Han vågar inte

Eftersom jag uppenbarligen tror på allt vad alla säger. Jag tror alltid att alla talar sanning eftersom jag alltid gör det. 

100% santNej, för den gången tror jag inte han förstod eller accepterade att JAG avslutade.  Nu har HAN bestämt sig. Det är en ganska stor skillnad på hur det har gått till. 

Jag uppfattade att han tvekade och tjatade till han gav efter helt enkelt. För att jag ville ha ett bättre avslut.
Vi har haft ett bättre slut nu så jag kommer inte ligga på något mer. Jag måste respektera att han inte vill men då handlade det om mig och att respektera hur jag ville avsluta det hela. Betyder inte att jag INTE saknar honom. 

Exakt så. När ni skriver att han kommer höra av sig igen hoppas jag. Huvudet på spiken. 

Har inte läst den? Men var lugn, jag kommer inte skriva för alltid.
jag fattar faktiskt men jag luftar mina tankar ändå. Och vad huvudet förstår och hjärtat önskar är olika saker. 

Kan du förklara hur det är exakt samma? Så ska jag förklara varför det inte är det. 

En tidslinje (nu blir det långt, sorry)

 Förra gången:
-Vi träffades hela sommaren och hösten. Intensivt. Han bodde typ hos mig.
- Han försvann (november tror jag), slutade höra av sig och när jag gjorde det svarade han "jag vill inte prata, respektera det"
- jag grät floder och skickade meddelande på meddelande om hur mycket jag saknade honom och att snälla snälla hör av dig när du är i min stad så vi får avsluta bättre för jag förstår inte
- Han sa visst, jag hör av mig, det är du värd och gjorde sen så klart inte det

Efter jul:
- jag skickade ett nytt meddelande om att jag saknar honom och hoppas du har det bra
- Han svarar kom förbi på kaffe om du vill (han bor nu ganska långt bort) för att sen säga nej jag tar tillbaka inbjudan. 
- jag svarar snälla lek inte med mig för jag orkar inte det här. Och han säger jag leker inte men vi kan inte ses för då kommer jag få känslor för dig igen (HÄR BÖRJAR JAG DEN HÄR TRÅDEN)
- vi pratar lite mer och vi kommer överens spontant att jag kan hälsa på honom. 
-perfekta avslutet, jag är ledsen men fick sova i hans armar "en sista gång " och jag känner mig inte hatad.
-Han hör av sig igen kort därefter och frågar om jag vill flytta in. Jag säger fråga inte om du inte är säker för du vet att jag gör det. Han säger kom du.
-vi ska ses igen, han är stressad/grinig/överarbetad och ställer in i sista stund men ändrar sig igen en dag senare och jag åker dit. Fullständig katastrof, han är på jättedåligt humör och det går inte att prata med honom. 
-jag säger i alla fall det jag har pratat med er här I tråden om. Vi kan inte fortsätta ses, du vet att jag vill vara exklusiv med dig, man får ändra sig eller tycka annat men man måste vara ärlig. Han säger det kommer inte hända, du borde träffa någon annan. Och jag svarar det är svårt för jag är ju kär i dig så det är liksom stängt för någon annan. Han säger om jag blockar dig så du inte kan kontakta mig. 

Nu:
-vi hörs inte på länge, nästan två månader? Och sen hör han av sig. Undrar varför jag inte hör av mig,  artighetsfraser. Och jag svarar bara på precis det han skriver och frågar inget själv. 
-kontakt till och från ett par veckor, han föreslår att ses. 
-jag åker dit, har en jättefin helg. Hörs inte på nästan en vecka till han skriver igen. Artighetsfraser. 
-vi har lite kontakt sporadiskt, alltid han som skriver och jag svarar. Jag frågar ingenting, han för konversationen.
-vi hörs inte på omkring en vecka igen, innan han hör av sig på nytt. Artighetsfraser igen, lite vad vi skulle vilja göra tillsammans. Och helt plötsligt skriver han vi skiter i det för vi kommer inte ses något mer. Det blir bäst så. 
- och jag gråter floder igen fast jag var beredd. 

Här är vi nu.
Jag tycker verkligen inte att det är samma. För nu har han bestämt sig, det var ju jag som utnyttjade att han tvekade sist när vi återtog kontakt. Tog tillfället i akt.
Jag ska verkligen försöka hålla mig från att skriva. Och på så sätt är jag väldigt säker att han inte heller kommer göra det. 

Tidslinjen är så klart väldigt styltig, men kan inte ge mer detaljer än så här. Men råkar han läsa här kommer han nog fatta ändå vem som ligger bakom tråden. 

Ja det är precis vad jag vill. Jag vill prata om oss. Jag har ingen att prata om oss med och den här tråden är enda stället jag kan ventilera. 
Jag hoppas att den här psykologen kan hjälpa mig men jag har bara haft ett samtal hittills. Hade gärna pratat varje dag med honom men jag får hålla mig två veckor till nästa gång. 

Jag tar verkligen in och jag uppskattar alla era råd. Visst försöker jag men det är jättesvårt - jag har flera gånger sagt att jag har det ganska jobbigt i livet allmänt just nu och det är rörigt i huvudet. 
Ja, jag tar till mig av era råd även om ni inte märker det, men en del i processen här är för mig också att få prata om det. Och jag tycker det är jätteskönt när ni svarar, oavsett vad ni svarar, för de allra flesta är sakliga och vettiga. Och jag tycker verkligen inte att ni har fel, jag vet mycket väl att ni har rätt och att det bästa jag kunde göra var att släppa honom helt fårn tanken. Det kommer, jag jobbar ditåt. 

Och utan den här tråden hade jag nog inte tagit tag i psykologen, det var verkligen ett jättebra tips jag fick att använda Mindler. 

Jag behöver en (flera) spark(ar) i baken och ni ger mig det.

Jag tror den största terapin för mig just nu är att få prata till någon som lyssnar, att inte bara hålla tankarna i mitt huvud och låta dem äta upp mig. Här får jag möjlighet att låta dem komma ut. 

Den här tråden har definitivt fått mig att känna mig mindre olycklig och inte lika ensam.