Han vågar inte

Ptja, jag dejtade ju inte då. Jag utforskade. Och han var inte meningen att jag skulle lägga mig under, visste det inte förrän det var försent. Men det hör inte hit och jag tänker inte dra den historien här. Han har på intet vis dolt att han var gift så det är inte heller någon form av att bli förd bakom ljuset. Men det är en annan historia som inte hör hit. Det är klart det är fel. Men som jag sa, man kan faktiskt träffa någon ny. Och jag trodde det var det som hände. 

Ja, jag gjorde fel som gav mig in i det här trots att han har en fru. Tänkte mer på mig själv och inte alls på henne. Är ovanligt av mig eftersom jag normalt aldrig sätter mina behov framför någon annans.

Och tro mig, jag är så jävla ledsen så det finns inget som kan väga upp det. Det var inte värt det. 

Tack!!!

Visst, jag är också medskyldig. Hans familj har inte bett om det här. 
Men jag trodde faktiskt att det skulle bli vi. 

Min plan med honom var från början ingenting. Det är en slump genom en gemensam bekant att vi träffades men den historien hör inte hit. Visste inte att han var gift,  men när det sen blev tal om att fortsätta ses (på hans initiativ) så resonerade jag som att det är inte jag som gör fel, jag är inte i ett förhållande. Ligger han inte med mig ligger han med nån annan. Jag var inte ett dugg intresserad av något seriöst med honom. Mycket äldre, gift, inte min typ utseendemässigt. Trodde verkligen inte att det skulle bli mer än ett par gånger men vi började prata, sågs allt oftare (och inte för sex) och jag var tydlig med att jag höll på att få känslor men han hade redan dem. Och på den vägen är det.

Men det spelar ingen roll nu. Jag försöker inte försvara mig, jag är bara ledsen och mitt hjärta är i tusen bitar. Hade önskat ett annat slut.

Jag tror inte han hade någon annan. Men jag vet inte. 

Jag sörjer över det  scenario jag drömde om. Var jättekär och visst ville jag ha en framtid med honom. Det fanns ALLTID i bakhuvudet att det förmodligen skulle bli jag som stod där bedragen i framtiden, så visst har jag kommit undan lindrigt. 
Men det betyder inte att jag inte saknar honom ändå. Jag saknar hur han fick mig att må när han mådde bra, och hur han höll om mig. Hur han har fått mig att må i sin depression är fruktansvärt. Men jag tror ändå på att stötta sina nära och kära i med- och motgång och jag hade gärna funnits där för honom, som jag hade hoppats att han hade gjort för mig (men mer troligt hade han inte gjort det utan stoppat huvudet under armen och kuken i någon annan kvinna).

Jag är rätt säker på att han är en skithög för att han är deprimerad, men eftersom han inte vill ha hjälp och inte ser problemet så finns det inget jag kan göra. 

Visst förstår jag alla svårigheter och att det förmodligen inte hade blivit en långvarig lycka. Jag är ÄNDÅ ledsen och saknar det vi hade. 

Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom den här sorgeperioden. Jag har ingen som kan trösta mig och den som kan laga allt är den jag sörjer över.
 Vet inte vad jag ska ta mig till.
Är en kamp varje dag att inte skicka ett meddelande till honom,  det som hindrar mig är att jag är rädd att han har blockat mig. 

Vill så gärna att han ska höra av sig, säga förlåt och att allt kommer bli bra.

Det är så fruktansvärt att vara ensam och ledsen. Jag är hitflyttad och har varken vänner eller familj här. 
Jobbar arslet av mig med ett fysiskt jobb, kan inte göra mycket mer än så och tiden och orken räcker inte till för så många aktiviteter utanför jobbet. Men hade behövt människor runt mig som jag bara kan må bra tillsammans med. Det är ett par som vet vad jag går igenom nu.
Ännu har ingen av dem hört av sig och jag orkar inte vara ledsen över vänrelationer också. 

Ptja, jag går till jobbet kl 6 på morgonen och kommer hem vid 8 på kvällen. Då är det dags att gå ut med hunden och laga middag. Men jag har hunnit med mitt fritidsintresse under dagen så det är avklarat. Men orken är många gånger ändå slut då.
Och tro mig, jag har försökt ringa, jag besöker, jag skickar meddelanden. Och det här är till vänner som står mig NÄRA, men när man börjar skapa egna familjer och har sitt eget liv. Det hinns inte med. Jag har ingen egen familj, så jag har tid men mina vänner men när de själva sitter med äkta makar, barn, hus, djur och så vidare - de prioriterar inte en vänskapsrelation då. 
Det låter som att jag gnäller men jag förstår dem. Hade bara önskat att när jag, för en gångs skull behöver hjälp och stöd hade kunnat få tillbaka vad jag ger dem. För det låter i den här tråden som att jag är osjälvständig, klarar mig inte på egen hand,  Men är det något jag har fått lära mig i livet är det att ta rätt på sig själv, gnäll inte och jobba på. Stå på egna ben. 
Men nu hade jag så gärna uppskattat någon nära eftersom jag inte mår bra. 

Men jag håller med dig Herakles, alla dina förslag är jättebra och jag ska verkligen försöka. Tack för dina tips och råd.