Han vågar inte

Jag sa inte att det var synd om mig. Jag utsätter mig för det här för att en del av mig vill bli glad igen (det jag kände då), en del tycker inte att jag är värd att vara glad och aktivt söker sig till det som gör ont. 
En del tycker inte att jag förtjänar att vara så ledsen som jag varit, en del tycker att det är precis det jag ska för jag är inte bättre än så. 

Det handlar väl om att inte leda någon i villfarelser.  Jag förstår det, och det är så klart svårt att få någon annan att uppleva det jag har hört sett och känt. Ni har ju bara mina ord, i text dessutom och kan mycket väl tro att jag är helt blåst och förd bakom ljuset. Kanske, men jag är faktiskt en hyfsat god människokännare. Dock förlåter jag lätt och är godtrogen, men jag släpper inte lös mina känslor förrän jag är rätt säker. Ja, jag trodde på honom. Jag tror verkligen att det var hans intention men att han ändrade sig. Det är helt okej, man får det. Men att fortsätta leka med mig som han har gjort - det är inte okej. Han har visat noll respekt för hur jag har mått och försökt hantera det hela. DET är vad som sårar mig, inte att det inte blev vi. 

Jag är inte så ledsen idag, som jag sa har jag kommit ganska långt och är färdig med många av känslorna för honom. Men att upptäcka att han blockat mig rörde upp en väldigt massa i mig, det var sårande för jag tycker fortfarande inte att jag förtjänar det. Men nu är det så och förhoppningsvis låter han mig vara ifred framöver. Jag behöver ro. 

Nej, det har jag ingen aning om ifall hon gör. Och han har aldrig pratat illa om henne, in fact pratar han aldrig om henne, vilket är tur för det vill jag inte höra. Jag har sagt att jag önskade att mina föräldrar separerat när jag växte upp och det står jag fortfarande för. De är inte lyckliga ihop och har aldrig varit. 
Och självklart tycker jag inte att de ska leva tillsammans bara för att det är bekvämt, men om de älskar varandra ska de så klart vara med varandra. 

Nej absolut inte hämnas. Jag och hans vän hade en sexuell relation innan han kom in i bilden, hade sen ingen kontakt med honom alls under den tiden vi var ett "par" utan den togs upp igen efter att jag blivit dumpad och inte alls med något sexuellt motiv från min sida, utan det var hans vän som drev på det. Och sen har vi haft kontakt men endast träffats ett par gånger. För det första trodde jag aldrig att han skulle få reda på det, hans vän skulle aldrig berätta det och vi pratade ju inte heller med varandra. Och så trodde jag verkligen att vi var över så om han så skulle få reda på det skulle det inte spela roll för "oss". Jag trodde inte han skulle uppskatta det så klart så av den anledningen tyckte jag heller inte att det var något att nämna, och sen har jag försvarat det med att vi inte längre är ett par (ja, jag vet att ni tycker vi aldrig varit det) och att jag får ligga med vem jag vill. Det har aldrig varit tal om en relation med hans vän, endast lust. 

Men den senaste tiden har det känts som att vi på något sätt hade hittat tillbaka till varandra, kanske inte för att vi skulle sluta tillsammans men i alla fall att kunna prata med varandra utan att såra den andre. Men tydligen så brydde han sig så pass mycket att han nu brutit kontakten med mig helt. Och jag känner mig så skyldig och ledsen och ja, jag saknar honom så innerligt. 

Därför att jag inte ville göra något för att såra honom. Verkligen inte. 
Och även om han som ni säger inte är det, så känner jag ändå att jag har gjort det. 

Nej. Och dessutom så är det game over i det här fallet eftersom jag är rätt säker på att hans vän bara gått igång på att spela ett spel.

Jag tror inte att hon vet. Och jag tror inte att det varit dåligt  pga otrohet, jag tror otroheten beror på att det varit dåligt.