Han vågar inte

Nej, det är inte meningen att lägga ansvaret för mitt mående på någon annan. 
Jag träffade honom när jag var i en fas i livet att bygga nytt, att lära mig om mig själv. Och han gav mig en fast punkt och fick mig att känna något jag aldrig känt förut. Det var helt fantastiskt. 
Jag var inte beredd att känna så här, jag visste inte hur det var att vara kär. Jag blev så att säga "tagen på sängen". Och sen när det försvann så hade jag plötsligt inget, det jag lärt mig om mig själv och brutit upp från mitt gamla jag blev för mycket för mig.

Jag mår  verkligen mycket bättre nu, jag är inte alls lika förkrossad som jag har varit. Men visst saknar jag honom, det är ingen hemlighet. Jag ville verkligen att det skulle bli vi. Att jag skulle få känna så för alltid. Jag var så otroligt STOLT över honom, jag ville skrika ut det för hela världen.
Jag vet att många lever själv, det är inte det. Jag har ett aktivt liv, fina vänner - om än inte här. Jag träffar nya människor efter vägen som jag tycker om. Jag har min hund och mina intressen. 
Men jag saknar så att ha någon vid min sida, som jag kan höra av mig till, som hör av sig till mig. Att sova nära, äta middag tillsammans med, prata om sin dag. Någon som håller om en, som man kan gråta ut mot axeln på. Jag saknar det verkligen, det kändes så självklart att vara en del av någons liv.
Det känns som att tiden rinner ifrån mig, jag är inte så ung längre. Alla runt mig har något fast. Jag har inte det. Jag har en galen familj som har visat sig att de inte finns där när man behöver dem. De hugger kniven i ryggen på en när man som mest behöver någon att luta sig mot. 

 Kanske står han bara där utanför dörren en dag, vad gör jag då?

Var i mitt inlägg läser du in att jag tror att han förstår det eller att han skulle bry sig i hur jag mår i hela soppan? 

Om jag inte betyder ett skit för honom behöver han ju inte hålla kontakten,  så enkelt är det. Vi har inte träffats på många månader nu så att han bara skulle vilja ligga stämmer inte heller in. 
Jag hoppas inte på något med honom längre. Jag gav er bara en uppdatering om att han åter hörde av sig. 

Var i mitt inlägg läser du in att jag tror att han förstår det eller att han skulle bry sig i hur jag mår i hela soppan? 

Om jag inte betyder ett skit för honom behöver han ju inte hålla kontakten,  så enkelt är det. Vi har inte träffats på många månader nu så att han bara skulle vilja ligga stämmer inte heller in. 
Jag hoppas inte på något med honom längre. Jag gav er bara en uppdatering om att han åter hörde av sig. 

Jag VET att han inte bryr sig, det var det jag menade. Jag bryr mig om hur jag mår och jag vet att jag skulle må dåligt av att blocka. För jag skulle få skuldkänslor. Utan grund, ja visst. Men skulle ändå få dem. 

Jooo jag hade ett samtal med min psykolog och berättade att han hört av sig med avsikt att komma förbi och han tappade helt ansiktet och sa har du ingen självbevarelsedrift. Jag fick faktiskt skratta åt honom. Men problemet med de här nätpsykologerna är att det är limiterat till ca 10 samtal för att det är tänkt för "kortvariga problem" tex kärlekstrassel eller så. Och jag hade förmodligen inte blivit accepterad om han hade förstått vad det är som ligger bakom att jag knöt an till en känslomässigt otillgänglig man från början utan han hade rekommenat mig till en "riktig" mottagning. Det är ju inte sen här mannen som är grundproblemet utan det är mycket som ligger bakom att det blev så här. Men jag har fått tillåtelse att återkomma nån gång då och då men jag kan inte ha regelbundna samtal längre. 

Jo, jag är skiträdd att det ska göra lika ont igen. Att jag ska få tillbaka alla känslor och att han ska såra mig på nytt. Och jag VET ju att det kommer hända på ett eller annat sätt. Förhoppningsvis så förstår mina känslor det och håller sig svala. 

Ja, tack. Precis så är det. 
Jag tror inte han gör det medvetet. Han har nog problem själv som gör att det blir så. Visar tydliga drag på bipolaritet och kanske även något annat ligger där och skräpar. 
Han har kontakt med mig när han känner att han kan ta över världen, och när allt är nattsvart så klipper han allt igen. 
Problem för mig är att jag var så otroligt lycklig med honom och jag maniskt jagar den känslan igen. Den kommer ju inte åter, men han lyckas få mig att hoppas.
Jag förstår ju också att han, om han faktiskt hade lämnat sin fru och blivit med mig, gjort likadant mot mig som mot henne. Vi pratade mycket om det i början och han bedyrade att det skulle inte hända. Men han lovade också att aldrig försvinna så hans ord är ju inte så trovärdiga. 

Men ett ny befattning på jobbet, i en ny stad för mig - nu är det dags att vända blad som man säger. Jag hoppas att det här blir bra :) 

Han hade tänkt stanna ett par dagar pga jobbet men åkte som sagt på morgonen dagen efter. Och nu tänker mitt huvud att han bara var kåt och använde mig i det ändamålet och när han fått vad han ville kunde han åka sen. Och sen har jag inte hört något från honom. Så ja...

Han sa så. Planerade vad vi skulle göra, gå ut och äta osv. 
Sa att han skulle komma tillbaka några dagar senare när han åkte.

Jag vet inte vad jag ska göra. Definitivt inte höra av mig till honom i alla fall. Skriver han har jag mitt brev klart, men jag är inte säker på att jag fixar den smärtan. 

Och nej, jag fixar den inte. Jag är så mentalt slut och det är också därför jag är rädd att göra den smärtan starkare även om jag vet att den kommer gå över. Orkar jag gå igenom det? Det hade varit skönt att ha någon att prata med som kan trösta och stötta mig om jag skulle göra det. Det är för mycket för mig ensam. 

Ja, när jag är i relation är jag inte med andra om det inte är en överenskommelse att det är något båda gillar. 
Men vi hade, hur tokigt det än låter eftersom han är gift, uttalat att vara "exklusiva".

Rutinen bryts ju förhoppningsvis iom att jag flyttar och möjligheten att ses försvinner. 

 Men nu är jag ledsen att han inte kan låta mig få ro. 

Ni behöver inte tycka nånting. Jag berättar vad som händer och hur jag känner. 

Vilken tur då att du och jag inte kommer ha ett förhållande:) 
Den här tråden handlar om hur jag känner inför den här mannen, det är inte svårare än så. 

NU visar jag det inte längre, nu håller jag mina känslor för mig själv. Så kanske han tror att det har gått över för mig med, vad vet jag. 
Han vet hur ledsen jag var, han sa att det kommer gå över. Att jag borde träffa någon "riktig". Och jag svarade att det är inte så lätt så länge jag var kär i honom. 
Men det här är länge sedan nu, så kanske har han glömt det.