Jag känner så med dig TS. Jag har också varit med en gift man nu precis över ett år. Jag äts upp av dåligt samvete, kärlek och löftet att det ska bli vi sen. Jag har försökt avsluta. T.o.m. börjat träffa en annan ledig man. Men faller tillbaka. Vill finnas där dagen han är redo att lämna sin fru. Om två - tre år säger mannen jag träffar. Vi får aldrig till övernattning eller vardag. Men kan ses o åka o handla ex eller umgås med min son. Som tror vi är kompisar då.
Ja att ta tag i sitt liv borde jag såklart göra. Jag äts upp av ångest och dåligt samvete just nu. Men ändå är det som en drog. Den lilla bekräftelsen. De små orden att han verkligen vill. I vårt fall är det det klassiska för barnen. Hans yngsta kommer flytta hemifrån om 2-3år. Barnet har haft det tufft. Jag vet att jag borde lämna. Jag har försökt. Tar jag upp med honom att han kör alla klassiska bortförklaringar så förklarar han bort det. Det gäller inte oss. Som så mycket annat i livet är det enkelt att ?veta? vad man bör göra men desto svårare att faktiskt göra det.
Nej, det är inte meningen att lägga ansvaret för mitt mående på någon annan.
Jag träffade honom när jag var i en fas i livet att bygga nytt, att lära mig om mig själv. Och han gav mig en fast punkt och fick mig att känna något jag aldrig känt förut. Det var helt fantastiskt.
Jag var inte beredd att känna så här, jag visste inte hur det var att vara kär. Jag blev så att säga "tagen på sängen". Och sen när det försvann så hade jag plötsligt inget, det jag lärt mig om mig själv och brutit upp från mitt gamla jag blev för mycket för mig.
Jag mår verkligen mycket bättre nu, jag är inte alls lika förkrossad som jag har varit. Men visst saknar jag honom, det är ingen hemlighet. Jag ville verkligen att det skulle bli vi. Att jag skulle få känna så för alltid. Jag var så otroligt STOLT över honom, jag ville skrika ut det för hela världen.
Jag vet att många lever själv, det är inte det. Jag har ett aktivt liv, fina vänner - om än inte här. Jag träffar nya människor efter vägen som jag tycker om. Jag har min hund och mina intressen.
Men jag saknar så att ha någon vid min sida, som jag kan höra av mig till, som hör av sig till mig. Att sova nära, äta middag tillsammans med, prata om sin dag. Någon som håller om en, som man kan gråta ut mot axeln på. Jag saknar det verkligen, det kändes så självklart att vara en del av någons liv.
Det känns som att tiden rinner ifrån mig, jag är inte så ung längre. Alla runt mig har något fast. Jag har inte det. Jag har en galen familj som har visat sig att de inte finns där när man behöver dem. De hugger kniven i ryggen på en när man som mest behöver någon att luta sig mot.