Han vågar inte

Det om att vara ensam hela livet är bara ett egetskapat tankespöke. Risken är större att du blir ensam hela livet om du klänger dig fast vid en person som knappt ger dig lillfingret och tar hela handen! 

Han kommer för den delen inte ha dig kvar hela livet, han ser din osäkerhet och att du klänger dig fast i honom. Risken är stor att han (redan?)ledsnar på någon utan egen vilja och som inte känner sig värd något.

Jag säger det inte för att vara elak, utan för att det är svårt för en person att vara intresserad av någon som inte anser sig vara värd något. Det är därför han kan behandla dig illa utan att du säger ifrån. De flesta människor har mer respekt för någon som inte tillåter sig bli trampad på, det väcker respekt och attraktion.

Därför är det så viktigt att börja från den änden och bygga upp ditt självförtroende, självkänsla och få dig inse ditt värde!
När du inser ditt värde kommer andra också göra detta, det är så det oftast fungerar.Om de ändå inte gör det så är det bara att kasta ut dessa personer ur ditt liv. Då är det de det är fel på, inte dig. 

Så länge du är frisk har du hela ditt liv på dig att hitta någon. Folk gör det dagligen trots att de är nära pensionsåldern och över. Det är aldrig försent!
Men om du vill ha barn är det ännu viktigare att bryta med den mannen. Han påverkar dig bara negativt och får dig förlora mer självkänsla och självförtroende. Det är knappast vad du behöver i ditt liv! 

Det är inte så att du kanske har någon bakomliggande depression som får dig att känna så trista saker om dig själv? I så fall är det viktigast att börja där, du kanske behöver behandling i form av medicin och samtal. i nuvarande fall försöker du bygga pussel som redan saknar bitar. Du behöver bitarna för att du ska kunna komma vidare. Börja där, med att försöka identifiera hur du ska komma vidare och bort från personer som skadar mer än de ger.

Jag är säker på att du kan det. Du måste bara vilja tillräckligt mycket, inse hur dåligt det är att hålla fast vid något som skadar dig.

Men var det inte det du ville? Att han skulle fatta beslutet så du slapp?

Är du inte rädd att all tid du lägger på honom kommer att vara bortkastad tid, att hitta den riktiga kärleken?  Tänk om den tiden och energin du lägger gör att du missar den partnern som är ämnad för dig?

Är han som ger dig smulor värd att riskera bli ensam för?
Jag hade försökt tänka så, i stället för hur positivt allt var en gång i början av förhållandet.

Det är just det som också bör räknas in. Tiden att komma över. Det gör det extra angeläget att bryta så fort man kan.

Varför i hela friden skulle du inte helt plötsligt kunna få någon, när du haft partner innan du föll för denna man?

Bara för att du gått på en mina en gång är du knappast ovärd en man i framtiden. De allra flesta går på flera minor under livet innan de träffar den rätta. Det är oftast det som ger lärdomar som gör att man hittar den rätta till slut, man vet vad man är värd och vad man inte bör nöja sig med .

Nej, det låter som depression när du nedvärderar dig själv så. Jag vet hur min brukar bete sig och då känner jag som dig. Om du inte tror du klarar dig kanske det är värt att få någon medicin så du orkar bli starkare och ta dig framåt. För mig var fluoxetin en räddare i nöden när jag var så nere att jag ville dö. 

Efter ca 5-6 veckor förstod jag inte hur jag tänkte när jag var så nere. Hjärnan kan bli beroende av att tänka negativ, och då är det viktigt att bryta den negativa cirkeln.

Om du låter någon trampa på dig kommer du natur bara må ännu sämre ju längre du låter det fortgå. Medan du kommer känna dig starkare när du säger ifrån.

Du kanske bara behöver både terapi och medicin om du hamnat i en djupare depression och en nedåtgående spiral?  Eller så blockar du honom och mår dåligt en stund, istället för att må dåligt för jämnan.

Jag håller med det någon skrev tidigare att du behöver mer hjälpen du får nu. Det du ägnar dig åt nu är i högsta grad lika mycket självskadebeteende som du tidigare ägnat dig åt. Den enda skillnaden är att du bytt ut metoden.

Om du fick hjälp för det tidigare, sök liknande hjälp. Om inte kanske det är värt att prova kombinera samtal med mediciner. Du behöver nog hjälp från riktiga vuxenpsykiatrin, och om du är dålig på att söka hjälp för att du inte tror du kan få det. Ta i allt du kan och ös ur dig allt. Det är ditt liv det handlar om och jag är tämligen säker på att du inte kan ta dig ur allt på egen hand. Åtminstone av det jag läst över lång tid. 

Det du ägnar dig åt nu är ett självskadebeteende, och du behöver hjälp för det med. Det är starkt att våga söka hjälp, kom ihåg det. Bara då kommer du börja förstå hur felaktiga dina tankar är. Jag vet eftersom jag själv haft djupa depressioner under ca 20 år, och nedvärdera sig själv och sin betydelse är ett väldITT vanligt tecken på depression. När du mår bättre är det större chans att du finner ilskan över hans beteende, istället för att slå på dig själv medan han gör dig illa.

En gång till - sök ordentlig hjälp, ge dig inte, kräv hjälp!! ❤️

Sedan tror jag att det är dina negativa tankar på ensamhet som gör dig extra rädd för just det. Katastroftankar är vanligt hos deprimerande. 

Du kan aldrig förutse din framtid. Det finns inget som säger att du ska bli ensam hela livet- utom dina tankar. Tänk på att många gamla är livrädda att deras partner ska gå bort, men sen klarar de sig bra ändå ( även om de naturligtvis sörjer). 

Min pappa var livrädd när min mamma ville skilja sig. Han trodde inte han skulle kunna leva då. Nu har han levt 20 år utan henne och mår nog nästan bättre än innan ( dåligt förhållande). Tankar är just bara tankar, hos psykiatrin har de verktyg för att försöka jobba bort sådant. Prova mindfullness bl.a. 

Det finns många singlar nuförtiden och du kommer klara dig lika bra som alla andra. Risken är dock stor att du kommer hitta någon med tiden. Du har många år att leva. MEN gör dig av med rädslan att vara ensam, du klarade dig ju innan du träffade (spöket). Du har nämligen mycket större chans att hitta rätt om du jobbar på dig själv och börjar trivas med din tillvaro. 

Du kan läsa otaliga såna lyckliga historier på nätet. Du behöver bara hjälp att sluta tänka så mörka katastroftankar. Det hade inte blivit bättre om han valt dig, för att sen vara otrogen, och kanske lämnat dig igen.

Varför är det så viktigt att vara vän med honom? Det tillför inget annat än att du bara förlänger dina känslor gentemot honom. Man kan endast vara vän om alla känslor från båda sidor är över helt och hållet.

Att vara vän med en person som behandlar dig illa är väldigt kontraproduktivt, och borde inte ligga i ditt intresse om du verkligen vill komma över honom.

Sen har jag väldigt svårt att tro att ni träffas som enbart vänner nu. Att endast vara vänner innebär ju att man inte umgås sexuellt. Sen har jag svårt att se vad han skulle få ut av det, då han ju faktiskt träffat dig för en helt annat anledning ( sexuellt). 

Har du något behov av vänner som behandlar dig illa? Eller lurar du inte dig själv att du är i behov av en sån vän, fast du egentligen bara hoppas på mer?

Du kommer ha svårt att få känslor för någon annan så länge du håller på och tillbringar tid, hoppas och trånar efter det ouppnåeliga. Om du väl får det ouppnåeliga så har du verkligen gjort dig själv en otjänst. Jag tycker så synd om hans fru, det kan inte finnas något att avundas henne för. Du borde tänka så och vara glad att du slipper honom. 

Han är inget bra, han är ingen att vilja vara vän med ( du lurar bara dig själv), skaffa riktiga vänner istället som inte behandlar dig som skit, och så du kan ge den bra kille du faktiskt har nu, en riktig chans!

Sett från det utifrån är det precis vad du egentligen borde vara. För vem ska man annars vara ovän med om inte de personer som behandlar en dåligt? Finns ingen som helst mening att vara snäll mot en som trampar på en?

Om någon borde oroa sig över det så är det ju isåfall han? Det är ju han som behandlar dig illa och skiter I dig när det inte passar honom. Det verkar ju snarare som han vill att du ska se honom som en ovän, på sättet han behandlar dig.

Nåväl, det är bara ord i all välmening. Vill bara få dig att förstå hur felaktigt du tänker. Det är därför jag ställer de frågorna för att få dig att tänka efter ordentligt.

Om det är så du känner, så är det väl ändå han som gör det valet? Han kunde ju välja att vara trevlig och sagt att ni ju kan skiljas som vänner.

Men aaargh det finns verkligen ingen mening för er att vara det. Dels för att hela er relation är byggd på lögn, och ingen av er verkar klara av att bara ha vänskapsband med varandra. Det verkar inte ligga i ert intresse helt enkelt.

Vänner innebär också att man behandlar varandra bra. Att ingen har något intresse whatsoever för mer än ren vänskap. Inga känslor mer än vänskapliga. Det är inte så lätt att bara gå från det ena till det andra när du nyligen knappt ville leva utan honom. Om någonsin.

Hursomhelst, om du vill skiljas på ett bra sätt så är det du som får ta initiativet till det. Säga att ni nog inte bör ha kontakt så att ni kan skiljas utan hårda ord och på ett vänskapligt sätt. Önska honom lycka till och bryt kontakten, för både din och hans skull. Sen blocka honom, så kan ni inte bli ovänner eller bråka, och du kan gå vidare i livet och må bra istället.

Jag tror inte han egentligen vill dig illa. Om han blockat dig så gör han det kanske för att han känner att han behöver det. Tror att du har för mycket känslor kvar för honom. Han kanske är rädd att du ska kontakta hans fru förr eller senare. Eller så har han tappat känslor och vill bara att du ska gå vidare. För han inte har något annat intresse, än det han redan fått ut av dig. 

Det betyder inte samma sak som att han är arg eller ovän med dig.

En annan anledning kan vara att han fått ett ultimatum av sin fru. Hon kanske kommit på dig.

Det betyder inte heller att han ogillar eller vill vara ovän med dig.

Om du inte gjort något aktivt för att han ska avsky dig, finns det ingen anledning för dig att noja. Inte för att jag i min vildaste fantasi förstår "varför du bryr dig om det", när hans handlingar på sistone visar på hans riktiga jag (inte nyförälskelsefasen).

Egentligen finns det inget vackert i er historia - varken från början till slut. Tänk på hur han behandlat dig och sin fru. Det vore annat om han åtminstone hade talat om för sin fru att han älskar dig, eller velat separera. Men han har bara lekt med en kvinna på sidan om och behandlat er båda illa.

Du har bara sett honom med rosa glasögon, och nu visar han vilken person han egentligen är. Alla människor är bra på att bekräfta, överdriva och vara gulliga i början på en relation, för att få det man vill ha.

Det är dags att ta av rosa glasögonen, se honom för den person han är. Förstå att han inte egentligen bryr sig om hur ni skiljs. Hans intresse ligger bara i att se till att hans äktenskap bevaras, och inte för fruns skull utan för sin egen. Han förtjänar inte ditt lycka till. Han är inte ens den som har störst intresse av att se till att ni inte är ovänner. Hans intresse är bara sig själv, och han har kommit alldeles för lindrigt undan.

Han blir nog inte känslomässigt sårad. Men hans ego blir sårad när han förstår att han inte är den enda, att hans vän duger lika bra. Hans ego fick sig en törn ;)

Inget att ha dåligt samvete för. Naturligtvis ska inte en upptagen ha rätten att ha åsikter om den andres sexliv. Den rätten försvann i takt med att han stanna med sin fru. Den rätten försvann med att han behandlade två personer fruktansvärt illa.