Han vågar inte

Det om att vara ensam hela livet är bara ett egetskapat tankespöke. Risken är större att du blir ensam hela livet om du klänger dig fast vid en person som knappt ger dig lillfingret och tar hela handen! 

Han kommer för den delen inte ha dig kvar hela livet, han ser din osäkerhet och att du klänger dig fast i honom. Risken är stor att han (redan?)ledsnar på någon utan egen vilja och som inte känner sig värd något.

Jag säger det inte för att vara elak, utan för att det är svårt för en person att vara intresserad av någon som inte anser sig vara värd något. Det är därför han kan behandla dig illa utan att du säger ifrån. De flesta människor har mer respekt för någon som inte tillåter sig bli trampad på, det väcker respekt och attraktion.

Därför är det så viktigt att börja från den änden och bygga upp ditt självförtroende, självkänsla och få dig inse ditt värde!
När du inser ditt värde kommer andra också göra detta, det är så det oftast fungerar.Om de ändå inte gör det så är det bara att kasta ut dessa personer ur ditt liv. Då är det de det är fel på, inte dig. 

Så länge du är frisk har du hela ditt liv på dig att hitta någon. Folk gör det dagligen trots att de är nära pensionsåldern och över. Det är aldrig försent!
Men om du vill ha barn är det ännu viktigare att bryta med den mannen. Han påverkar dig bara negativt och får dig förlora mer självkänsla och självförtroende. Det är knappast vad du behöver i ditt liv! 

Det är inte så att du kanske har någon bakomliggande depression som får dig att känna så trista saker om dig själv? I så fall är det viktigast att börja där, du kanske behöver behandling i form av medicin och samtal. i nuvarande fall försöker du bygga pussel som redan saknar bitar. Du behöver bitarna för att du ska kunna komma vidare. Börja där, med att försöka identifiera hur du ska komma vidare och bort från personer som skadar mer än de ger.

Jag är säker på att du kan det. Du måste bara vilja tillräckligt mycket, inse hur dåligt det är att hålla fast vid något som skadar dig.

Men var det inte det du ville? Att han skulle fatta beslutet så du slapp?

Är du inte rädd att all tid du lägger på honom kommer att vara bortkastad tid, att hitta den riktiga kärleken?  Tänk om den tiden och energin du lägger gör att du missar den partnern som är ämnad för dig?

Är han som ger dig smulor värd att riskera bli ensam för?
Jag hade försökt tänka så, i stället för hur positivt allt var en gång i början av förhållandet.

Det är just det som också bör räknas in. Tiden att komma över. Det gör det extra angeläget att bryta så fort man kan.

Varför i hela friden skulle du inte helt plötsligt kunna få någon, när du haft partner innan du föll för denna man?

Bara för att du gått på en mina en gång är du knappast ovärd en man i framtiden. De allra flesta går på flera minor under livet innan de träffar den rätta. Det är oftast det som ger lärdomar som gör att man hittar den rätta till slut, man vet vad man är värd och vad man inte bör nöja sig med .

Nej, det låter som depression när du nedvärderar dig själv så. Jag vet hur min brukar bete sig och då känner jag som dig. Om du inte tror du klarar dig kanske det är värt att få någon medicin så du orkar bli starkare och ta dig framåt. För mig var fluoxetin en räddare i nöden när jag var så nere att jag ville dö. 

Efter ca 5-6 veckor förstod jag inte hur jag tänkte när jag var så nere. Hjärnan kan bli beroende av att tänka negativ, och då är det viktigt att bryta den negativa cirkeln.

Om du låter någon trampa på dig kommer du natur bara må ännu sämre ju längre du låter det fortgå. Medan du kommer känna dig starkare när du säger ifrån.

Du kanske bara behöver både terapi och medicin om du hamnat i en djupare depression och en nedåtgående spiral?  Eller så blockar du honom och mår dåligt en stund, istället för att må dåligt för jämnan.

Jag håller med det någon skrev tidigare att du behöver mer hjälpen du får nu. Det du ägnar dig åt nu är i högsta grad lika mycket självskadebeteende som du tidigare ägnat dig åt. Den enda skillnaden är att du bytt ut metoden.

Om du fick hjälp för det tidigare, sök liknande hjälp. Om inte kanske det är värt att prova kombinera samtal med mediciner. Du behöver nog hjälp från riktiga vuxenpsykiatrin, och om du är dålig på att söka hjälp för att du inte tror du kan få det. Ta i allt du kan och ös ur dig allt. Det är ditt liv det handlar om och jag är tämligen säker på att du inte kan ta dig ur allt på egen hand. Åtminstone av det jag läst över lång tid. 

Det du ägnar dig åt nu är ett självskadebeteende, och du behöver hjälp för det med. Det är starkt att våga söka hjälp, kom ihåg det. Bara då kommer du börja förstå hur felaktiga dina tankar är. Jag vet eftersom jag själv haft djupa depressioner under ca 20 år, och nedvärdera sig själv och sin betydelse är ett väldITT vanligt tecken på depression. När du mår bättre är det större chans att du finner ilskan över hans beteende, istället för att slå på dig själv medan han gör dig illa.

En gång till - sök ordentlig hjälp, ge dig inte, kräv hjälp!! ❤️