Han vågar inte

Vem kontaktar man? 

Jag fick av denna anledning utskrivet antidepp av läkare i vintras, när det var som överjävligast innan hoppet kom tillbaka och vi träffades igen. Det är inte i närheten lika illa nu. Fortfarande jätteledsen men mer tom än utom mig av sorg. Sörjer det som han fick mig att känna och det jag ville uppleva tillsammans men den fruktansvärda hjälplösheten är borta. 
Åt aldrig av det läkaren skrev ut så har det kvar men vill helst inte ta det heller. 

Jag behöver prata med någon via länk pga av min arbetssituation och hur jag bor, har tyvärr inte möjlighet att träffa någon på plats även om jag så klart hade föredragit det. 

Läkaren föreslog kry, men jag har inte orkat ta tag i det. Vet inte om det är bra. Känner mig också så fånig. Brustet hjärta lixom, för något som jag har dragit på mig själv. Varit svinig mot en annan människa också (hans fru och barn). Är verkligen inte i en position där jag orkar med moralkakor från någon - och jag VET ju redan att det är dåligt. Vill bara ha tröst. Men folk har ju riktiga problem och inte dum skit som man får skylla sig själv med. 

Tack för att du orkar svara mig flitigt. Jag uppskattar det.
Vet att de inte ska döma mig, men jag känner mig så jävla dum. Vad trodde jag lixom? Att det för en gångs skull skulle gå bra? 

Och jag känner mig så jäkla korkad som öppnade den här känslolådan. Agerar inte på känslor annars, är så rädd att bli sårad och så gick jag och blev kär och berättade det för honom. Så otroligt dumt att ta reda på vad man missar. Var bättre att inte veta. 

Jag vet att många säger emot mig men jag tror verkligen att han faktiskt menade vad han sa. Visst kanske han han rycktes med av den första förälskelsen men jag tror inte att intentionen var att lura mig. Han kände så då. Men med allt som hände runt omkring i hans liv var han inte beredd att ta de förändringar som skulle komma med att lämna henne och vara med mig i stället. 
Timingen var väldigt dålig, och så även för mig eftersom jag var väldigt sårbar då. Och fortfarande är. 

Ett enkelt förlåt hade betytt så mycket helt enkelt. 

Jag är helt med dig, han har betett sig rent svinigt förutom mor sin fru också mot mig. Helt ärligt. 

Man får bara hoppas att antingen han eller hon tar tag i det och de separerar. Kanske utan att alla möjliga sidospår kommer fram. De skadar nog mer än de förklarar, för det är ju inte pga mig de har det dåligt. Jag har ju tillkommit sen.

Och ärligt svar, velat fram och tillbaka. Jag har bett honom att inte leka med mig och det är så jävla dumt att påbörja allt igen när jag trots allt fick mitt avslut som jag ville ha. Varför tyckte han att det var nödvändigt att ta upp kontakten och till och med fråga om jag ville flytta in? Så otroligt onödigt. 

Jadu, 
jag vet ju från ett annat håll att det är dåligt där och varit i många år. Och visst är risken överhängande att det händer igen. En gång otrogen alltid otrogen, det pratade vi om från början och jag var tydlig med att det inte är något för mig (men vem är det egentligen något för? Knappast någon). 

Nej, det kommer inte bli något mer, jag kan inte riskera att det händer även mig. Men det betyder inte att jag inte sörjer det jag hoppades på. Och jag vet att jag är dum, men jag vill så gärna att han ska höra av sig. Tittar på telefonen varje dag och hoppas att varje meddelande är från honom.
Vet att jag borde blocka, men jag är inte där än. 

Men det ÄR ju inte pga mig deras förhållande är skit, det har det varit långt innan och kommer fortsätta vara innan någon av dem tar tag i det och avslutar.

Det här med att ge älskarinnan skulden, jag fattar inte det. Det ÄR inte hon som är svekfull. Ja, mot en medsyster men det är fortfarande han som beter sig som ett svin. Och i det här fallet mot två kvinnor eftersom han för henne bakom ljuset och faktiskt fick mig att tro att vi hade en framtid.
Jag trodde det och jag ville det, det är inte svårare än så. I min värld ÄR det okej att träffa någon ny.

Han fick mig att tro att relationen mellan dem i det närmaste var över, de pratar inte med varandra, sover i olika rum de få dagar i månaden han är hemma. Hon kallar det för sitt hus. Och han sa att han skulle ta tag i det så fort det blev tillfälle,  innan hade han tänkt låta det "rinna ut i sanden" men nu hade han träffat någon som gjorde det värt att ta tag i det. Jag TRODDE på honom. 
Vad hade jag för anledning att misstro honom? I mina ögon och öron verkade det fullt rimligt. Ingenting av det han sa eller gjorde mot mig antydde något annat.

Men sen hände många saker i hans liv som gjorde att det blev för mycket.  Jag fattar det också men jag hade önskat att ett sådant tillfälle skulle fört oss närmare varandra istället för att han skulle vända sig bort. Jag VILLE stötta honom i det svåra. 

Det jag sörjer är att han inte orkade bemöda sig med att respektera mig så pass att han kunde säga något, han mår så skit så han struntar i att han fick även mig att må skit.
Nej, jag har inte förtjänat att må så här. Det är inte jag som har ett förhållande vid sidan av.
Ja, det var fel av mig att inleda något med en upptagen man men jag hade ingen dold agenda. 

Jag vill inte försvara honom men sanningen är att jag är inte det minsta arg, jag FÖRSTÅR om han väljer sin familj istället för mig. Jag är bara ledsen att jag inte kunde räcka till. Man ger och ger och ger av sig själv och det är aldrig tillräckligt. 
Han har offerkoftan på (och så även jag nu), men det är inte ok att vara otrogen. Även fast man mår skit, man måste ansvara för sitt eget liv och inte blanda in andra i sin ohälsa. 
Nej, jag skulle inte lita på honom. Risken att han går och stoppar kuken i fel kvinna för att han mår dåligt är väldigt hög.
Visst kanske jag skulle varit naiv men han hade behövt kunna kommunicera med mig och det kan han ju inte. Inte ens så mycket respekt kunde jag få att han orkade TALA OM för mig att det inte funkar längre. Han blev bara tyst. 

Det är så märkligt. Han berättade i början att pga tidigare händelser så hade han slutat öppna upp sig. Sen pratade han lite i alla fall, minns en gång i början han sa att nu fick jag fasen inte lämna honom för det hade tagit honom flera timmar att somna efter att jag öppnat honom. 
Och han var sååå noga med att vi skulle prata med varandra om det var något. Jag har också svårt för det, säger sällan vad jag egentligen känner, har också blivit sviken av de som stått mig nära. Har fått lära mig att folk kan vara jävligt elaka om de vill. Brukar hålla god min, nämner inte om jag blir sårad eller som jag tidigare sa ber aldrig om något för mig själv. 
Och sen hade vi en händelse där vi inte förstod varandras agerande och jag var tvungen att berätta varför jag mår som jag mår och gör som jag gör. Och han var så otroligt tröstande och förstående och sa att det var svårt för mig att vara lycklig i nuet för att jag blivit skadad förr men att han önskade att jag kunde. 
Och då försökte jag släppa loss, var så otroligt glad över honom, VÅGADE tro på något. 

Och så går han och gör precis exakt så som jag har berättat är det som gör mig mest illa. 
Jag förstår inte.