Han vågar inte

Fast det vore ju att ljuga för dig och det är inte snällt någonstans. Vi har svårt att se att det kommer gå över om du inte själv sätter stopp. Vet inte om det är jämförbart men tror man har sett i relationer med psykisk misshandel och manipulation att det kan dröja åratal och ett visst antal smällar/svek innan offret till slut sätter stopp, om man nu kan jämföra med det. Men jag tycker det påminner, jag tror att du hoppas i det längsta på att personen ska bättra sig och att det ska bli bra, att han egentligen är bra.

Jag har svårt att avgöra hur allvarligt ditt dåliga mående är men kan det vara så att du behöver söka akut hjälp nu? 

Förlåt hörni. Jag var trött och ledsen igår och så otroligt stressad över hela situationen. 
Det är mycket bättre idag, jag har sovit gott och är inte lika trött.

Och tack för att ni håller mig sällskap i den här vansinnigt långa tråden.

Jag är ju bra, jag vet ju det. Jag kan laga mat, städar, har jobb, egna intressen, bra i sängen, ser ganska bra ut, social. Ett kap egentligen. Men jag har mått så dåligt under så många år och det är svårt att förstå sitt eget värde. Ibland tänker jag att det finns så mycket tomtar där ute som lyckas bra i livet och verkar lyckliga - vad gör jag för fel? Jag fick fel föräldrar i alla fall, men annars har jag verkligen skött mig i livet. Jag skolkade inte i skolan, har utbildat mig, bra vänner, dricker sällan, tar inga droger, tränar och är aktiv. Jag har liksom inte gjort några fel utom att jag tyvärr verkar ha en dålig kompass när det gäller vilka män jag faller för.
Ska det inte vända snart?

Rutinen bryts ju förhoppningsvis iom att jag flyttar och möjligheten att ses försvinner. 

Jag har inte fått fel kompass på så sätt att jag saknar sunda värderingar. Det var inte en bra uppväxt för att jag har varit för hårt kontrollerad, med väldigt lite erfarenhet av ömhet och förtroende där man har använt sårbarheten mot en. 
Jag har ett fungerande liv utanför det här, men jag är vilsen i mig själv och saknar självkänsla. Jag har väldigt sällan fått höra att jag är bra helt enkelt. 

Därför att då måste han åka från sin familj. Det var betydligt enklare när han "måste" iväg pga jobb. Jag tror inte han kommer komma till mig, och jag kommer absolut inte åka hem till honom. Det är deras hem, hon "finns" inte för mig och jag vill henne inget illa. Att träffa honom i deras hem skulle vara ett rent hån (nej, det är inte rätt mot henne som det är redan nu) mot henne så där kommer även jag säga nej. 

Jo, jag är feg i det här. Det är ingen hemlighet. 

Det är inte riktigt sant. Livet har rullat på mellan och jag har accepterat det och försökt gå vidare, men varje gång han hör av sig är cirkusen igång igen. Ja, jag kan sätta stopp för det genom att vara tydligare och förstår han inte så får jag blocka. Men innerst inne VILL jag ju inte det, jag ville att vi skulle kunna respektera varandra. Allra helst ville jag ju att det skulle bli vi, men eftersom det inte går eller blir, pga vad han känner/inte känner, så hade vi väl kunnat göra slut som vuxna människor och inte leka med varandras känslor. 

Nu känner jag sorg. Jag tyckte verkligen om honom. Jag var jättekär. 
Jag tycker fortfarande om honom och ett visst uns av kärlek är kvar, men jag är ganska neutralt inställd till honom som person. Men när vi hörs eller ses får han mina känslor att åka berg- och dalbana. Jag längtar efter den han var, eller den jag trodde han var. 
Det är klart det kommer gå över, det förstår ju jag med. Men det där lilla lilla hoppet som tänds varje gång han kontaktar mig är svårt att hantera. 

Fast när vi började ses sa jag att jag var okej med något casual, men han drog det längre. 
Jaja, det låter som att jag bara kommer med bortförklaringar och hur som helst spelar det ingen roll 

Jo, så klart det förstår jag ju också att det skulle vara ett mycket rikare liv utan honom. 

Jag vet inte hur jag kommer hantera det. Det är svårt,  jag VILL ju att vi ska kunna vara vänner. Höra av oss hur den andre mår, säga hej liksom. Jag förstår ju att det inte är möjligt men det är vad jag VILL. 

Ja, vi VET. Det var ju det JAG skrev? Men det var INTE det jag frågade. Du svarar inte på det man frågar utan upprepar det man skrivit... (Exempel: "Fråga: Jag vet förstås att Jorden är rund men hur mycket väger den? Svar: Ja, Jorden är faktiskt helt rund, som ett klot eller en boll, och det har man vetat sen år blablabla...") Lite irriterande att du tar varje chans att upprepa ditt favoritämne men ignorerar det väsentliga i en text. Mycket intressant detta med ditt urval av vad du uppfattar i en text... Du plockar liksom ut en liten del som inte är poängen, inte väsentligt och som ingen frågat efter men som DU vill älta om och om igen = snuttefilt-beteende. 

Min fråga var: Vill du inte känna dig minst lika älskad av en man och veta att han bara är din? (Hur du kände med den här mannen slipper jag helst läsa om ännu en gång om det skulle vara möjligt?)

En sak förstår jag inte riktigt. Du skrev att du inte tyckte att han var attraktiv från början, utan att du tyckte att han var för gammal, för tjock, för hårig osv. Varför hade du då trekant med honom den gången? När kompisen sa att han skulle bjuda in "Jocke" till trekanten, ville du inte se bilder på honom då? Frågade du inte om ålder och sånt? Ville du ha trekant med vemsomhelst oavsett om du var attraherad? För det är ju inte svårt som kvinna att hitta män som gärna ställer upp på trekanter och vad det nu må vara, så varför skulle kompisen bjuda in nån som du inte var attraherad av? 

Ja, om man bjuder in en person till en trekant så tänker jag att man väljer nån som man är attraherad av. Det låter logiskt för mig. Att sex kan vara skönt ändå har jag inte sagt nåt om. 

Ja, hon verkar inte vilja sluta träffa honom med tanke på att det är ett och ett halvt år sen han gjorde slut med henne och de hade sex senast för en vecka sen. Och jag tror att de kommer att ses även när hon flyttar, åtminstone kommer de att ha kontakt.

Ja, jag vet. Som jag tidigare nämnt är inte han grundproblemet utan det blev bara toppen på isberget. 

Jo, det är jag - rent objektivt. Självförtroende har jag, det är självkänslan som suger. Det skulle bara vara så skönt att nån gång få tillbaka när man ger. Men eftersom man inte får det betyder det att man inte har något värde? Det är så jag tänker.  Jag har inget värde för någon annan, jag får ju till och med höra från min familj att jag är avskyvärd så hur skulle jag då kunna vara värd att bli älskad av någon? 

Och det här att sänka sin standard- jag var så otroligt lycklig,  STOLT, att han ville ha mig. Jag kände mig inte värdelös och jag ville berätta för hela världen vad lycklig jag var. 

Helt klart. Personen gör det ju i affekt för att hen själv mår dåligt men det skadar ju inte mindre för det. Och gör att jag är rädd för hen dessutom. Alltid tassa på tå för att råka säga fel sak eller tycka fel i någon åsikt.