Han vågar inte

Ja det gör jag. Och jag är inte dum. 

Nej, eller jo. Och då greppar jag efter alla små halmstrån jag kan finna som kan få mig att känna något positivt om än så bara för ett litet tag. 

Jag vill bara korrigera en sak, i övrigt håller jag med dig. Jag har aldrig sagt att jag inte bryr mig om hans familj. Tvärtemot är jag helt säker på att hans fru är en fantastisk kvinna som bara råkade gifta sig med fel man.
Jag vet inget om henne, bara hennes namn. I övrigt är hon ett blint kort för mig och så vill jag att det ska förbli. 

Har jag? Det hoppas jag verkligen inte, för jag tycker inte illa om henne. Vet verkligen ingenting om hur hon är eller knappt ser ut. Jag vet hennes hårfärg typ men skulle aldrig känna igen henne. 
Tack, försöker. 

Nej, det har jag ingen aning om ifall hon gör. Och han har aldrig pratat illa om henne, in fact pratar han aldrig om henne, vilket är tur för det vill jag inte höra. Jag har sagt att jag önskade att mina föräldrar separerat när jag växte upp och det står jag fortfarande för. De är inte lyckliga ihop och har aldrig varit. 
Och självklart tycker jag inte att de ska leva tillsammans bara för att det är bekvämt, men om de älskar varandra ska de så klart vara med varandra. 

Nej absolut inte hämnas. Jag och hans vän hade en sexuell relation innan han kom in i bilden, hade sen ingen kontakt med honom alls under den tiden vi var ett "par" utan den togs upp igen efter att jag blivit dumpad och inte alls med något sexuellt motiv från min sida, utan det var hans vän som drev på det. Och sen har vi haft kontakt men endast träffats ett par gånger. För det första trodde jag aldrig att han skulle få reda på det, hans vän skulle aldrig berätta det och vi pratade ju inte heller med varandra. Och så trodde jag verkligen att vi var över så om han så skulle få reda på det skulle det inte spela roll för "oss". Jag trodde inte han skulle uppskatta det så klart så av den anledningen tyckte jag heller inte att det var något att nämna, och sen har jag försvarat det med att vi inte längre är ett par (ja, jag vet att ni tycker vi aldrig varit det) och att jag får ligga med vem jag vill. Det har aldrig varit tal om en relation med hans vän, endast lust. 

Men den senaste tiden har det känts som att vi på något sätt hade hittat tillbaka till varandra, kanske inte för att vi skulle sluta tillsammans men i alla fall att kunna prata med varandra utan att såra den andre. Men tydligen så brydde han sig så pass mycket att han nu brutit kontakten med mig helt. Och jag känner mig så skyldig och ledsen och ja, jag saknar honom så innerligt. 

Jag har redan bett om ursäkt ifall jag sårat honom. 

Det har aldrig varit tal om att vi varit tillsammans för enbart sex, även om vi så klart haft det med. Men bekräftelse, absolut, och samma kärleksspråk. Och vi har båda bekräftat varandra innan det blev en smutsig soppa av allt. 

Jag är absolut inte polyamorös. När jag är i ett förhållande är jag otroligt monogam men jag resonerade som att vi inte var det, att "vi" var över, även om det aldrig var "vi" för honom. Att när jag dejtar inte ser ett problem med att ha sex med flera samtidigt är inte samma sak som att jag har romantiska känslor för någon, då är jag bara med den personen och jag vill att den är bara med mig. Det ville jag med honom också. 

Jag tror att hans vän försagt sig eller att han på något vis har råkat se att vi skickat meddelanden till varandra och sen frågade han mig och jag bekräftade. Jag visste ju inte vad de sagt till varandra och hur som helst ville jag inte ljuga. Från min sida var det aldrig hemligt även om jag förstod att han inte skulle uppskatta det. Det hela är smutsigt från början till slut och jag är så ledsen hur det har blivit, hela historien.