Han vågar inte

Det konstigaste är att du inte verkar se några mönster, inte verkar förstå honom. Ni hade ytterligare ett avslut och du var övertygad om att han inte skulle höra av sig, medan vi, som inte ens känner honom, vet att han kommer att höra av sig. Vilket han förstås gjorde. Ännu en gång. Du måste ju bryta!

Då har jag ett råd till dej: Lär dej att ta hand om dej själv, känn in vad du behöver, ge dej själv vad du behöver inklusive uppskattning och älska dej själv. Låt aldrig någon annan än du bestämma ditt eget värde. 

Du inser att han inte beter sej schyst. Är det okej för dej att han fortsätter behandla dej som skit? Du bestämmer.

Jag har sagt att man får ändra sina känslor så länge man är ärlig och vad jag vill. I mina öron gjorde jag slut och vi hördes inte på två månader till han tog upp kontakten igen. Undrade varför jag var så tyst?
Och jag vet att det låter trashigt men jag förstår verkligen varför han inte mår bra nu. Det är okej att ha en svacka i livet (jag tror han är utbränd/deprimerad kanske bipolär) men han förstår det inte själv. Och jag tycker det är rent taskigt att använda mig som flytdyna för han gör att jag inte kommer över ytan själv utan får ständigt kippa efter luft. 
Och jag har inget problem med att hjälpa någon att hålla sig flytande men det här är för stort för mig, jag går under och jag tar mig inte här ifrån.
Det är verkligen en soppa och jag mår skit rent ut sagt. 

Jag tror du ska gå på anledning nummer 3 framför allt. Han har känslor för dig, men inte tillräckligt starka för att lämna frun. Säkert spelar 1 och 2 in också. Vi lever ju inte på 50-talet. Många skiljer sig för att de träffat en ny. Hade varit romantiskt om han hade blivit blixtkär i dig och lämnat frun för att han inte kan leva utan dig. Men så verkar det ju inte vara med den här snubben och det är lamt...
Är du säker på att du vill ha honom?
Helt säker? Det är inte bara att du har fastnat i att han är åtråvärd för att han är otillgänglig? 
Är du säker på att du vill ha honom så ställ isf ultimatum att han får lämna frun om ni ska ses igen. Tycker jag. 

Och hur gammal är du? Börjar du närma dig en ålder då du vill skaffa barn? Är han en möjlig far? Har du tid att ödsla på honom utifrån din ålder?...
 
Jag har gjort slut på en rörig jävla relation en gång.... Kan bara säga att släppa honom kommer väl vara som att avgifta sig från en drog. Svårt. Du kommer få abstinens men med tiden släpper det om du bara håller dig borta från nya intag. Det betyder klipp banden, inga vänskapliga möten. I början känns det svårt, du skapar nya tidsfördriv, nya kontakter, en ny vardag. Undvik att tänka och känna så mycket, sysselsätt dig med nya saker istället. Med tiden kommer du glömma hans lukt och annat med honom. Tiden gör att vi glömmer. Du får nya perspektiv och ser det här på ett annat sätt. Även om det är svårt att tro nu kommer du kanske inte alls fatta varför du hade så svårt att lämna. Kanske kommer du vara rent av glad att det inte blev ni. Så var det för mig eftersom jag hittade till något så mkt bättre. Tänk på att om du är med den här mannen så stänger du dörren till andra män. Du kanske missar år med en himlastormande kärlek med någon annan för den här mannens ljumna kärlek...

Jag tycker inte att det är synd om mig men jag tycker heller inte att jag förtjänar att vara så ledsen som jag har varit. Trots att jag har satt mig i den här soppan själv. 

Jag vet ju att för att komma vidare måste jag bryta, men det är verkligen jättesvårt. Och jag har kommit ganska långt men har fortfarande lång väg att vandra. 

Jag förstår att det inte var meningen. Och det är inte så lätt när man blir förälskade. Han kunde inte heller rå för att han blev kär, men han hade inte behövt ljuga...Det här med hans fru är hans ansvar och hans svek mot henne. Du känner ju inte henne och du hade velat att han var ärlig och schysst mot henne. Men du råder inte över vad han gör. Han kunde ha valt att lämna henne. Han kunde ha valt att berätta för henne, men gör tydligen inte det. Det är inte ovanligt att gifta blir förälskade i en kollega och därför lämnar äktenskapet. Så långt är inget fel. Det som blir fel är ju hans lögner mot henne och att han sänder falska signaler till dig om att du har en chans. Han vill inte förlora henne eller förlora dig. Han är rädd för att göra fel val. Han är säkert rädd för att stå för sitt val också om han lämnar. Han kanske skiljer sig och blir ihop med dig och så fungerar det inte alls mellan er två. Men så är det här i livet, det finns inga garantier. Det är lite som astrid lindgren sa. Något i stil med att ibland måste man vara modig, annars är man inte en människa, utan en liten skit. Det är du och frun som får betala priset för att han ska slippa göra ett val och leva med konsekvenserna. Du kan däremot göra ett val själv. Du kommer klara dig utan honom! Du kommer kunna vara lycklig utan honom. Du klarar det! 

Nej. Behåll sund gränsdragning. Det är inte din roll att prata med henne om detta. Det är mellan han och henne. Du kan aldrig veta vad du skapar för situation om du blandar dig i hans kärleksrelation. 

Vet du, jag håller faktiskt med dig. Jag har inte lagt mig i hur de sköter sitt äktenskap. Det är inte jag som vänstrar. HAN står mellan valen att fortsätta vara oärlig och ha oss båda eller välja en av oss. Det är omoraliskt av mig att ligga med någon annans man ja! Men det är i grunden inte jag som är oärlig. Varför är det alltid älskarinnan som får skulden? 

Nu kommer jag få mängder av hat efter mig - men det är klart jag sympatiserar med hans fru. Jag har inget som helst otalt med henne, men vi kommer aldrig träffas ochbmest troligt får hon heller inte nys om mig. Hon är säkert helt fantastisk men  råkade slå sig ihop med en skit till man. 

Jag och han kommer inte ha någon framtid, han kommer inte välja mig. Han kommer antingen stanna med henne och fortsätta vänstra eller så skiljer han sig men jag tror ändå inte att det blir vi. Kanske för ett tag men han kommer vänstra mot mig med. Det har blivit rutin för honom, första gången är svårast och nu är det vardag. Lättare att doppa kuken än att vårda relationen. Han skiter i att jobba på äktenskapet och han har redan struntat i att han gör mig ledsen. Klart det inte kommer bli något. Men hur kan det vara mitt fel?
Jag trodde det skulle bli vi, och vi pratade om det här och han bedyrade när det blev vi så skulle han må bra = ingen vid sidan av. Men han står ju 100% sig själv närmast, inte kommer han jobba på att hålla oss flytande heller. 

Så. Redo för hatstormen.

Ja,det var så jag tänkte också.

Ja,fast är han sällan eller aldrig hemma och om de lever mer eller mindre skilda liv när han är hemma så har de ju inget gemensamt förutom barnen.
Jag hade i alla fall inte velat leva i en sådan relation.
Då hade jag lika gärna kunnat vara singel.