Han vågar inte

Det ser väl olika ut. De fall av otrohet som jag känner till från mitt liv så är det två män och fyra kvinnor som varit otrogna. Ena mannen lämnade för några år sen sin fru för den nya kärleken. När frun kom på honom. Andra mannen blev kär i sin kollega och lämnade därför frun. Han är gift och har barn med den nya. Två av kvinnorna lämnade partnern för den nya kärleken. När männen kom på dem. De fortsatte vara ihop med sina nya. En kvinna var otrogen på en skidresa. Hon gjorde efter resan slut med sin kille, men blev inte ihop med den hon hade legat med. Hon sa inget till killen hon bedragit för att inte såra honom. En annan tjej kysste en kille på en fest fast hon var i förhållande. Hon gjorde efter det slut med killen, men hade ingen kontakt med han från festen. Sen finns ju Lotta Lundgren o gför att beeäch Erik Haag som kändisexempel...

Jag förstår inte varför han gör så här. Det är INTE jag som tar kontakt, jag gör allt jag kan för att gå vidare. 
Och så hör han av sig, lite då och då. Jag kommer aldrig med inviter, svarar bara på det han skriver. Varför föreslår han att vi ska ses om han inte vill?
Jag förstår inte varför han leker med mig. Det borde ju vara enklare för honom också att bara låta det rinna ut I sanden, jag förstår inte vad han vinner på att behålla kontakten. Och om han vill det, så kan han väl nöja sig med hej hur mår du. Varför ska han prompt ses när han egentligen inte vill?

Ok. Du menar så. Då hänger jag med.
Men jag tror ändå att blockera är det bästa i nuläget.
Då vet hon ju inte om han har hört av sig och kan kanske glömma och gå vidare fortare.
Och kanske också vågar säga ifrån om han skulle höra av sig igen på något sätt.

Ja, visst är jag deprimerad. Haft problem förr med detta, då höll jag på med fysisk självskada också som att skära mig i armarna osv, den depressionen grundade sig också i känslan av ensamhet och utanförskap och att jag kände mig som en belastning för alla. Har alltid haft svårt att ta för mig, tycker tex att det är jättejobbigt att ringa vänner, hälsa på osv för jag är alltid rädd att störa eller vara oönskad. Inbillar mig jämnt att andra alltid har bättre saker för sig än att träffa mig, tycker det är fruktansvärt jobbigt att bli nekad tex. Så det här är första gången som jag faktiskt har kämpat för något för att JAG ville det, verkligen försökt att inte dra mig undan utan istället förmedlat vad JAG ville. Talat om när jag blev ledsen, hur glad jag var i honom. Har alltid varit rädd för att visa känslor, alltid hållit det inom mig. Vet hur sårad man kan bli. Hur elaka människor kan vara som känner till ens svagheter. Min största skräck är att visa mig svag. 

När jag var så där nere som jag var då, när jag höll på med tramset att skära mig osv så hjälpte det att begrava mig i fysiskt jobb. Jobbade fruktansvärt mycket och var aktiv så jag hade inte tid med annat. Det var min räddning då.
Jag jobbar i princip lika mycket nu, kan inte jobba mer än jag gör och har fortfarande ett fysiskt jobb så jag är också trött i kroppen. Efter jobbet har jag gått på mängder av dejter, försöker följa serier, hunden osv. Men jag är så trött. Sover ungefär 4 timmar/natt, går omkring 30000 steg om dagen. Ibland mer. Jag orkar inte göra mer, jag är helt slut. Huvudet är för trött. Jag har svårt att koncentrera mig, huvudet och tankarna vandrar iväg hela tiden. Jag hoppar mellan mängder av distraktioner, sveper runt på telefonen. Önskar jag kunde stänga av.

Skulle behöva logga ut, stänga av allt brus. Men jag är rädd för tystnaden. 

Och jag förstår verkligen det där med att inte vara vänner med sina ex, har resonerat så med tidigare pojkvänner.
Men jag hade hoppats att vi kunde önska varandra lycka istället för att slänga bort oss på det här sättet. Så klart ska vi inte ha kontakt, vi hade inte kunnat vara vänner på det sättet, men ett gott minne hade i alla fall känts bra.

Att blocka någon som inte vill något illa, som inte kommer ta kontakt, som bara vill sköta sitt, bli lycklig och kanske ha ett fint minne av någon och något som betydde väldigt mycket. Det är det som sårar mig. 

Jag kan inte förstå vad jag har gjort honom för att han ska vilja såra mig.

Gissa vem som har hört av sig

Jaaaa du... vi har kontakt igen (så klart), men det känns ganska okej. Jag förstår ju att det inte kommer bli något. Han skriver nästan varje dag, något på morgonen och något på kvällen. Meningslösa meddelanden typ om vädret eller jobbet, och jag svarar platoniskt. 

Har hela tiden tänkt att jag inte vill klippa bandet för att det är jag som förstör då, trots att jag vet att det redan är så förstört det kan bli, men har insett att den verkliga anledning är att jag vill inte ge honom övertaget genom att erkänna att jag faktiskt har känt något. Visar man känslor är man sårbar och det tänker jag inte låta honom inse igen.

Ja, det är det. Jag vet inte varför jag gör så här mot mig själv. Men jag kan inte sluta och jag är så olycklig. Inte bara på grund av honom, men jag var verkligen lycklig när jag träffade honom. För första gången på riktigt. 

Jag tror inte att hon vet. Och jag tror inte att det varit dåligt  pga otrohet, jag tror otroheten beror på att det varit dåligt.

Jag saknar honom.
Jag saknar att prata med honom.
Jag skiter i sexet, jag ville bara ha kontakt. 
Snälla, kan jag få känna så här utan att ni säger emot mig?
Det är så här jag känner - jag saknar honom. Jag saknar honom som en vän. 

In our darkest moments, we don?t need solutions or advice. What we yearn for is simply human connection?a quiet presence, a gentle touch. These small gestures are the anchors that hold us steady when life feels like too much.

Det var verkligen inte meningen att ta på mig ifferkoftan, det känns inte alls så. Jag är inte ledsen på samma sätt. Jag såg det där citatet och tyckte att det passade in på hur jag kände och mådde när vi började ses. När han uppmuntrade mig att öppna mig och låta mig svepas med. Och så blev jag lite ledsen för jag vet inte hur jag ska kunna det igen, det var det enda.

Jag kan inte min Hemingway, citatet kom upp av en slump i mitt flöde och jag kände igen mig i texten. Lägg inte för mycket vikt vid den. 

Jo, jag vet att jag kommer våga igen men när man har blivit sårad tillräckligt många gånger, av de som ska stå en nära. Det blir svårare och svårare. Jag vill inte stänga in mig, men jag var trött, ledsen och emotionell igår. Det kommer nya dagar. Men jag tyckte verkligen om honom, och jag tyckte om hur han fick mig att må när vi började ses. 
Och jag vet att ni säger att han alltid kontaktar mig igen  men det känns annorlunda den här gången. Jag tror att det var sista gången nu och det gör mig ledsen att det skulle sluta så här.
Jag hoppas att det var sista gången, för annars tar jag mig aldrig vidare. 

Jag hör och läser allt som ni säger och skriver. Och jag håller ju med er! Jag hade gett samma råd till vem som helst i samma situation som jag. Faktum är att jag hade sett personen som en riktig idiot som jagar efter någon som inte vill ha hen. Jag har själv alltid i alla andra situationer då jag blivit avvisad eller vad jag ska kalla det gett kalla handen, aldrig att jag skulle förnedrat mig själv. 
Jag har alltid hållit mig så inom min komfortzon och aldrig öppet visat känslor, det här är första gången jag har gjort det. För att jag kände mig trygg, för att jag trodde det var säkert. 
Och det är så svårt att släppa greppet för jag var så otroligt lycklig under den här korta perioden. 
Jag släppte på alla spärrar och det blev helt fel.

Jag har, redan innan jag träffade honom, försökt att ta mig ur mitt skal, utforska, säga ja, uppleva. Jag intalade mig att vad har jag att förlora? Spelar man inte så vinner man inte. Och så satsade jag allt jag hade på fel häst och blev bankrutt.