Försökt i tre år min man vill ge upp
Jo jag måste acceptera att livet är så här. vi hade paus någon månad i bebisdelarna och min man var så avslappnad och mådde bra då? det finns så mycket jag ångrar bara.
jag ångrar att jag inte tog tag i det hela å krävde någon hjälp, fast jag ringde flera gånger till vården å de sa att allt verkade bra utifrån vad jag berättade.
jag ångrar att jag inte tog tag i träningen, tror ni träning hade ökat fertiliteten? Jag är inte överviktig, men har lite mage kvar från graviditeten, mitt BMI är normalvikt men jag väger 4 kilo mer idag än innan graviditeten.
jag ångrar att vi inte haft en mer avslappnad ställning till att få barn att sker det så sker det. Kanske jag blir gravid nu bara för det, men jag känner av min ägglossning så tydligt så jag kommer inte kunna vara avslappnad utan veta när jag bör ha sex
Risk finns annars att er relation kan ta ordentligt med stryk. Du behöver se det i ett större perspektiv. Ni fick ett barn för 4 år sen och i 3 år av denna fantastiska tid har du gråtit hos din man varje månad över något du inte har. Men han kanske ville att fokuset skulle vara på det fantastiska ni faktiskt har fått? Hela barntiden har ju kantats till viss del av sorg- så det är väl inte konstigt egentligen att han då tappat gnistan att få fler?
Med tanke på er ålder så borde ni ju ha varit införstådda med att ett barn inte är en garanti att få. Ändå hade ni oddsen på er sida och faktiskt fick ett. Det är mer än många lyckas få. Så kanske behöver ni ha en realistisk syn på verkligheten.
Hur er sons liv kommer bli har ni ingen aning om. Han kanske aldrig hade bondar med sitt syskon- varit helt olika personligheter som inte hade sökt varandras sällskap som vuxna? Vet flera syskon som inte går ihop. Han kanske träffar en bästa vän som blir hans själsfrände, han kanske träffar kvinnan I sitt liv och får en egen familj som vuxen. Livet går inte att förutse. Det enda ni kan påverka just nu är den familj ni har och är. Älska och ge varandra bästa förutsättningar.
Alla människor går igenom brustna drömmar och livet kan ta sig snabba, oförklariga och ibland otäcka turer. Jag har en kollega (38) som fått obotlig cancer på kort tid. Hon kommer dö inom ett år och lämna två små barn efter sig.. Livet händer och livet är ibland hänsynslöst.