Han vågar inte

Han kommer inte vilja prata om sina problem och jag kommer inte fråga om att träffas. 
Jag vill inte påminna honom om oss, som jag sa; sånt som jag ser som påminner mig om oss. 
Tanken på det gjorde mig lugnare, det var bara det. 

Kanske. Jag bara tänker, för mig själv nu, att jag är så mycket lugnare bara för att han tog kontakt. Känner mig inte lika mycket som slit och släng. Bara i mitt huvud så klart, men allt sitter ju där ändå. 
Jag har inga problem med att dejta, men jag känner mig så otroligt tom på känslor. Som att jag har gjort slut på alla och det skulle vara fint om någon annan kunde känna något ett tag. 

Jag vet att livet är kort, har slösat bort så mycket tid. Och sen hade jag så roligt att jag gick lite vilse. 

I natt vaknade jag och var så ledsen. Inte så mycket för han skull utanför att jag kände mig så fruktansvärt ensam. Det gick så fort att vänja sig vid att ha kontakt med någon med det går inte lika fort att vänja sig vid ensamheten. 
Jag saknar så otroligt att ha någon att prata med, krypa nära på natten. Bara någon som är där, som jag kan lyssna på andetagen när jag inte kan sova. Jag mindes när han sa låt mig få hålla om dig så du kan somna. 
Kommer jag aldrig få höra det igen? Varför var jag tvungen att få känna hur det kunde kännas, det var bättre att inte veta.

Går jag ut på tinder kan jag få 10 likes inom en timme om jag svajpar lite men jag vill verkligen inte. Är så otroligt trött på tillfälliga kontakter och jag orkar inte uppbåda den energin för att ta något längre eller seriösare. Ingen verkar intressant liksom.
Jag vet att tiden läker alla sår men just idag är jag så nere. Det har ändå känts ganska bra under en tid - det kanske inte märks här men i mitt huvud märks det. Men idag är det bara jobbigt. 

Ja, hunden  är helt klart bäst. Lyssnar på dens snarkningar nu 🥰

Jodå, jag har försökt använda de här apparna även i vänskapssyfte. Träffat trevliga människor, och haft goda stunder. Och innan jag träffade den här mannen dejtade jag en hel del, endast i syfte att ha kul. Och det hade jag -  jätteroligt. Men nu har jag gjort det och kände mig ganska klar med den fasen. Och jag är rädd att jag ska falla tillbaka i gammalt mönster och börja om. Någon gång blir det för mycket av det goda.

Ambitionsmässigt är jag ganska långt framme, jag jobbar med det jag vill och jag har en ganska framstående position. Men det är tungt jobb och tyvärr inte så mycket betalt. Och långa dagar och lite ledigt, gör att jag heller inte orkar med hur mycket socialt umgänge som helst. I alla fall inte nya kontakter då det kräver en del energi för att skapa nya band. Så jag har ärligt börjat fundera hur mycket längre jag kommer orka det här, för jag har också försakat en del för att kunna. Men jag vet inte vad annars jag skulle vilja göra. 

Ja, visst är det så. Men han är den första som jag har känt något på riktigt för och som fick mig att tro att han kände samma sak. Och det var så skönt. 

Och jag vill igen säga att jag hade aldrig, aldrig inlett något om jag inte trodde att det skulle bli något. Jag trodde på vad han sa helt enkelt. 
Visst, som någon skrev, vi träffades för en speciell aktivitet men han var bara den extra deltagaren. Inbjuden av vår gemensamma bekant så jag visste verkligen inte att han var gift förrän han stod där. Och för en sån grej spelade det ju verkligen ingen roll för jag hade ju inte tänkt träffa honom igen och ställer man upp på något sånt så är man ju inte en duvunge från början heller. 
Och sen fattade han tycke och var drivande trots att jag var så tydlig med vad jag kände så lugnade han mig och sa att det var inget att fundera på. Han visste vad han ville. Och jag gick på det. Lät mig svepas med. 

Så visst, uppmärksamhet och närhet, det är exakt vad jag fick och nu saknar.

Kanske. Men när jag från början ville hålla det casual var han tydlig med att något sånt inte var aktuellt att göra någon mer gång.

Nej precis 

Ja, visst är det så. Vi får se om han hör av sig igen. Han vet vad jag vill, det har jag ju sagt åt honom - om han förstod vet jag inte. Men jag försökte i alla fall.
Sen får han ta ställning till om det är värt det eller ej. Och jag får ta ställning till om jag verkligen vill det om vi hamnar där (borde inte vilja, det vet jag). 

Ja, jag håller med dig. Men jag tror ändå inte att vi kommer komma dit så att jag behöver ta ett beslut i den frågan. Det kommer inte  bli mer än så här, han är inte villig för den förändringen ändå vilket gör att jag inte kommer behöva ta ett beslut. Kanske han kommer vilja ha lite kontakt, kanske han inte hör av sig igen. Jag vet faktiskt inte. Kan inte och har aldrig kunnat ta mig in i hans huvud.