Han vågar inte

Nej jag ska hålla mig. 
Jadu... har du nån gissning varför? 

Jag är inte där var jag kan blocka än. 
Kanske sen, men inte än. Och när jag har kommit över honom har jag längre inget behov av att göra det. 

Jag vet att ni tycker jag är en idiot. Jag uppskattar verkligen att ni hjälper mig, jag menar det. Och jag har kommit en bit på väg, verkligen. Inga tårar idag (ännu).

Ni får det att låta som att vi hållit på med märkliga saker. Om vi legat 200 gånger så har vi gjort något som är lite annorlunda (inte alla vill) tre eller fyra av de gångerna (om vi inte räknar med första gången som ju var lite utanför ramen). 
Men skulle fortfarande kalla det normalt. 

Och just nu sörjer jag att vi inte kommer ligga igen. Jag har aldrig varit med om någon som tar på mig på det sättet som han gjorde som fick mig att känna mig helt avslappnad. 
Det har på inget vi varit himlastormande med multipla orgasmer (för någon av oss) men det har varit fint. Vi har älskat och inte knullat. Och det här är jag ändå rätt säker på för att det förändrades hur vi gjorde det ju mer känslor blev inblandade. 
Och det fanns saker som jag ville göra med honom, vill inte göra det med någon annan, och nu är det synd att det aldrig blev och aldrig kommer bli av. 

Tack ska du ha. Så för att jag provat en sak en gång och annars har fullkomligt normalt sex innanför stängda dörrar så kommer jag aldrig nånsin mer kunna ha ett förhållande. Känns ju fantastiskt. Känner mig precis så äcklig, och vad var det du sa? Pervers? som du vill att jag ska känna. Det enda jag vill är att ha EN man att älska och att vara med. Är så otroligt monogam när jag är tillsammans med någon och jag kan inte förstå att man ska bli dömd för saker man gör när man är singel. Det är väl hur man är i ett förhållande som är det viktiga?

Fan, låt bara det här livet vara över nån gång, jag vill inte mer nu. (Nej, jag tänker inte ta bort mig, men det är för mycket nu alltså. vill bara att det ska ta slut).

Ångrar så att jag ens försökte ta mig iväg. Skulle stannar hemma och vissnat. Fan att ens tro att det skulle gå.

Hur svårt ska det vara ha att hitta någon som vill kalla mig för sin. Säga min tjej, min kvinna. Jag vet att många tycker att man hävdar ägandeskap, men för mig är det den finaste komplimang man kan få. Han säger min kvinna - inte att han äger mig men att vi gör ihop, han är stolt över mig. 

Vill så gärna vara någons, och någon ska vara min. Jag kan säga MIN man.

Idag är tårarna tillbaka. Det var kommentaren ovan att loppet är kört nu, som jag trodde kommer ingen längre vilja ha mig som knuffade dit mig. Höll mig hela dagen igår men nu gråter jag ohämmat igen. 

Nej, personen menar att jag inte är lämplig i förhållanden eftersom jag håller på med perversa aktiviteter. Och ingen normalvettig man vill ha en sådan kvinna. 

Kanten var ju ganska nära som det var, och de tankarna som har plågat mig redan innan. 
Ja, självkänslan är rätt i botten just nu. Det trodde jag vi redan konstaterat?

Jo, jag klarar mycket väl att skilja på sex och kärlek.  Tyvärr kanske,  beror på vem man frågar.  Har verkligen inte blivit kär i alla jag haft sex med (intresserad av en men inte förhållande-han är en riktigt manipulativ typ). Faktum är att det här är första gången jag varit kär och jag var ju inte direkt oskuld när vi träffades. 
Däremot hade jag svårt att hålla mig från att få känslor pga hans sätt att se på mig,  ta på mig, säga till mig och göra för mig. 
Faktum är att jag sa så många gånger från början trilla inte dit, det kommer bli soppa av det här. Och han sa det är ingen fara. Det är inte farligt, jag vet vad jag vill. Jag har tänkt färdigt. 

Jag menar inte att skylla på honom, jag vet nog min egen skuld i detta. 
Men ja, jag saknar honom trots hur jag mår. Jag kan inte hjälpa det. Varje gång jag tänker att visst kommer jag finna någon ny så känner jag bara att nej, jag vill inte det. Det var ju han jag ville ha. Vill inte få känslor för någon annan. (Och jag borde inte längre ha känslor för honom.)

Nej det kommer inte förändra något, och det kommer inte förändra något i praktiken för oss eller mig. Men det hade bara varit så förbaskat skönt om han kunde säga FÖRLÅT, jag vet att jag gjort dig illa. 
Han kommer inte säga det så att ens önsketänka det är lönlöst. Men åh vad jag skulle vilja det.

Har i alla fall haft mitt första psykologsamtal idag.
Grät som vanligt 🙄
jag har bokat en ny tid för uppföljning, han bedömde att jag hade saker att bearbeta när jag försökte slingra mig och säga att det var fånigt med kärleksproblem och familjeproblem - andra har det ju värre 😛
Han får en chans till (psykologen alltså), började lite tveksamt men vi avslutade bättre tycker jag. Men idag var det ju ändå bara introduktion. Hoppas på få lite verktyg.