Han vågar inte

Ganska mycket men inte alltid.  Han har ju kommit till mig. Många timmar i bil till och från kontoret totalt. Nu ja,  men det är ju sen efter han försvann. 

Ni kommer hata mig nu, men det är lugnt känner mig nog förnedrad som det är.
Han ville ses, och jag sa ja. Första gången som han skulle "anstränga sig" för att ses sen allt bara blev skit. 
Nu har han ställt in. Och jag kan igen inte andas. 
Trodde det var över. Verkligen. Det måste ju vara något fel på mig. 

Jag förstår inte varför han gör så här. Det är INTE jag som tar kontakt, jag gör allt jag kan för att gå vidare. 
Och så hör han av sig, lite då och då. Jag kommer aldrig med inviter, svarar bara på det han skriver. Varför föreslår han att vi ska ses om han inte vill?
Jag förstår inte varför han leker med mig. Det borde ju vara enklare för honom också att bara låta det rinna ut I sanden, jag förstår inte vad han vinner på att behålla kontakten. Och om han vill det, så kan han väl nöja sig med hej hur mår du. Varför ska han prompt ses när han egentligen inte vill?

Jag är faktiskt lite arg nu. Inte ett ord på hela helgen, trots att han vet att jag blev ledsen. Det var HAN som ville ses på en helg som inte var optimal för mig, och han hade fått anpassa sig till mig lite. Det har hänt när jag har besökt honom att jag har fått åka hem en dag tidigare eller komma en dag senare för att något oplanerat dykt upp/han har varit på dåligt humör. Och jag har anpassat mig - varje gång. Ändrat mina planer, lagt ut ganska mycket pengar på resandet osv. Aldrig att han skulle göra det för mig. 
Kanske att jag faktiskt blockar honom nu. Det ligger ganska nära. 

Det var det. Nu är det slut. Kanske kan jag snart få luft igen. 

Massor. Och varje gång har jag trott det. 
Men nu är det nog så, sista hoppet är släckt. 

Ja, visst är jag deprimerad. Haft problem förr med detta, då höll jag på med fysisk självskada också som att skära mig i armarna osv, den depressionen grundade sig också i känslan av ensamhet och utanförskap och att jag kände mig som en belastning för alla. Har alltid haft svårt att ta för mig, tycker tex att det är jättejobbigt att ringa vänner, hälsa på osv för jag är alltid rädd att störa eller vara oönskad. Inbillar mig jämnt att andra alltid har bättre saker för sig än att träffa mig, tycker det är fruktansvärt jobbigt att bli nekad tex. Så det här är första gången som jag faktiskt har kämpat för något för att JAG ville det, verkligen försökt att inte dra mig undan utan istället förmedlat vad JAG ville. Talat om när jag blev ledsen, hur glad jag var i honom. Har alltid varit rädd för att visa känslor, alltid hållit det inom mig. Vet hur sårad man kan bli. Hur elaka människor kan vara som känner till ens svagheter. Min största skräck är att visa mig svag. 

När jag var så där nere som jag var då, när jag höll på med tramset att skära mig osv så hjälpte det att begrava mig i fysiskt jobb. Jobbade fruktansvärt mycket och var aktiv så jag hade inte tid med annat. Det var min räddning då.
Jag jobbar i princip lika mycket nu, kan inte jobba mer än jag gör och har fortfarande ett fysiskt jobb så jag är också trött i kroppen. Efter jobbet har jag gått på mängder av dejter, försöker följa serier, hunden osv. Men jag är så trött. Sover ungefär 4 timmar/natt, går omkring 30000 steg om dagen. Ibland mer. Jag orkar inte göra mer, jag är helt slut. Huvudet är för trött. Jag har svårt att koncentrera mig, huvudet och tankarna vandrar iväg hela tiden. Jag hoppar mellan mängder av distraktioner, sveper runt på telefonen. Önskar jag kunde stänga av.

Skulle behöva logga ut, stänga av allt brus. Men jag är rädd för tystnaden. 

Jag vet inte varför det är så svårt. En form av mental spärr.
Jag har dejtat massor, verkligen försökt ta mig till andra människor men det funkar liksom inte. Visst är sex roligt och uppfriskande men jag känner verkligen inget för de som jag dejtar (jag har varit ärlig med det så det är ingen  som blir lurad). Men det skulle ju bara vara så skönt att bli kär i någon annan. Jag tänker inte på honom så mycket, ja nu när han har hört av sig så klart men inte på ett romantiskt sätt. Lite som en vän som kollar av läget då och då. Han, inte jag. Jag tar aldrig kontakt. 

Och att träffas är hur som helst för svårt nu, han jobbar inte längre så att han reser i jobbet utan bor hemma på heltid. Och det är också alldeles för långt bort för att det ska vara möjligt. 

Psykologen har jag kontakt med, men mina samtal har tagit slut. Det är begränsat iom att det är landstingsfinansierat och online. Han ville dock att vi skulle fortsätta ha kontakt sporadiskt, så istället för en gång i veckan kommer det bli ungefär en gång i månaden eller lite mer sällan. Vi fokuserar dock mer på annat, att det blev så här med den här mannen grundar sig ju så klart i andra trauman som behöver bearbetas. 

Varför inte? Jag tycker om människor och jag tycker om att ha kontakt med andra, det håller mig sysselsatt och det är inget jag lider av.