Han vågar inte

Vi har pratat idag, och han har offerkoftan på. Jag har understrykit att jag på inget vis har gjort något för att såra honom men HAN dumpade mig och att jag tog för givet att vi inte skulle ha mer kontakt och att på så vis  skulle det inte spela någon roll vad eller med vem jag gjorde något. 
Jag står för vad jag gjort, jag har inte bedragit honom. Men jag är ledsen att han fick reda på det/det faktiskt spelade roll. 

Jag håller med om att hon hör till historien, men hans historia och inte min. Mina känslor och vad jag har upplevt med honom är mellan oss två. Så hur jag har handlat i det här har inget att göra med att förstöra för henne utan enbart för att jag var lycklig med honom. 

Så vitt jag vet så har de inte ett öppet förhållande.

Tack! Ja, den här tråden handlar om hur jag känner och mår i en "relation" som jag hoppades skulle bli något. Jag var verkligen kär - jag ville vara med honom för alltid. Hans fru är säkert fantastisk, jag vet INGENTING om henne annat än hennes namn och av en slump sett EN bild på henne. Han pratar inte om henne och det är jag tacksam för, jag hade inte tyckt om ifall han hade baktalat henne. Han nämnde i början att det inte var bra, han misstänkte att hon också hade någon vid sidan, och nu på slutet att det var bättre mellan dem. Det är allt jag vet om deras relation. 
Vem hon är har ingenting att göra med min relation till honom. 

Kram! Gulle dig ❤️

En liten uppdatering. 
Han hörde av sig, så klart. Har skrivit hela veckan. Ville ses. Och jag sa ja (så klart) men på vissa villkor som han accepterade. Han fortsatte skriva, pratade om när vi skulle ses, vad vi skulle göra. Och så plötsligt kommer smset - jag kommer inte, vi kommer inte ses mer. Jag vill inte. Ha det bra.

Jag var ju beredd, så klart. Ändå kändes det, men inte som det brukar. Det var inte ett slag i magen utan mer att jaha - det var det. Jag svarade att han nu måste låta mig vara ifred.
Det är klart att jag respekterar hans beslut att vara med sin familj, jag kommer inte kontakta honom igen. 
Jag undrar om det var sista gången vi hördes. 

Jag har sagt förut att om han inte menar allvar så kan vi inte ha mer kontakt, det är okej att ändra sig men säg det i så fall. Den gången hördes vi inte på ungefär två månader till han kontaktade mig och undrade varför jag var så tyst. Efter det är det han som stått för alla kontaktförsök, jag har bara svarat honom.

Jag hoppas han förstår allvaret nu, jag måste kunna andas och gå vidare. (Blocka, jag vet!)

Jag hoppas att det är anledningen. Att han har någon form av samvete, mot dem och mot mig. Jag hoppas vi båda blir lyckliga. 

Jag saknar honom.
Jag saknar att prata med honom.
Jag skiter i sexet, jag ville bara ha kontakt. 
Snälla, kan jag få känna så här utan att ni säger emot mig?
Det är så här jag känner - jag saknar honom. Jag saknar honom som en vän. 

In our darkest moments, we don?t need solutions or advice. What we yearn for is simply human connection?a quiet presence, a gentle touch. These small gestures are the anchors that hold us steady when life feels like too much.

Det var verkligen inte meningen att ta på mig ifferkoftan, det känns inte alls så. Jag är inte ledsen på samma sätt. Jag såg det där citatet och tyckte att det passade in på hur jag kände och mådde när vi började ses. När han uppmuntrade mig att öppna mig och låta mig svepas med. Och så blev jag lite ledsen för jag vet inte hur jag ska kunna det igen, det var det enda.

Kanske. Men han är också den första människa som jag har litat på som jag vågade få känslor för, så det har varit en lång process att bara ta sig dit. Och nu måste jag börja om. 

Jag kan inte min Hemingway, citatet kom upp av en slump i mitt flöde och jag kände igen mig i texten. Lägg inte för mycket vikt vid den. 

Jo, jag vet att jag kommer våga igen men när man har blivit sårad tillräckligt många gånger, av de som ska stå en nära. Det blir svårare och svårare. Jag vill inte stänga in mig, men jag var trött, ledsen och emotionell igår. Det kommer nya dagar. Men jag tyckte verkligen om honom, och jag tyckte om hur han fick mig att må när vi började ses. 
Och jag vet att ni säger att han alltid kontaktar mig igen  men det känns annorlunda den här gången. Jag tror att det var sista gången nu och det gör mig ledsen att det skulle sluta så här.
Jag hoppas att det var sista gången, för annars tar jag mig aldrig vidare. 

Nej, det är inte meningen att lägga ansvaret för mitt mående på någon annan. 
Jag träffade honom när jag var i en fas i livet att bygga nytt, att lära mig om mig själv. Och han gav mig en fast punkt och fick mig att känna något jag aldrig känt förut. Det var helt fantastiskt. 
Jag var inte beredd att känna så här, jag visste inte hur det var att vara kär. Jag blev så att säga "tagen på sängen". Och sen när det försvann så hade jag plötsligt inget, det jag lärt mig om mig själv och brutit upp från mitt gamla jag blev för mycket för mig.

Jag mår  verkligen mycket bättre nu, jag är inte alls lika förkrossad som jag har varit. Men visst saknar jag honom, det är ingen hemlighet. Jag ville verkligen att det skulle bli vi. Att jag skulle få känna så för alltid. Jag var så otroligt STOLT över honom, jag ville skrika ut det för hela världen.
Jag vet att många lever själv, det är inte det. Jag har ett aktivt liv, fina vänner - om än inte här. Jag träffar nya människor efter vägen som jag tycker om. Jag har min hund och mina intressen. 
Men jag saknar så att ha någon vid min sida, som jag kan höra av mig till, som hör av sig till mig. Att sova nära, äta middag tillsammans med, prata om sin dag. Någon som håller om en, som man kan gråta ut mot axeln på. Jag saknar det verkligen, det kändes så självklart att vara en del av någons liv.
Det känns som att tiden rinner ifrån mig, jag är inte så ung längre. Alla runt mig har något fast. Jag har inte det. Jag har en galen familj som har visat sig att de inte finns där när man behöver dem. De hugger kniven i ryggen på en när man som mest behöver någon att luta sig mot. 

Jag hör och läser allt som ni säger och skriver. Och jag håller ju med er! Jag hade gett samma råd till vem som helst i samma situation som jag. Faktum är att jag hade sett personen som en riktig idiot som jagar efter någon som inte vill ha hen. Jag har själv alltid i alla andra situationer då jag blivit avvisad eller vad jag ska kalla det gett kalla handen, aldrig att jag skulle förnedrat mig själv. 
Jag har alltid hållit mig så inom min komfortzon och aldrig öppet visat känslor, det här är första gången jag har gjort det. För att jag kände mig trygg, för att jag trodde det var säkert. 
Och det är så svårt att släppa greppet för jag var så otroligt lycklig under den här korta perioden. 
Jag släppte på alla spärrar och det blev helt fel.

Jag har, redan innan jag träffade honom, försökt att ta mig ur mitt skal, utforska, säga ja, uppleva. Jag intalade mig att vad har jag att förlora? Spelar man inte så vinner man inte. Och så satsade jag allt jag hade på fel häst och blev bankrutt.