Självskadebeteende

Nja, forskningsmässigt så handlar det mer om hur man blir bemött och inte specifikt vilken metod. 

Sedan är inte BUP alltid det bästa. 

Barnet har en samtalskontakt och sedan kan vissa må bättre av att exempelvis få gå ut med en hund, ta hand om en häst, måla och ägna sig åt saker som får än att må bra istället för att fokusera på det som är dåligt. 

Så man kan faktiskt fokusera på det friska och positiva och på det sättet successivt få det destruktiva att försvinna. 

/Hälsningar från någon med 20 års erfarenhet inom psykiatrin, slutenvården och behandlingshem, men idag är beteendevetare m.m 

Utmaningen är vilken vård bup faktiskt kan erbjuda. Jag kommer inte vända mig till BUP eller vanliga psykiatrin om mina barn får problem. Det betyder inte att de inte kommer få gå till en psykoterapeut bara att jag vill att det ska få just terapi då. 

Nja inte direkt. Däremot tror jag att det finns något skadligt i hur vården är uppbyggd och kampen om att få vård via bup. Att man lägger sitt liv i händerna på att bup ska hjälpa till och så står man där och väntar på en vård som aldrig kommer, så blir det piller, piller och piller?. 

För den som varit i vårdsvängen och tagit mig ur och sett mina medpatienter dö innan 25 års ålder, jag ser inte vården som särskilt framgångsrik och jag ser att systemet inte fungerar. För att få hjälpa så ska man passa in i en viss mall, vem som passar in i den mallen är högst oklart. 

Har du själv varit i vårdsvängen och provat alla läkemedel?? 

Och mallen handlar om att det måste ta emot de mest vårdkrävande personerna. Blir en patient för frisk slutar den att få vård där, fast patienten inte är klar vilket kan leda till ett fortsatt sjukligt beteende skulle jag säga då. 

Hur insatt är du i vården egentligen? Jag har både teoretisk och egen erfarenhet. Skulle aldrig rekommendera någon bup, vilken målgrupp de tar emot är för mig högst oklar 

Jo men detta har ju även resulterat i att människor blir mer och mer radikala just för att få vård eller för att vården ska uppfatta att man behöver hjälp.

Om man går helt privat Och betalar själv så finns inte dessa kriterier och man kan träffa behandlare som jobbar med specifika behandlingsmetoder, man slipper strida för sin rätt att påbörja behandling och blir inte söndermedicinerad. Jag förstår nod vad lpt mässig betyder? typ att man är i så pass kasst skick så man behöver tvångsvård? 

Oklart om jag uppskattar vården inom slutenvården heller. Träffat så många cyniska vårdare genom åren eller personer med grava empatistörningar vilket det även finns dokumenterat i forskningen, om felaktiga bemötanden. 

Det handlar mer om att vissa patienter blir söndermedicinerade med allt möjligt och får nya läkemedel pga biverkningar på ett läkemedel, då får man nya biverkningar och får andra mediciner mot det. Jag säger inte att läkemedel är dåligt men det ska skrivas ut kontrollerat och utifrån en väldigt bra grund. Vissa kan ju övermedicineras med Benzo istället för att få adekvat vård och istället får ett missbruk av tabletter istället. Vården är inte alltid bra och jag skulle inte säga att det är särskilt dyrt att gå privat om man är allvarligt sjuk. Om man har ett rejält sjukt barn så man inte kan jobba och två föräldrar måste vara tillgängliga dygnet runt för att inte barnet ska ta livet av sig eller svälta sig till döds, då är 5 tusen i månaden ingenting under en kortare period än att ha typ 6 år av rent helvete. 

Bup kan funka om man passar in exakt utifrån en icke komplex problematik. Typ ha inte missbruk, trauma och ätstörning samtidigt för då blir det rörigt?