Han vågar inte

Ni kommer hata mig nu, men det är lugnt känner mig nog förnedrad som det är.
Han ville ses, och jag sa ja. Första gången som han skulle "anstränga sig" för att ses sen allt bara blev skit. 
Nu har han ställt in. Och jag kan igen inte andas. 
Trodde det var över. Verkligen. Det måste ju vara något fel på mig. 

Jag tänker att ser borde svida mer att bara blocka. Häver jag ur mig något elakt först, så kommer jag vänta på ett svar. Eller så kommer han bli arg och säga något som kommer såra mig ännu mer. Det är nog bättre att bara bli tyst. 

Tack för era fina ord, visst har ni rätt. 
Jag tycker egentligen inte att jag i grunden har dålig självförtroende, jag tycker att jag har många fina egenskaper men när jag kör mig själv i botten så här så frågar jag mig om det kanske är så att jag har fel, jag kanske inte är så jävla bra för då borde det gå bättre för mig. Finns ju massor av tomtar därute som lyckas här i livet med familjer som älskar dem, så om jag inte har det betyder det att jag är en ännu större tomte än de?

Det har gått i perioder med självkänslan i botten och knackigt med en familj med psykisk ohälsa.  Och så bröt jag mig loss och allt gick så bra till jag träffade den här mannen som fick mig att känna mig älskad och att jag duger för första gången. Och så blev jag så jävla sänkt av att inse att jag inte alls gör det.

Den här helgen har varit jobbig. Inte så mycket för att han inte dök upp, jag blev faktiskt arg för första gången, utanför all skit som jag säger till mig själv- jag duger verkligen inte och jag skäms för att jag försökte göra det. 

Det har aldrig varit tal om att vi varit tillsammans för enbart sex, även om vi så klart haft det med. Men bekräftelse, absolut, och samma kärleksspråk. Och vi har båda bekräftat varandra innan det blev en smutsig soppa av allt. 

Nu pratade jag inte om det sexet utan om sexet med den andre mannen.

och dessutom, fortfarande TS mår dåligt av hur han beter sig och inte av att ha sex med honom. Ni lägger vikten på just sexet av någon anledning

Man bestämmer inte över sina känslor. Kanske kan man kväva dem, men känner något gör man vare sig man vill eller ej.
Han har all rätt i världen att bli sårad för att jag legat med hans bästa vän och kunde jag göra det ogjort skulle jag. Men jag trodde sin sagt att "vi" var över.
Så min poäng är att även om han sårat mig fruktansvärt har han rätt att känna sig sårad över vad jag har gjort. 

Jag hör och läser allt som ni säger och skriver. Och jag håller ju med er! Jag hade gett samma råd till vem som helst i samma situation som jag. Faktum är att jag hade sett personen som en riktig idiot som jagar efter någon som inte vill ha hen. Jag har själv alltid i alla andra situationer då jag blivit avvisad eller vad jag ska kalla det gett kalla handen, aldrig att jag skulle förnedrat mig själv. 
Jag har alltid hållit mig så inom min komfortzon och aldrig öppet visat känslor, det här är första gången jag har gjort det. För att jag kände mig trygg, för att jag trodde det var säkert. 
Och det är så svårt att släppa greppet för jag var så otroligt lycklig under den här korta perioden. 
Jag släppte på alla spärrar och det blev helt fel.

Jag har, redan innan jag träffade honom, försökt att ta mig ur mitt skal, utforska, säga ja, uppleva. Jag intalade mig att vad har jag att förlora? Spelar man inte så vinner man inte. Och så satsade jag allt jag hade på fel häst och blev bankrutt.