Han vågar inte

Att jag flyttar har inget som helst med honom att göra, det är en omorganisation på jobbet och jag passade bäst. Jag hade egentligen gärna stannat här men ser också fördelen med att börja om på ett rent blad.
Hur som helst så kommer möjligheterna att ses minska iom att vi har träffats när han varit borta på jobb. Så att vi nu kommer ha bara en tredjedels avstånd mellan oss kommer inte betyda att vi riskerar att stöta ihop med varandra och han kommer inte prioritera bort sin familj under sin "hemmatid" för att komma till mig. 

Men hur som helst spelar det ingen roll, jag uppdaterade tråden för att ja, ni har ju hängt med på den här resan länge nu. Jag tror att jag har allting under kontroll, jag är varken glad/ledsen att han hörde av sig eller förväntansfull att han ska komma. Det som hände var att jag blev rädd att jag trots allt kommer känna något - om han frågar igen, om han kommer hit, om han ställer in eller struntar i att höra av sig. DET oroar jag mig för, hur jag kommer reagera då. Inte att han har hört av sig. 

Det var en period när han hade blockat mig och jag först var så ledsen för det är ju inte jag som hållit kontakten utan enbart han, men efter ett tag kände jag mig så lugn. Att jag skulle kunna gå vidare. Det var skönt. Och så var jag faktiskt på väg ut på en dejt, så fick jag ett meddelande från honom. Det blev ett sånt stresspåslag. Varför? Vad ville han? Och varför då? 
Så ja, ett enkelt avslut är ju att jag blockar men det skulle ta så lång tid innan jag skulle komma över det. Det är inte jag.

Han har frågat men jag tror ju inte jag kommer höra något mer om det, han kanske hör av sig på ett par veckor och låtsas som att det regnar.

Jag träffar honom inte för sex, jag har så jag klarar mig på den fronten ändå. 

Jag tror inte han kommer. Men det är ingen mening med att vara oärlig, det är inte därför jag har den här tråden. Om han kommer så kommer vi nog ha sex. 
Jag hoppas att han inte hör av sig mer, utan att det som vanligt rinner ut i sanden. Jag kommer nog inte kunna stå emot.  

Jo faktiskt är det svårare att uppdatera tråden nu. Jag har använt den som min terapi för att jag har behövt berätta vad som händer och hur jag mår. Det är ju inte direkt som att jag går runt och basunerar ut på stan att jag haft en affär med en gift man och att mitt hjärta gick i tusen bitar. 

Det är många i den här tråden  som verkar tro att jag har någon form av intellektuellt handikapp och det har jag inte. Jag har ett ganska normalt iq och ett högt eq. Jag har bara varit med om saker som gjort mig olycklig och därför knutit an till någon jag inte borde.

Jag svarade undvikande att vi fick höras för jag visste inte hur min vecka såg ut. 
Om jag väntar med att svara raderar han sina meddelanden och bland skickar han 10 meddelanden på rad och frågar om jag undviker honom. Det beror på hans humör. 

Jooo jag hade ett samtal med min psykolog och berättade att han hört av sig med avsikt att komma förbi och han tappade helt ansiktet och sa har du ingen självbevarelsedrift. Jag fick faktiskt skratta åt honom. Men problemet med de här nätpsykologerna är att det är limiterat till ca 10 samtal för att det är tänkt för "kortvariga problem" tex kärlekstrassel eller så. Och jag hade förmodligen inte blivit accepterad om han hade förstått vad det är som ligger bakom att jag knöt an till en känslomässigt otillgänglig man från början utan han hade rekommenat mig till en "riktig" mottagning. Det är ju inte sen här mannen som är grundproblemet utan det är mycket som ligger bakom att det blev så här. Men jag har fått tillåtelse att återkomma nån gång då och då men jag kan inte ha regelbundna samtal längre. 

Jo, jag är skiträdd att det ska göra lika ont igen. Att jag ska få tillbaka alla känslor och att han ska såra mig på nytt. Och jag VET ju att det kommer hända på ett eller annat sätt. Förhoppningsvis så förstår mina känslor det och håller sig svala. 

Det blev inte bra det här. Jag är så ledsen att han hörde av sig. Jag skulle sagt åt honom att inte kontakta mig mer. Jag tyckte att jag varit tydlig. Sluta lek med mig, jag fixar det inte.
Jag håller på att stressa sönder efter hans meddelande. 
Och trots att jag vet att jag inte kommer höra något mer så hoppas och hoppas och längtar jag efter att han kommer som han sa. Jag vill bara att han ska hålla om mig. Jag trodde att alla känslor var kvävda, jag hade slutat hoppas. Men nu gör jag det igen. Han väckte allt. 

Jag orkar inte med hatet i den här tråden. Jag är nog ledsen som det är. Det äter fan upp mig.

Jag vill bara prata. Att någon kan trösta mig och säga att det kommer gå över. Jag orkar inte med att höra jag borde veta. Jag VET ju. Men jag kommer inte ur det.

Det gick så bra, jag kände inget. Och så drogs allt upp igen. 

Förlåt hörni. Jag var trött och ledsen igår och så otroligt stressad över hela situationen. 
Det är mycket bättre idag, jag har sovit gott och är inte lika trött.

Och tack för att ni håller mig sällskap i den här vansinnigt långa tråden.

Jag är otroligt tacksam till alla som engagerar sig i den här tråden. Jag tror inte ni förstår hur mycket hjälp jag har fått. Det jag blir ledsen över är att många verkar tro jag är dum i huvudet, men någon som inte varit i samma sits förstår nog inte. Några gör det, några har liknande erfarenheter.

Ja, det är lite drygt ett år sedan han försvann första gången. Sen fick vi kontakt igen och hade det där bra avslutet jag ville ha. Ville bara att han skulle säga att det inte var mitt fel, för jag förstod inte vad jag hade gjort. Det var så jag kände då. 
Sen har han hållit kontakten med mig. Och avslutat och tagit upp på nytt. Jag betonar igen att jag aldrig kontaktar honom. Jag tänker inte jaga någon som inte vill, ett nej är ett nej och det förstår och respekterar jag. Men så hör han av sig igen. Och igen. Det är DET som gör det så svårt, annars hade det här ju varit avslutat för länge sen. 

Det kommer inte bli han som gör det, det måste bli jag. Men som någon här tidigare skrev, det är svårt för mig för jag vill känna att jag gjort vad jag kunnat. 
Om det är omedvetet, eller medvetet kanske, men jag klarar det inte. 

Jag är inte korkad, men han får mig att känna att det är jag som är felet.

Han bodde hos hos mig istället för hotellet som hans jobb ordnade. Två-tre veckor i sträck, hemma en helg osv. Han betalade så klart ingenting, och jag var glad att han kom till mig.
Han jobbar inte borta lika mycket längre och hans jobb har inte längre projekt i min stad men han måste ändå passera då och då. 

Och nej, han har inga vilda sexfantasier. Jag är nog vildare än han om man ser det från den sidan. 

Hans vän är inget att hänga i granen, och vi har inte kontakt längre. Jag var aldrig intresserad av mer med honom, han är bara bra för "en sak". 

Ja, tack. Precis så är det. 
Jag tror inte han gör det medvetet. Han har nog problem själv som gör att det blir så. Visar tydliga drag på bipolaritet och kanske även något annat ligger där och skräpar. 
Han har kontakt med mig när han känner att han kan ta över världen, och när allt är nattsvart så klipper han allt igen. 
Problem för mig är att jag var så otroligt lycklig med honom och jag maniskt jagar den känslan igen. Den kommer ju inte åter, men han lyckas få mig att hoppas.
Jag förstår ju också att han, om han faktiskt hade lämnat sin fru och blivit med mig, gjort likadant mot mig som mot henne. Vi pratade mycket om det i början och han bedyrade att det skulle inte hända. Men han lovade också att aldrig försvinna så hans ord är ju inte så trovärdiga. 

Men ett ny befattning på jobbet, i en ny stad för mig - nu är det dags att vända blad som man säger. Jag hoppas att det här blir bra :) 

Angående det där när han försvann, en dag kom han bara inte efter jobbet som han brukade. Han hade tagit sin jobbresväska och flyttade in på hotellet. 

Jag kommer dit, en dag - om det här fortsätter. 
Jag har skrivit färdigt ett meddelande redo att skicka, där jag talar om för honom att nu räcker det. Men jag kan inte skicka det bara sådär - han måste ta kontakt för jag skriver ju inte till honom annars. Han måste såra mig en gång till för att jag ska göra det. Förmodligen fler. 

Vad gör det så svårt? Jo, att då visar jag honom att jag är sårbar, att han faktiskt betydde något och att jag trodde jag var värd att älska. Och det är så jävla svårt att ta de orden i min mun. Det är lättare att spela med - jag får ta det jag får. Ska vara glad om någon vill ha mig även om det bara är sporadiskt och jag får gråta ögonen ur mig miljoner gånger. 
Så många gånger jag har fått höra det - var glad att någon vill ha dig, förstår att du inte har någon, att ingen vill vara med dig, förstår att du inte har vänner. 
Det är lätt att börja tro på det, när det sägs av någon som borde älska en villkorslöst. 

Absolut  inte! Jag är bara attraherad av honom, en relation har aldrig varit aktuell. 

Jag har ju dejtat ganska mycket den här tiden, med visst hopp om att hitta rätt men eftersom han då och då hör av sig på nytt så är det svårt att släppa in någon annan. 
Jag träffade en man, ganska tidigt efter, en stor grön flagga. Och jag var ärlig och tydlig med att jag inte visste hur lång tid jag skulle behöva - det skulle vara villkorslöst. Men han föll hejdundrande pladask och tillsist blev det alldeles för mycket för mig. Han skrämde skiten ut mig rent ut sagt och jag kände mig kvävd. Var livrädd att få så där ont igen. 

Det är svårt att hitta lagom, och jag förväntar mig att känna så starkt för någon igen trots att jag egentligen vet att jag behöver tid för att få känslor för någon. Rätt dos, vid rätt tillfälle men det är svårt att hitta balans. 

Det var ju när han var borta på jobb, hur skulle hon veta?
Barnen är vuxna. 

Ja. 

Jag är ju bra, jag vet ju det. Jag kan laga mat, städar, har jobb, egna intressen, bra i sängen, ser ganska bra ut, social. Ett kap egentligen. Men jag har mått så dåligt under så många år och det är svårt att förstå sitt eget värde. Ibland tänker jag att det finns så mycket tomtar där ute som lyckas bra i livet och verkar lyckliga - vad gör jag för fel? Jag fick fel föräldrar i alla fall, men annars har jag verkligen skött mig i livet. Jag skolkade inte i skolan, har utbildat mig, bra vänner, dricker sällan, tar inga droger, tränar och är aktiv. Jag har liksom inte gjort några fel utom att jag tyvärr verkar ha en dålig kompass när det gäller vilka män jag faller för.
Ska det inte vända snart?

Ibland tänker jag att det är bättre att känna så som jag har gjort än att inte känna något. Det är i alla fall en känsla jag känner igen, att vara hjärtkrossande ledsen och otröstlig. 
Ja, det är ett självskadebeteende lika väl som för någon som skär sig i armarna. För då känner man något. Jag har också gjort det som ung. Och då smärtade armarna istället för det andra.