Anonym (Hjälplös) skrev 2024-02-04 07:51:16 följande:
Min dotter mår så dåligt
Min dotter på 8 år mår jättedåligt. jag upplever att hon har ångest.
jag och pappan gick isär för ett år sen pga massa bråk. i början så upplevde jag inte att separationen påverkade henne något speciellt, men för ca 3 månader sen ändrades allt. Hon har börjat få extrema utbrott. Skriker då fula ord, är helt okontaktbar. När utbrottet lagt sig så blir hon så ledsen och säger att det är något fel på henne och att det är bättre om hon inte finns. Jag försöker trösta henne så gott jag kan och har försökt prata med henne, men det är jättesvårt att få henne att öppna upp sig. Det jag märkt är att hon har ett extremt agg mot sin pappa och säger att hon inte vill vara där mer osv.
jag har kontaktat barnhälsan och haft ett telefonmöte med dom. Vi ska få komma på samtal så att hon får hjälp, men det är 6 månaders väntetid! Jag klarar inte av att se henne må såhär dåligt så länge. är det någon mer som haft barn med ångest och som har några tips på vad som kan hjälpa?
Nytt försök!
Så där har jag själv varit som barn och tonåring. Med extrema utbrott och okontaktbar. När jag hade det så hade jag varit med om en traumatisk grej, så det blev en sorts PTSD.
Dvs det låter som hennes ilska egentligen är en sorg och att hon känner sig övergiven av pappan. Och stark besvikelse.
Som förälder tycker jag du ska prata med pappan, så han förstår hur illa det tagit henne. Han kanske kan hjälpa henne genom detta också. Om inte så har du då den informationen.
Sedan hänvisar jag fortfarande till mina råd ovan, att liksom ta emot hennes känslor (som det låter som att du redan gör) och sedan avdramatisera och förklara. Det är ett sätt att guida i hennes känslor.
"När man blir sådär arg är man ofta egentligen ledsen. är du ledsen?" osv. Prata logiskt om vad som hänt. För så länge du har panik och vill lösa detta DIREKT så kommer hon känna av det.
En nackdel att gå via vården är att de kommer försöker stämpla en och då kan ens självbild sabbas, typ som, jag som måste gå till psykolog. Men möter man någon bra behöver det inte vara så.
Men hade nog kollat om det finns barnpsykologer privat.
LYCKA TILL! och testa att läsa på själv, så du kan vara den förklarande lugna.
