Alltså det är okej att han valde att stanna med sin familj. Det är inte därför jag är ledsen. Eller jo först att det inte blev vi. Men nu är jag ledsen att han inte kan låta mig få ro. Han velar fram och tillbaka utan att förstå att det skadar mig. Säger ena dagen att vi inte kan ha mer kontakt, att han inte vill det här längre men sen tar upp kontakten på nytt och låtsas som ingenting. Det är det som gör ont.
Att han stannar med sin fru är självklart! De har ett helt liv tillsammans, barn, hus, älskar eller har älskat varandra. Oavsett vad anledning är så är det okej. Men inte att leka med mina känslor och låta mig hoppas, eftersom han vet vad jag känner för honom, och sen dra sig undan igen.
Jag respekterar alla gånger att han väljer att stanna med henne och bryta med mig. Jag tar aldrig kontakt, jag har inte försökt övertala honom. Jag har bara varit tacksam för den tid jag har fått spendera med honom.