Han vågar inte

Försöker inte stödja mig på någon annan, men komma out and about lite. 
Jag förstår vad du menar, men jag vill inte ligga på soffan för evigt. (Ja, hobbys osv men du förstår vad jag menar)

Jag tog inte till mig någon innan heller, det var första gången jag erkände känslor för någon. Nånsin. 

Jag vet att det inte är vad ni vill höra men han har fortsatt skriva till mig nästan varje dag. Eller jo, det är varje dag faktiskt. En kväll hade jag inte telefonen med mig och när jag upptäckte det hade jag en mängd obesvarade meddelanden. På ett sätt kändes det lite bra. Att jag inte bara var tillgänglig. 

Förut, i den perioden när han drog sig undan kunde han ibland skicka något och om jag inte svarade direkt så raderade han det. Nu fortsatte han att skicka nya meddelanden till han fick ett svar. Jag förstår honom inte. Vad är det med uppmärksamheten från mig han behöver?
Jag känner mig helt lugn dock, hade lite emotionell dipp den här helgen där han var en del av alla tankar men jag är inte så djupt nere som jag har varit. 

Nu har jag förstört allt och vi kommer inte ha kontakt igen. Jag går sönder av alla känslor. Har sårat honom trots att jag visste att jag var ute på tunn is och nu har allt brakat ihop. 
Jag är så förkrossad så det finns inte och jag känner mig så oerhört skyldig trots att jag egentligen inte har gått bakom ryggen på honom. Det här går aldrig att laga igen och fast jag har kunnat förlåta allt som han gjort mot mig kommer han aldrig göra det för mig. 

Och jag har inte berättat nånting. Han har fått reda på det. Och det är inte vad jag gjort, det vet han nog mycket väl att jag inte bara suttit hemma och väntat, utan det är med VEM som är problemet. 

Jag har inte varit otrogen eftersom vi uttalat inte haft ett förhållande det senaste året. Jag tog upp kontakten med denna gemensamma bekant efter att jag blivit dumpad, och att vi två sen har spelat något sexuellt spel mellan varandra det senaste året vilket nu denna man fått reda på. Men jag har på inget vis varit med någon annan medan vi uttryckte att vi hade ett förhållande med varandra.
Det hela har inte varit någon hemlighet från min sida, hans vän har förmodligen mer att förlora eftersom de är nära varandra men bryr sig nog föga om vem han sårar efter vägen. Men jag har tyckt att det vore onödigt om han visste eftersom han med all säkerhet inte skulle uppskatta det. Men nu har han alltså fått reda på det, och bröt kontakten med mig på fläcken. Ja först sa han att han inte brydde sig i vem jag träffar och sen att nu hörs vi inte mer. 

Men vad är det du har gjort då,som är så omoraliskt?
Har han fått veta att du har dejtat andra?
I så fall har han ju inget att vara sårad över med tanke på att han själv är gift.

Tror inte att deras vänskap har fått sig en törn. Igen - du överdriver din betydelse i hans liv nåt enormt. Han förstår nog att vännen och du bara fjantar med varandra och det betyder ingenting för någon av er, precis som det var när han och du "höll på".

Försök lägga ner allt drama och fjortisfasoner och skaffa en seriös relation som är "på riktigt " istället. Tror du skulle må bättre då.

Därför att jag inte ville göra något för att såra honom. Verkligen inte. 
Och även om han som ni säger inte är det, så känner jag ändå att jag har gjort det. 

Därför att jag är vansinnigt attraherad av honom som sexpartner men inte mer. Och jag hade ju haft ihop det med honom innan, men jag hade inga planer på att ta upp det igen. Men jag tror att hans vän älskar att spela ett spel bakom så många ryggar han bara kan. 
Det var dumt av mig, verkligen. 

Nej. Men han är en bra sexpartner. 
Och jag ångrar all kontakt med honom något så vansinnigt. 

Äsch då, fortsätt du och njut av killkompisens sällskap. Det kommer ge dig mycket mer positivt än vad du kommer få av den gifte mannen.

Vet inte om det finns något som tyder på att TS mår dåligt av härligt sex. Däremot den gifte mannens idiotbeteende efteråt, det är en helt annan sak.

Hans vän har aldrig varit en idé för en relation, och jag är säker på att man, i ett modernt samhälle, får ha sexpartners även som kvinna utan att vara i en relation. Vi hade ju faktiskt ett förflutet innan jag blev presenterad för den här mannen. 

Det är väl kanske just det som TS syftar på, man får inte ha sexpartners utan relation som kvinna utan att samtidigt bli kallad psykiskt sjuk.

Jag mår inte dåligt av mina sexuella relationer, jag gillar sex och har genom åren som singel haft ett rikt sexliv (det var värre när jag levde i en relation, då var det botten).

Däremot mår jag dåligt psykiskt av andra relationer, och kanske jag har dövat bristen på närhet med sex men jag mår inte dåligt av just det. Tvärtom tror jag att leva ut olika fantasier har hjälpt mig att hitta mig själv och våga mer. 

Nej han bor inte hemma, han är bort inte riktigt lika mycket som förut, men inte längre kvar i min stad.

Han jobbar på ett annat projekt i en annan stad, men det är lite mer tid på hemmakontoret och lite mindre tid borta. Han är dock fortfarande borta mer än han är hemma. 

Jag tycker ändå inte att de har en relation värt namnet så som han betett sig.

Vet ni vad som hjälper lite? Att han nu spelar förådd och bedragen. Jag står fortfarande fast vidatt han har rätt till alla känslor,  men att han kastar sten i glashus gör det lite lättare för mig.