Han vågar inte

Ni kommer hata mig nu, men det är lugnt känner mig nog förnedrad som det är.
Han ville ses, och jag sa ja. Första gången som han skulle "anstränga sig" för att ses sen allt bara blev skit. 
Nu har han ställt in. Och jag kan igen inte andas. 
Trodde det var över. Verkligen. Det måste ju vara något fel på mig. 

Jag tänker att ser borde svida mer att bara blocka. Häver jag ur mig något elakt först, så kommer jag vänta på ett svar. Eller så kommer han bli arg och säga något som kommer såra mig ännu mer. Det är nog bättre att bara bli tyst. 

Tack för era fina ord, visst har ni rätt. 
Jag tycker egentligen inte att jag i grunden har dålig självförtroende, jag tycker att jag har många fina egenskaper men när jag kör mig själv i botten så här så frågar jag mig om det kanske är så att jag har fel, jag kanske inte är så jävla bra för då borde det gå bättre för mig. Finns ju massor av tomtar därute som lyckas här i livet med familjer som älskar dem, så om jag inte har det betyder det att jag är en ännu större tomte än de?

Det har gått i perioder med självkänslan i botten och knackigt med en familj med psykisk ohälsa.  Och så bröt jag mig loss och allt gick så bra till jag träffade den här mannen som fick mig att känna mig älskad och att jag duger för första gången. Och så blev jag så jävla sänkt av att inse att jag inte alls gör det.

Den här helgen har varit jobbig. Inte så mycket för att han inte dök upp, jag blev faktiskt arg för första gången, utanför all skit som jag säger till mig själv- jag duger verkligen inte och jag skäms för att jag försökte göra det. 

Det har aldrig varit tal om att vi varit tillsammans för enbart sex, även om vi så klart haft det med. Men bekräftelse, absolut, och samma kärleksspråk. Och vi har båda bekräftat varandra innan det blev en smutsig soppa av allt.