Självskadebeteende

Jag tror att det är bra om du som mamma också har någon att prata med...
Om du känner oro för din dotter, känner skuldkänslor etcetera....
Så att du själv kan hantera dina känslor bättre och vara en trygg vuxen... För att våga prata om känsliga saker så  behöver din dotter känna en trygghet hos dig...  att du inte är dömande, inte reagerar för starkt känslomässigt på det som hon berättar....
Tänker att en promenad eller någon aktivitet tillsammans på tu man hand kan vara bra..... försök lyssna på vad som förmedlas som inte sägs och var uppmärksam på tonfall, kroppsspråk, mimik etc... visa att du lyssnar aktivt....
Visa att du verkligen vill lyssna... låt tystnaden få finnas där också....prata inte så mkt själv. Ställ öppna frågor.
Att kunna sätta ord på tankar och känslor är inte enkelt... 
Tänk att du kanske kan säga till henne att du vill lyssna på henne om hon ger dig förtroendet och sen om hon berättar något, tacka för förtroendet. Kanske inte behöver berätta precis lika mkt som hos kuratorn dock...
Kanske kan du anförtro dottern hur du hade det när du var ung....eller om du haft ngt som du brottats med som gett dig ångest....
Sen kan jag tycka att pappan i familjen borde se till att få mer kunskap om psykisk ohälsa.... det kanske är rädsla som gör att han inte vill veta mer....
Att han inte själv skulle veta vad han skulle ta sig till om han drabbades av ångest...och då förtränger han att såna problem finns... Jag tycker det är viktigt att han ska ta sin dotters mående på allvar... att inte bli tagen på allvar kan ge upphov till skamkänslor och att vilja dölja sitt mående. Det gör ju att såklart att man mår ännu sämre....
Det finns ju mkt böcker och info på nätet att ta del av som han kan förkovra sig i....