Han vågar inte

Jag väntar fortfarande på nästa samtal, det är nästa måndag. Problemet är att när det är lite bättre, som nu, så känner jag mig bara gnällig och onödig. Det finns ju de som behöver hjälpen mer än jag, tänker jag. Och så känns det som att jag snackar skit. Nu vet jag ju att jag har rätt mycket mer att jobba på också, inte bara en trasig relation med en man, så förhoppningsvis så ska de här samtalen hjälpa mig att bli en stadigare människa som inte hamnar i de här avgrundshålen. Eller i alla fall lättare tar mig upp igen. 

Har haft ganska mycket annat (tråkigt) att tänka på så han har inte varit prioriterad i mitt huvud den senaste veckan. Blev förvånad när han skrev. 

Ja, det här vet jag. Men tack för att du också hjälper mig ha koll :),

Jobbar på det :)

Vad jobbig du är ;) jag har ju för för det första inte svarat. För det andra så har jag varit bortrest, träffat mycket vänner. Gått på ett par dejter, haft sex (utan att tänka på honom hela tiden). Haft en del tråkiga familjeärenden - men det var planerat sen länge. Dock hjälper det ju att hålla huvudet upptaget. 

Det är ingen fara, jag kan skilja på sex och känslor.
Dock hade jag väl allra helst velat ha närhet men i brist på bröd får man äta limpa. (Obs skojar nu med)

Vet ni vad jag gjorde :) 
Jag behövde gå in i mina gamla anteckningar och då ligger ju alla meddelanden där som jag skrivit när jag varit ledsen men sen inte skickat. Öppnade ett par, men kunde inte läsa alla - det var för pinsamt. Och sen raderade jag skiten 😀
För mig är det ett steg att släppa ältandet.
Nästa steg är att radera vår chat men där är jag inte än.

Ni tänker säkert varför har hon inte gjort det förr, det är väl ingen big deal. Men nu så, jag är jättenöjd:)

Jag har insett en sak.
Jag är inte kär i honom längre.

Vi träffades ju så klart igen, och har haft det bra så det är inte det.
Men han är inte samma person och jag är bara så orolig runt honom, hela jag känns som att själen äter upp mig. 
Jag vet att han är stressad och trött och mår dåligt, men jag blir så olycklig när han låter det gå ut över mig. Och det är inte något han säger eller direkt gör, utan stämningen han sätter runt om sig. 

Det är inte bara han som är trött och olycklig, men det är bara okej att han klagar och gnäller. Ber jag om något, eller vill prata om mig så fnyser han bara. Vill jag göra något så vill han vila, men sen är han på dåligt humör för att han är rastlös. 

Nej, jag är inte kär längre. Inte ens så att han längre får mig att må bra (det är rätt länge sen nu). Men jag är kär i MINNET av vad vi hade, hur det kändes när vi började träffas. Och det är det jag är så rädd att tappa. 

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag är inte stark nog för bara nu när jag tänker tanken att säga till honom att det räcker nu vill jag börja storgråta. Kan jag få låta det rinna ut i sanden bara? Kommer det ens att fungera? Eller kommer han att fortsätta kontakta mig lite då och då och jag kommer inte ur ekorrhjulet. För det spelar ingen roll hur mycket jag intalar mig att det här inte är rätt, det känns ÄNDÅ som att det är JAG som förstör. 
Jag är så rädd för att bryta med honom för att jag är rädd att aldrig få känna så som jag gjorde igen även om det är osannolikt att jag kommer få göra det ens med honom.

Önskar att det här aldrig hänt.

Jag vill verkligen inte bli ensam men han känns som att han är det enda jag har.
Och jag mår kanske hellre skit men känner något än är ensam? 
Fan vad ledsen jag är nu. 
Vill bara att det ska vara över. 

Visst är det så, och det är inte som att jag byggt upp hela mitt liv runt honom. Men mitt KÄNSLOMÄSSIGA liv är av olika anledningar knutet till honom. De bra känslorna hörde till honom och så rycktes det bort. 

Jag är inte i en bra plats i livet nu, det är ganska mycket med olika relationer och val som är lite kantigt. Och så vill jag på något vis återskapa det bra han fick mig att känna. Trots att det inte går.

Han har absolut inte trakasserat mig, jag tror inte han förstår hur mycket han sårar mig. Från början försökte jag tala om det för honom, att jag var ledsen för att det blivit som det blev, men han uttryckte bara att jag var svår. 
Och jag hade varit okej med att bara ha kontakt, för mig behöver vi inte ses. Men han tar det vidare varje gång och jag klarar inte att sätta en gräns. Jag har sagt till honom att det är okej, känslor får ändras men man måste vara ärlig med dem. Jag har all förståelse i världen för att förälskelsen eller kärleken dör ut, men lek inte med mina känslor för att bli bekräftad. Det tar sönder mig.