Han vågar inte

Nej uppenbarligen inte. Han hittade mig när jag försökte hitta mig själv och jag kände mig så otroligt hel med honom. Och så blev allt bara värre. 

Fan vad ont det gör

Det skulle han absolut inte göra, och hur som helst är ett öppet förhållande inte aktuellt för mig.
Jag har "sett mellan fingrarna" bara för att jag inte vill att det skulle ta slut. Det var aldrig meningen att det skulle bli så här, jag ville inte dela ens från början. Jag trodde och hoppades att det skulle bli vi. Att det var svårt förstod jag men att jag skulle hamna där jag inte kan stå upp för mig själv hade jag inte räknat med.

Jag är så otroligt trött på att vara så här ledsen och det som gör set extra jobbigt är att jag intalar mig själv att jag inte har rätt att vara lycklig. Jag är inte tillräckligt bra för att få vara glad. 

Det är inte lika smärtsamt som det varit tidigare, när det kändes som ett öppet sår som höll på att ta ihjäl mig. 
Nu är det mer ett ihärdigt malande som inte går över. 

Jag kanske har accepterat det för att jag har stuckit huvudet i sanden men det är inte min gej. 
Har man en partner så har man en partner, och då är det den som gäller eller så får man avsluta och gå vidare (vilket jag också sa till honom från början). 
Vad ni än verkar tro om mig är polyamoritet inget för mig.

Om det nu är så att han vill ha mig. Just nu inbillar jag mig att han har bedrivit någon form av välgörenhet eftersom jag har tvingat mig på honom. 

Och jag vet att jag sagt det förr, men nu ser jag verkligen ingen anledning till att han skulle höra av sig igen.

Vad är det vuxna och ansvarsfulla här? Blockera? Är det så enkelt? 
Avsluta det måste jag ju men hur? Hur man gör i både teori och praktik vet jag ju, men var finner man kraften och modet till det. 

Som jag hade avslutat om jag inte trodde det skulle bli något mer. Jag försöker inte försvara mig, bara förklara hur jag tänker. 
Och oavsett, jag är inte den första kvinnan han vänstrat med - vad hade ett enstaka ligg spelat för roll? Hade han inte legat med mig hade han gjort det med någon annan. 

Vet du, jag håller faktiskt med dig. Jag har inte lagt mig i hur de sköter sitt äktenskap. Det är inte jag som vänstrar. HAN står mellan valen att fortsätta vara oärlig och ha oss båda eller välja en av oss. Det är omoraliskt av mig att ligga med någon annans man ja! Men det är i grunden inte jag som är oärlig. Varför är det alltid älskarinnan som får skulden? 

Nu kommer jag få mängder av hat efter mig - men det är klart jag sympatiserar med hans fru. Jag har inget som helst otalt med henne, men vi kommer aldrig träffas ochbmest troligt får hon heller inte nys om mig. Hon är säkert helt fantastisk men  råkade slå sig ihop med en skit till man. 

Jag och han kommer inte ha någon framtid, han kommer inte välja mig. Han kommer antingen stanna med henne och fortsätta vänstra eller så skiljer han sig men jag tror ändå inte att det blir vi. Kanske för ett tag men han kommer vänstra mot mig med. Det har blivit rutin för honom, första gången är svårast och nu är det vardag. Lättare att doppa kuken än att vårda relationen. Han skiter i att jobba på äktenskapet och han har redan struntat i att han gör mig ledsen. Klart det inte kommer bli något. Men hur kan det vara mitt fel?
Jag trodde det skulle bli vi, och vi pratade om det här och han bedyrade när det blev vi så skulle han må bra = ingen vid sidan av. Men han står ju 100% sig själv närmast, inte kommer han jobba på att hålla oss flytande heller. 

Så. Redo för hatstormen.

Så jag tycker inte att det är så konstigt att jag trodde på det.