Han vågar inte

Det finns inget enkelt svar, jag vet ju vad som är rätt. Jag hoppades att det skulle sluta annorlunda, att allt inte varit förgäves.  Att jag hade kunnat göra något. 
Att det inte blev "vi" har jag helt accepterat, men att behandla mig som att det är jag som gjort fel förstår jag inte.
Vi hade det helt fantastiskt och han fick mig att känna mig så uppskattad som ingen annan lyckats. 
Det är klart jag är ledsen, han gjorde mig sårbar och det gjorde att ont att upptäcka det.

Och anledningen till att jag inte sätter ner foten är för att jag inte ville vara den som förstörde. Att det skulle vara mitt fel att det blev som det blev.

Jag har dejtat en del ända sen i vintras, men jag är rädd att jag bara dövar förlusten av intimitet med sex. Är less på nya kontakter, vill bara ha någon att sitta nära i soffan och sova tillsammans med. Att prata med. 
Den här mannen jag har dejtat vet om det här, jag har inte på något vis försökt föra någon bakom ljuset. Jag tror inte det är en framtida fast partner men tills vidare kan vi hänga tillsammans så får vi se om det kan utvecklas känslor eller ej. 

Förstår inte heller varför du hänger upp dig så. Har vetat om ett par som haft en affär och man kunde se utanpå hur förälskad han var i henne. Ändå skilde han sig inte. Tror det är vanligare än man tror att människor som redan lever i relationer blir hejdlöst och plågsamt förälskade i andra men ändå stannar kvar. Varför kan man ju undra. Kanske är det inte så lätt att slita upp ett helt liv med barn och sociala kontakter. 

Nej,det är säkert inte så lätt.
Men då får man ju se till att inte kliva över skaklarna från första början och riskera att såra andra människor.

Jag vet inte. Han låtsas som ingenting. Jag hade verkligen förberett mig på hur jag skulle hantera det - ett fuck you helt enkelt och sen blocka. Men varför är det så svårt? Jag förstår det inte ens själv. 
Känner mig lugn dock, inte som att han kan rubba mig eller att jag ska känna något. Känner inte så mycket för honom faktiskt. 

Jaaaa du... vi har kontakt igen (så klart), men det känns ganska okej. Jag förstår ju att det inte kommer bli något. Han skriver nästan varje dag, något på morgonen och något på kvällen. Meningslösa meddelanden typ om vädret eller jobbet, och jag svarar platoniskt. 

Har hela tiden tänkt att jag inte vill klippa bandet för att det är jag som förstör då, trots att jag vet att det redan är så förstört det kan bli, men har insett att den verkliga anledning är att jag vill inte ge honom övertaget genom att erkänna att jag faktiskt har känt något. Visar man känslor är man sårbar och det tänker jag inte låta honom inse igen.

Jag vet att det inte är vad ni vill höra men han har fortsatt skriva till mig nästan varje dag. Eller jo, det är varje dag faktiskt. En kväll hade jag inte telefonen med mig och när jag upptäckte det hade jag en mängd obesvarade meddelanden. På ett sätt kändes det lite bra. Att jag inte bara var tillgänglig. 

Förut, i den perioden när han drog sig undan kunde han ibland skicka något och om jag inte svarade direkt så raderade han det. Nu fortsatte han att skicka nya meddelanden till han fick ett svar. Jag förstår honom inte. Vad är det med uppmärksamheten från mig han behöver?
Jag känner mig helt lugn dock, hade lite emotionell dipp den här helgen där han var en del av alla tankar men jag är inte så djupt nere som jag har varit. 

Vi har haft fortsatt kontakt nästan dagligen. Hans meddelanden är nästan som förut, som de var från början. Sist vi sågs nämnde han något om att de "höll på att lösa saker hemma" och jag tolkade det som att det var till det bättre och han bekräftade det. Men trots det har han fortsatt hålla kontakt och har kommit med ett förslag för vår framtid. Det är affärsrelaterat och jag kan inte se hur det skulle lösa något för oss eftersom vi skulle behöva ha en professionell kontakt. Jag kommer så klart inte tacka ja till förslaget, även om det skulle ge mig många fördelar inom allt annat än vår "relation". Jag skulle inte klara av det känslomässigt, men kan medge att det skulle ge mig en viss tillfredsställelse att hålla honom på avstånd för att se hans reaktion. 

Nej nej, verkligen inte. Så knäpp är inte ens han. Uttryckte mig klumpigt, jobbrelaterat hade nog passat bättre. Helt enkelt att vi skulle jobba med vissa saker ihop.

Han har frågat någon gång om mitt sexliv och hur jag ser på saker jag gjort förr eller vill göra igen och så men jag tror han testar mig. Hur som helst är det privat och angår inte honom.

Nu har jag förstört allt och vi kommer inte ha kontakt igen. Jag går sönder av alla känslor. Har sårat honom trots att jag visste att jag var ute på tunn is och nu har allt brakat ihop. 
Jag är så förkrossad så det finns inte och jag känner mig så oerhört skyldig trots att jag egentligen inte har gått bakom ryggen på honom. Det här går aldrig att laga igen och fast jag har kunnat förlåta allt som han gjort mot mig kommer han aldrig göra det för mig. 

Nej, jag har sårat honom på ett annat sätt eftersom jag inte trodde det spelade någon roll och att han inte brydde sig tillräckligt. Nu har han fått reda på det, och trots att jag egentligen inte har gjort något fel har jag handlat omoraliskt och jag visste att han inte skulle uppskatta det om det kom fram. Men jag trodde att "vi" var över. Vilket vi förstås var, men det plågar mig ändå att jag lyckades svika honom.

Han är inte sur, jag tror han är sårad helt enkelt. Jag har gjort något jag visste han inte skulle uppskatta och ändå så gjorde jag det. Nu var vi ju inte i ett förhållande så ska man  dra det har jag inte gjort fel, men kanske något omoraliskt.

Det dåliga samvetet är inte för att utan för med vem. 

Se inlägg 1232.

Problemet är att hans vän har njutit av spelet för att det har skett bakom hans rygg. Det är ingen bra människa, men jag gillar honom för ytlig kontakt. Hade jag dock trott att jag och den här mannen haft en framtid hade jag aldrig haft den här kontakten med hans vän. Det har bara varit roligt från min sida, jag har inte menat att såra någon. Jag trodde att vi var över helt enkelt.
Men de senaste veckorna, eller månaden, har det känts som att vi kanske kunde avsluta allt som vänner istället för att bli främlingar för varandra igen. Jag tycker ju om honom, och jag vill honom verkligen inget illa. 
Och nu känner jag att jag har sårat den människa som faktiskt betytt väldigt mycket för mig, trots allt som hänt mellan oss.

Jag har dåligt samvete för att jag haft kontakt med båda, helt enkelt. Det var inte ärligt av mig då jag dessutom ville mer med honom. Men jag trodde verkligen att det var helt över mellan oss (ja, jag vet - men även att all kontakt mellan oss skulle vart över)

Men hur kan jag rättfärdiga att såra någon annan för att jag själv blivit sårad? Jag lovar att det inte var vad jag ville, och jag vet att ni säger att han inte är det men jag tror det.
Jag ville vara en bättre människa helt enkelt. Och att vi kunde ha fina minnen av varandra. 

Nej, eller jo. Och då greppar jag efter alla små halmstrån jag kan finna som kan få mig att känna något positivt om än så bara för ett litet tag.