Han vågar inte

Jag är otroligt tacksam till alla som engagerar sig i den här tråden. Jag tror inte ni förstår hur mycket hjälp jag har fått. Det jag blir ledsen över är att många verkar tro jag är dum i huvudet, men någon som inte varit i samma sits förstår nog inte. Några gör det, några har liknande erfarenheter.

Ja, det är lite drygt ett år sedan han försvann första gången. Sen fick vi kontakt igen och hade det där bra avslutet jag ville ha. Ville bara att han skulle säga att det inte var mitt fel, för jag förstod inte vad jag hade gjort. Det var så jag kände då. 
Sen har han hållit kontakten med mig. Och avslutat och tagit upp på nytt. Jag betonar igen att jag aldrig kontaktar honom. Jag tänker inte jaga någon som inte vill, ett nej är ett nej och det förstår och respekterar jag. Men så hör han av sig igen. Och igen. Det är DET som gör det så svårt, annars hade det här ju varit avslutat för länge sen. 

Det kommer inte bli han som gör det, det måste bli jag. Men som någon här tidigare skrev, det är svårt för mig för jag vill känna att jag gjort vad jag kunnat. 
Om det är omedvetet, eller medvetet kanske, men jag klarar det inte. 

Jag är inte korkad, men han får mig att känna att det är jag som är felet.

Han hade tänkt stanna ett par dagar pga jobbet men åkte som sagt på morgonen dagen efter. Och nu tänker mitt huvud att han bara var kåt och använde mig i det ändamålet och när han fått vad han ville kunde han åka sen. Och sen har jag inte hört något från honom. Så ja...

Alltså det är okej att han valde att stanna med sin familj. Det är inte därför jag är ledsen. Eller jo först att det inte blev vi. Men nu är jag ledsen att han inte kan låta mig få ro. Han velar fram och tillbaka utan att förstå att det skadar mig. Säger ena dagen att vi inte kan ha mer kontakt, att han inte vill det här längre men sen tar upp kontakten på nytt och låtsas som ingenting. Det är det som gör ont. 
Att han stannar med sin fru är självklart! De har ett helt liv tillsammans, barn, hus, älskar eller har älskat varandra. Oavsett vad anledning är så är det okej. Men inte att leka med mina känslor och låta mig hoppas, eftersom han vet vad jag känner för honom, och sen dra sig undan igen.

Jag respekterar alla gånger att han väljer att stanna med henne och bryta med mig. Jag tar aldrig kontakt, jag har inte försökt övertala honom. Jag har bara varit tacksam för den tid jag har fått spendera med honom.