Han vågar inte

Nej uppenbarligen inte. Han hittade mig när jag försökte hitta mig själv och jag kände mig så otroligt hel med honom. Och så blev allt bara värre. 

Fan vad ont det gör

Det skulle han absolut inte göra, och hur som helst är ett öppet förhållande inte aktuellt för mig.
Jag har "sett mellan fingrarna" bara för att jag inte vill att det skulle ta slut. Det var aldrig meningen att det skulle bli så här, jag ville inte dela ens från början. Jag trodde och hoppades att det skulle bli vi. Att det var svårt förstod jag men att jag skulle hamna där jag inte kan stå upp för mig själv hade jag inte räknat med.

Jag är så otroligt trött på att vara så här ledsen och det som gör set extra jobbigt är att jag intalar mig själv att jag inte har rätt att vara lycklig. Jag är inte tillräckligt bra för att få vara glad. 

Det är inte lika smärtsamt som det varit tidigare, när det kändes som ett öppet sår som höll på att ta ihjäl mig. 
Nu är det mer ett ihärdigt malande som inte går över. 

Jag kanske har accepterat det för att jag har stuckit huvudet i sanden men det är inte min gej. 
Har man en partner så har man en partner, och då är det den som gäller eller så får man avsluta och gå vidare (vilket jag också sa till honom från början). 
Vad ni än verkar tro om mig är polyamoritet inget för mig.

Om det nu är så att han vill ha mig. Just nu inbillar jag mig att han har bedrivit någon form av välgörenhet eftersom jag har tvingat mig på honom. 

Och jag vet att jag sagt det förr, men nu ser jag verkligen ingen anledning till att han skulle höra av sig igen.

Vad är det vuxna och ansvarsfulla här? Blockera? Är det så enkelt? 
Avsluta det måste jag ju men hur? Hur man gör i både teori och praktik vet jag ju, men var finner man kraften och modet till det. 

Som jag hade avslutat om jag inte trodde det skulle bli något mer. Jag försöker inte försvara mig, bara förklara hur jag tänker. 
Och oavsett, jag är inte den första kvinnan han vänstrat med - vad hade ett enstaka ligg spelat för roll? Hade han inte legat med mig hade han gjort det med någon annan. 

Vet du, jag håller faktiskt med dig. Jag har inte lagt mig i hur de sköter sitt äktenskap. Det är inte jag som vänstrar. HAN står mellan valen att fortsätta vara oärlig och ha oss båda eller välja en av oss. Det är omoraliskt av mig att ligga med någon annans man ja! Men det är i grunden inte jag som är oärlig. Varför är det alltid älskarinnan som får skulden? 

Nu kommer jag få mängder av hat efter mig - men det är klart jag sympatiserar med hans fru. Jag har inget som helst otalt med henne, men vi kommer aldrig träffas ochbmest troligt får hon heller inte nys om mig. Hon är säkert helt fantastisk men  råkade slå sig ihop med en skit till man. 

Jag och han kommer inte ha någon framtid, han kommer inte välja mig. Han kommer antingen stanna med henne och fortsätta vänstra eller så skiljer han sig men jag tror ändå inte att det blir vi. Kanske för ett tag men han kommer vänstra mot mig med. Det har blivit rutin för honom, första gången är svårast och nu är det vardag. Lättare att doppa kuken än att vårda relationen. Han skiter i att jobba på äktenskapet och han har redan struntat i att han gör mig ledsen. Klart det inte kommer bli något. Men hur kan det vara mitt fel?
Jag trodde det skulle bli vi, och vi pratade om det här och han bedyrade när det blev vi så skulle han må bra = ingen vid sidan av. Men han står ju 100% sig själv närmast, inte kommer han jobba på att hålla oss flytande heller. 

Så. Redo för hatstormen.

Så jag tycker inte att det är så konstigt att jag trodde på det. 

Jag måste ju avsluta det så klart. Men jag har ju fortfarande känslor, så mycket kan jag erkänna. Men jag är inte ledsen eller sårad på samma sätt. Lite har det börjat läka. 

Gissa vem som har hört av sig

Därför att han är den första människa som fått mig att uppleva något som jag inte ens visste att jag saknade. Närhet och ömhet och att få känna sig uppskattad och att jag vågade lita på det och även visa mina känslor tillbaka. Jag biter mig fast med näbbar och klor för att få känna det igen men det är ju så klart förbi sedan länge och han kommer inte kunna ge mig det igen. 
Det är den enkla sanningen. 

Ja, det är det. Jag vet inte varför jag gör så här mot mig själv. Men jag kan inte sluta och jag är så olycklig. Inte bara på grund av honom, men jag var verkligen lycklig när jag träffade honom. För första gången på riktigt. 

Det betyder absolut ingenting känslomässigt, bara passionerat sex. Men det är absolut noll känslor mellan oss. Och det var inte meningen att tänja några gränser eftersom jag trodde all kontakt var över. Och sen var det dumt att fortsätta ha kontakt med båda, så klart. 

Men hur kan jag rättfärdiga att såra någon annan för att jag själv blivit sårad? Jag lovar att det inte var vad jag ville, och jag vet att ni säger att han inte är det men jag tror det.
Jag ville vara en bättre människa helt enkelt. Och att vi kunde ha fina minnen av varandra. 

Nej, eller jo. Och då greppar jag efter alla små halmstrån jag kan finna som kan få mig att känna något positivt om än så bara för ett litet tag. 

Varför skriver du på engelska helt plötsligt? Och varför dillar.du om vänskap från hans sida? Är det så man behandlar.sina vänner? Det här är bara drama utan substans. Ledsen, men det finns inget romantiskt i den här.situationen.

Det var verkligen inte meningen att ta på mig ifferkoftan, det känns inte alls så. Jag är inte ledsen på samma sätt. Jag såg det där citatet och tyckte att det passade in på hur jag kände och mådde när vi började ses. När han uppmuntrade mig att öppna mig och låta mig svepas med. Och så blev jag lite ledsen för jag vet inte hur jag ska kunna det igen, det var det enda.

Jag kan inte min Hemingway, citatet kom upp av en slump i mitt flöde och jag kände igen mig i texten. Lägg inte för mycket vikt vid den. 

Jo, jag vet att jag kommer våga igen men när man har blivit sårad tillräckligt många gånger, av de som ska stå en nära. Det blir svårare och svårare. Jag vill inte stänga in mig, men jag var trött, ledsen och emotionell igår. Det kommer nya dagar. Men jag tyckte verkligen om honom, och jag tyckte om hur han fick mig att må när vi började ses. 
Och jag vet att ni säger att han alltid kontaktar mig igen  men det känns annorlunda den här gången. Jag tror att det var sista gången nu och det gör mig ledsen att det skulle sluta så här.
Jag hoppas att det var sista gången, för annars tar jag mig aldrig vidare.