Han vågar inte

Jag kan inte min Hemingway, citatet kom upp av en slump i mitt flöde och jag kände igen mig i texten. Lägg inte för mycket vikt vid den. 

Jo, jag vet att jag kommer våga igen men när man har blivit sårad tillräckligt många gånger, av de som ska stå en nära. Det blir svårare och svårare. Jag vill inte stänga in mig, men jag var trött, ledsen och emotionell igår. Det kommer nya dagar. Men jag tyckte verkligen om honom, och jag tyckte om hur han fick mig att må när vi började ses. 
Och jag vet att ni säger att han alltid kontaktar mig igen  men det känns annorlunda den här gången. Jag tror att det var sista gången nu och det gör mig ledsen att det skulle sluta så här.
Jag hoppas att det var sista gången, för annars tar jag mig aldrig vidare. 

Nej, det är inte meningen att lägga ansvaret för mitt mående på någon annan. 
Jag träffade honom när jag var i en fas i livet att bygga nytt, att lära mig om mig själv. Och han gav mig en fast punkt och fick mig att känna något jag aldrig känt förut. Det var helt fantastiskt. 
Jag var inte beredd att känna så här, jag visste inte hur det var att vara kär. Jag blev så att säga "tagen på sängen". Och sen när det försvann så hade jag plötsligt inget, det jag lärt mig om mig själv och brutit upp från mitt gamla jag blev för mycket för mig.

Jag mår  verkligen mycket bättre nu, jag är inte alls lika förkrossad som jag har varit. Men visst saknar jag honom, det är ingen hemlighet. Jag ville verkligen att det skulle bli vi. Att jag skulle få känna så för alltid. Jag var så otroligt STOLT över honom, jag ville skrika ut det för hela världen.
Jag vet att många lever själv, det är inte det. Jag har ett aktivt liv, fina vänner - om än inte här. Jag träffar nya människor efter vägen som jag tycker om. Jag har min hund och mina intressen. 
Men jag saknar så att ha någon vid min sida, som jag kan höra av mig till, som hör av sig till mig. Att sova nära, äta middag tillsammans med, prata om sin dag. Någon som håller om en, som man kan gråta ut mot axeln på. Jag saknar det verkligen, det kändes så självklart att vara en del av någons liv.
Det känns som att tiden rinner ifrån mig, jag är inte så ung längre. Alla runt mig har något fast. Jag har inte det. Jag har en galen familj som har visat sig att de inte finns där när man behöver dem. De hugger kniven i ryggen på en när man som mest behöver någon att luta sig mot. 

Jag hör och läser allt som ni säger och skriver. Och jag håller ju med er! Jag hade gett samma råd till vem som helst i samma situation som jag. Faktum är att jag hade sett personen som en riktig idiot som jagar efter någon som inte vill ha hen. Jag har själv alltid i alla andra situationer då jag blivit avvisad eller vad jag ska kalla det gett kalla handen, aldrig att jag skulle förnedrat mig själv. 
Jag har alltid hållit mig så inom min komfortzon och aldrig öppet visat känslor, det här är första gången jag har gjort det. För att jag kände mig trygg, för att jag trodde det var säkert. 
Och det är så svårt att släppa greppet för jag var så otroligt lycklig under den här korta perioden. 
Jag släppte på alla spärrar och det blev helt fel.

Jag har, redan innan jag träffade honom, försökt att ta mig ur mitt skal, utforska, säga ja, uppleva. Jag intalade mig att vad har jag att förlora? Spelar man inte så vinner man inte. Och så satsade jag allt jag hade på fel häst och blev bankrutt. 

Kram till dig! Jag tänk så skönt det varit att bara släppa alla känslor och gå vidare. Det går bättre och bättre, men visst hade jag velat att det skulle bli vi. 

God Jul, gänget 🎄
Tack för att ni har lyssnat på allt mitt ältande det här året. 

Tack! 
Jo, jag vet. Jag hade aldrig kunnat slappna av. 
Men nu är det vad det är - det blev inte så, och är förmodligen lika bra. Men sårad blev jag, det kändes som att jag aldrig skulle läka. Men det gör jag ju så klart, fast det tar tid. 

Åh! Kram kram kram till dig! Att känna som att hjärtat brister önskar man inte ens sin värsta fiende, känns som att ingenting gör det värt att känna så 💔

Nej, han har inte hört av sig och jag kommer heller inte göra det. Säger han att han inte vill fortsätta så ska jag så klart respektera det. Det har jag gjort hela tiden men jag blev sårad över hur han hanterade det, ville ha ett annat slut. Som vuxen kan man "göra slut på riktigt", ghosta hör tonåren till.

I år firar jag inte jul, eller jag firar själv om man säger så. Men jag har hunden som sällskap :) 

Hur går det för dig, hur mår hjärtat? 

Jo, du har helt rätt. Jag är (var) förälskad i hur han fick mig att känna, hur han fick mig att må och tycka om mig själv där den där korta tiden från början. Så som jag aldrig hade känt förut. Och det gör mig så oändligt förkrossad att jag fick veta hur det kändes, det hade varit bättre att inte veta för jag kommer bara jämföra med den känslan igen.
Jag vet och förstår att det här var det bästa, att det inte blev vi och jag inte hann investera mer än känslor i det. Men det var så ... skönt... att vara åtrådd. Jag var verkligen kär, och samtidigt som jag vill känna så igen är jag livrädd för att bli så sårad en gång till. Jag tror inte att det är värt det. 

Och tack! Jag vill verkligen tro att det är hans förlust, att han en dag inser hur mycket jag faktiskt var beredd att göra för honom. Jag hade sålt min ena njure om han bad mig -metaforiskt så klart, men jag ville göra allt för att han skulle bli lycklig. Och jag vägrar tro att man är en svag människa för att man vill vara sitt bästa jag för någon annan. Sig själv, givetvis, men att finnas där för någon. I vått och torrt.

Han har hört av sig för att önska gott nytt år, så nej jag har inte blockat honom. Önskade detsamma och sen var det inget mer med det. 

Jag tyckte faktiskt att det var en fin gest. Han vill inte fortsätta men det är inget groll mellan oss. Jag hade nog tyckt att det var värre om han inte gjorde det, då hade han "spolat" mig utan att ens komma ihåg mig. Det hör till vanligt hyfs att säga gott nytt år. 

Jag kommer absolut inte skriva till honom. Och jag tror att han kommer dröja länge till nästa, om det ens blir en nästa gång. Och då har jag förhoppningsvis blockat honom eller kommer låta bli att svara. 
Det känns helt okej, jag är inte ledsen. Det är vad det är.

Vi har haft ett avslut nu. Sista gången vi träffades kändes det bra, som att om det var sista gången vi sågs så fick det vara bra med det. Jag var så klart ledsen att det var över men kände mig inte bortkastad och som att jag sörjt färdigt. 
Sen kom ju hela den där soppan fram om hans vän och jag blev ledsen igen, men ju mer jag tänkte på det så kändes det ändå inte som att jag gjort något betydande fel. Visst, att ligga med hans bästa vän skulle ju inte rädda oss men alla de gångerna var ju när vi inte hade kontakt/han hade blockat mig osv. Jag har inte bedragit honom när jag var med honom, varken med hans vän eller någon annan, och egentligen inte ens alls under hela den tiden vi kännt varandra eftersom han heller aldrig varit exklusiv med mig.

Och den här gången hörde han ju av sig. "Jag vill inte fortsätta så här", ordagrant vad han sa. Och det respekterar jag så klart. Ja, sexet har så klart varit jättebra men inte himlastormande. Jag blev kär i hur han fick mig att må, hur han sa sig uppskatta mig och såg mig på ett sätt som jag inte upplevt förut. Sexet var en bonus.

Han hörde av sig. 
Ville komma förbi. Jag har inte sagt ja till det, och jag sätter 1000 spänn på att när dagen han nämnde närmar sig kommer jag inte höra något mer. 

Jag kommer flytta. Ironiskt nog närmare honom, vilket betyder att vi absolut inte kommer ses igen. Han kommer inte åka iväg från sin familj när han är hemma. Vi har setts när han har varit här, i mitt område eller på väg genom det.

Kanske får jag nu möjlighet att komma över honom helt när den här dörren där alla minnen finns kommer stängas för gott.

Ja. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att själv avsluta det, men det är precis som du säger.
Jag inbillar mig ju inte att det ska rätta till sig och att det är så kört det bara kan bli förstår jag och jag hoppas inte heller. Men jag förmår mig inte att säga stick och brinn, det går bara inte. 

Jag nöjer mig liksom med att kontakten rinner ut i sanden, åter igen är det aldrig jag som kontaktar honom och skulle han inte höra av sig mer så är det okej för mig. Det skulle väl vara det bästa så att vi båda kan gå vidare. 

Mitt val har varit att inte blocka honom, och jag har varit helt beredd på att varje gång han säger att det blir inte mer så blir det inte mer. Och sen går det några veckor, nån månad, ibland två och så hör han av sig igen. Kanske för att kuken kliar som någon skrev. Men vi har inte setts så just det kan jag inte hjälpa honom med. 

Och jag kan sätta min ena njure i pant på att nu kommer det gå ett par månader igen innan vi hörs på nytt, det där han surrade om att komma förbi, det tror jag inte på. Det var bara för att kolla om möjligheten fortfarande finns och jag har heller inte sagt att det går. Kanske står han bara där utanför dörren en dag, vad gör jag då?

Kram till dig.
Noll kontakt är väl det som hjälper mest, men det tar så emot att vara den som bryter allt. Jag önskar att han kunde stå för sitt beslut, inte ta upp allt om och om igen. Trivs han inte hemma, avsluta det. Vill han inte vara med mig - kontakta mig inte då. Han förstör ju även för mig med att vela. 
(Nej han velar inte, han har tagit sitt beslut jag vet jag vet men ni förstår min poäng)

Var i mitt inlägg läser du in att jag tror att han förstår det eller att han skulle bry sig i hur jag mår i hela soppan? 

Om jag inte betyder ett skit för honom behöver han ju inte hålla kontakten,  så enkelt är det. Vi har inte träffats på många månader nu så att han bara skulle vilja ligga stämmer inte heller in. 
Jag hoppas inte på något med honom längre. Jag gav er bara en uppdatering om att han åter hörde av sig. 

Jag VET att han inte bryr sig, det var det jag menade. Jag bryr mig om hur jag mår och jag vet att jag skulle må dåligt av att blocka. För jag skulle få skuldkänslor. Utan grund, ja visst. Men skulle ändå få dem.