Han vågar inte

Sluta nu. Jag utgår från att du inte känner honom och att då komma med faktiska påståenden är bara dumt. Alla vi (även jag) här i tråden spekularer ju bara. Jag kanske säga vad jag har sett, upplevt och hört. Ni har bara mina ord att gå på.

Jag tänker inte ta reda på hur det ligger till, vad tjänar jag på det? Just nu går det ut ut på att jag ska orka säga stick och brinn till honom.

Lagat mat har jag gjort. För att jag tycker om det. Jag servar gärna och även om det hade varit casual hade jag bjudit på middag. Ibland gjorde han det. Det var inget konstigt med det. 

För att han inte vill. Det spelar ingen roll vad andra tycker. 
Det finns ju annat som också spelar in. Huset, lånet, sommarstugan - vad vet jag. 
Jag tänker inte, och har aldrig haft för avsikt att, övertala honom. Jag ville att han skulle VILJA vara med med och han har deklarerat att så inte längre är fallet. 

Men ge dig. Du har hängt upp dig på ett ord som jag skrev för ett år sedan som dessutom var klumpigt uttryckt. Jag har aldrig haft för avsikt att övertala någon, kanske att övertyga om att det här gräset är grönare hade varit något annat men inte övertala. Man ska vara tillsammans för att man VILL inte för att någon tvingar en till det. Om så varit skulle jag väl för länge sedan ha berättat för hans fru så att han "inte hade något val" (ni vet vad jag menar- han hade också kunnat välja nån annan eller de fortsatt vara tillsammans). 

Jag trodde jag varit tydlig tråden igenom med att jag är ledsen för hur han behandlar mig och att jag hade hoppats på något annat, inte en lång klagan på hur jag ska kunna omvända honom. Det är ju jag som måste jobba på mig själv, att säga ifrån eller acceptera vad som är. 
Han ändrar sig ju stup i kvarten mot mig, det är det jag är ledsen över. Att han leker med mina känslor. Han försvann utan att jag förstod nånting, jag var helt förkrossad. Jag skuldbelade mig själv något så fruktansvärt.
Vi har ju pratat sen så jag känner inte likadant längre. Visst att jag önskar att jag hade varit bättre, att han skulle vilja ha mig för att jag är fantastisk. Jag hade verkligen gjort allt för det. Men det som river upp såret på nytt är att han låter mig hoppas. 

Det vet han. Jag har sagt att jag ville vara med bara honom och att jag ville att han skulle vilja vara bara med mig. 

Jag har svarat på det flera gånger nu. Livet var skit, han hade problem ekonomiskt, projektet blev avslutat, han var inte beredd att göra den förändringen i sitt liv. 

Rubriken kom av att när vi fick kontakt igen sa han att han inte vågar träffa mig för att då skulle hans känslor för mig komma tillbaka.
Men det har hänt mycket sedan dess, samtidigt som det i det stora hela inte har rört sig framåt alls. 

När jag har sagt att jag är sårad och ledsen säger han att jag är svår. Så ja... Han bryr sig inte. Jag vet ju det. 
Men det känns ganska lugnt nu, är lite frustrerad men det är vad det är. 

Visst är det ironiskt med tanke på att han alltid sa att jag var så lätt att ha att göra med, okomplicerad. Så han borde ju göra kopplingen 😇
Jag svarade alltid att jag är inte svår - jag är ledsen. 

Det var ju därför jag var så förtvivlad. För jag förstod inte vad jag gjort för fel. 
När vi sen pratade sa han att det skulle ändå inte gå att fortsätta för han skulle inte vara kvar här. 

Det var ju det jag sa. Det har inte rört sig framåt.

Jag tror att han helt enkelt är deprimerad. Allt är ändå skit så vad spelar det för roll. Han hade skickat ett meddelande att vad spelar det för roll om han lever eller dör, får se om vi ses något mer, tidigare under dagen. Jag har berättat om det i tråden tidigare men kom inte ihåg det nu. 
Jag är 99% säker på att han är bipolär, men han erkänner det inte själv. Vi träffades under ett maniskt skov och han försvann under en depression. Han bockar av alla tecken på listan för bipolaritet.
Med det inte sagt att han inte kan ha träffat andra kvinnor under tiden vi inte haft kontakt, det är mycket möjligt. Men just då tror jag inte det. 

Känns ju inte realistiskt. Han får ju mig att också må dåligt, även om jag mådde jättebra när vi först träffades. 
Jag har ju också problem med psykisk ohälsa och en blind som leder en blind.... Jag erkänner ju i alla fall att jag har problem med mitt huvud.

Jag

Jag prokrastinerar

Ni är ju ännu mer involverade i varandra än vad vi är och jag kan till och med tycka att det din älskare gör är värre än min. Sen kommer inte. Det är alltid något som kommer emellan. 
Och även om han är sjuk har du inte den skyldigheten mot honom, han har en familj som kan stötta honom. Hade han stöttat dig i en liknande situation?
Tänk så här. Om han faktiskt är sjuk på riktigt så borde han ta tag i sånt som han verkligen bryr sig om, livet är kort. Väntar han för länge så hinner han aldrig komma fram till "sen". 
"Min" vet om att jag dejtar, men han blir snarare hånfull och frågar hur mycket kuk jag fått på sistone. Det är inte hans ensak kan jag tycka så jag svarar så klart inte på det. 
Kram till dig!

Det är ju lätt att ge råd åt andra så jag säger inte vad jag tycker du ska göra, du vet ju vad som är det bästa.
I alla andra fall har jag alltid agerat som att jag ska låta det göra lika ont på dem som det gör på mig, har alltid gett kalla handen om jag inte fått gehör. Det här är första gången jag har gått utanför min komfortzon och faktiskt talat om vad jag känner, gjort mig sårbar, för att ibland måste man våga. Synd bara att jag valde fel man och fel tillfälle att kasta mig ut på djupt vatten.