Han vågar inte

Han kom förbi.... skickade ett sms att jag kommer ikväll och ja... Jag sa inte nej. Det är som en jävla knut, jag får inte loss den.
Sen har jag inte hört något mer, och så klart kollar jag jämnt och ständigt om jag blivit blockerad. Och hela veckan har varit enormt emotionell och jag har gråtit till höger och vänster konstant. 
Men eftersom jag nu strax flyttar så tror jag faktiskt inte att vi kommer ses mer (ja, jag har sagt det förr men då krävde det inte att han åkte från sin familj) och jag vägrar faktiskt träffa honom hemma hos honom, där är gränsen passerad. Så jag tänker att det kanske är över nu. 

Igår kväll skrev jag ett brev till honom. Att nu räcker det, han måste sluta göra mig illa - vi kan inte fortsätta så här. Jag har så klart inte skickat det, jag tar ju inte kontakt med honom. Men det ligger där och väntar.

Han kom på kvällen, vi hade skönt sex, sov tillsammans och sen åkte han på morgonen. Det var bra stämning mellan oss, pratade ytligt men ingenting om "oss". 

Grejen är den att jo, så klart vill jag ha sex med honom. Väldigt gärna faktiskt. Och på något vis har mitt huvud fått för sig att om han inte vill ha sex med mig så tycker han inte om mig längre. Det var lika dant på slutet också när han hade det jobbigt mentalt - om vi inte hade sex varje dag, eller flera ggr om dagen blev jag stressad att han inte var intresserad av mig längre för det var liksom den enda bekräftelsen som var kvar när han slutade prata om hur fantastisk jag var. 
Det är jätteknäppt, jag vet det, och inte så det fungerar. Men jag reagerade så.

Och egentligen "behöver" jag inte sexet men på något vis känner jag mig bekräftad av det. Att han tänder på mig.
Det är inte så att jag saknar sex, jag kan få precis hur mycket jag vill även utan honom och jag har haft en lång period där jag träffade jättemycket män för att få någon form av intimitet som man (jag) saknar som singel. Jag har blandat ihop sex och intimitet helt enkelt. 
Det är absolut inte så att han tvingat sig på mig, verkligen inte, jag vill jättegärna ha sex med honom och det är super och jag mår inte dåligt av det.
Men ni vill ju att jag ska vara ärlig och det är så det har blivit. Mitt huvud har kopplat snett. 

Han hade tänkt stanna ett par dagar pga jobbet men åkte som sagt på morgonen dagen efter. Och nu tänker mitt huvud att han bara var kåt och använde mig i det ändamålet och när han fått vad han ville kunde han åka sen. Och sen har jag inte hört något från honom. Så ja...

Han sa så. Planerade vad vi skulle göra, gå ut och äta osv. 
Sa att han skulle komma tillbaka några dagar senare när han åkte.

Jag vet inte vad jag ska göra. Definitivt inte höra av mig till honom i alla fall. Skriver han har jag mitt brev klart, men jag är inte säker på att jag fixar den smärtan. 

Jag har tänkt så förut också, det är ingen ny tanke. 

Också för att det är jag som skapar den smärtan då.
Jag vet att det inte är logiskt. Jag beter mig som en struts och hoppas att problemet ska försvinna av sig själv om jag har huvudet i sanden tillräckligt länge. 

Och nej, jag fixar den inte. Jag är så mentalt slut och det är också därför jag är rädd att göra den smärtan starkare även om jag vet att den kommer gå över. Orkar jag gå igenom det? Det hade varit skönt att ha någon att prata med som kan trösta och stötta mig om jag skulle göra det. Det är för mycket för mig ensam. 

Han vet hur ledsen jag var när han försvann första gången, men då sa han alltid att jag var så svårt när jag sa att jag var ledsen. 
Nu låtsas jag som ingenting när vi hörs eller ses. Som att det inte betyder något för mig. 

Jag vet det. Men han sa också att han skulle lämna henne för mig när vi började ses. Annars hade jag inte tillåtit mig få känslor för honom. 

Och ja, jag var beredd på att det var över. Men han har tagit upp kontakten på nytt. Jag har hela tiden respekterat att han inte vill ha mig, jag har inte försökt tvinga mig på honom. Men det är så förbaskat svårt att säga nej när han hör av sig. Jag känner mig skyldig. 

För mig var han världens finaste och han fick mig att känna mig så uppskattad. Jag fick uppleva en form av närhet som jag inte ens visste att jag saknade, och jag är så jävla rädd att inte få känna så igen.