Han vågar inte

Jag ser det, det är bara så svårt för mig att förstå. Jag skulle själv aldrig kunna manipulera någon, varför gör man något sådant?

Jodå, jag gör massor av saker. Jag har bara inte mer tid och ork än så här. 

Nej, mobbare är det inga. De allra flesta är sakliga med bra tips. Jag förstår om de är less på att läsa mitt ältande. Jag uppskattar alla som skriver. 

Ja, jag tror att alla har goda intentioner. 
Nej han har inte varit schyst, inte mot någon. Varken  mig eller sin fru eller sina barn.
Varför jag så envist håller mig fast är för att han var så otroligt fin när vi träffades, fick mig att känna mig så uppskattad som jag aldrig annars gjort. 
Och jag vill så gärna känna det igen. 

För att jag inte vill komma ihåg att jag gjorde fel. 
Jag vill ha gjort alla rätt. Men alla rätt vore att inte ha påbörjat det eller i alla fall att ha avslutat det innan det gick åt skogen. 

Tack för peppen 🙄

Om han nu skulle göra det (risken finns ju) så kommer det hur som helst dröja månader innan han gör det pga semestrar, jobb på annan ort osv.
Så förhoppningsvis kan jag stå emot då. 

Det skulle han absolut inte göra, och hur som helst är ett öppet förhållande inte aktuellt för mig.
Jag har "sett mellan fingrarna" bara för att jag inte vill att det skulle ta slut. Det var aldrig meningen att det skulle bli så här, jag ville inte dela ens från början. Jag trodde och hoppades att det skulle bli vi. Att det var svårt förstod jag men att jag skulle hamna där jag inte kan stå upp för mig själv hade jag inte räknat med.

Jag är så otroligt trött på att vara så här ledsen och det som gör set extra jobbigt är att jag intalar mig själv att jag inte har rätt att vara lycklig. Jag är inte tillräckligt bra för att få vara glad. 

Det är inte lika smärtsamt som det varit tidigare, när det kändes som ett öppet sår som höll på att ta ihjäl mig. 
Nu är det mer ett ihärdigt malande som inte går över. 

Jag vet att ni är less på att lyssna på mitt ältande. Men vem ska jag prata med om det här om jag inte kan skriva av mig i den här tråden? 

Fan, vad jag saknar hans meddelanden. 

Här sitter jag, ensam som bara den. Imorgon är det midsommar och jag kommer inte fira något. Jag har hemlängtan men längtar inte till något hemma. Vill bara komma bort. Och jag skulle vilja att han hörde av sig bara för att säga trevlig midsommar eller något. 

Jag vet att det kommer gå över. Jag fattar det. Men när? Och jag saknar honom även om jag vet att det är fel. 

Det är ganska precis ett år sedan vi träffades och förra midsommar hade vi kontakt hela dagen. Han berättade då att han var kär i mig, han längtade efter mig och saknade mig. Och jag sa, ta det lugnt. Vi har precis träffats, landa lite. Och han sa att han tänkte så klart som han aldrig gjort förr. Jag var så himla glad då. Jag var inte kär ännu, men jag var så lycklig. 

Jag vill bara vrida tillbaka tiden. Önskar att jag aldrig hamnat i den här soppan. Önskar att jag inte känt något. 

Tack ❤️
Önskar dig med en fin midsommar 💐
Jag jobbar imorgon, och det kommer bli en lång och stressig dag. Kanske det är precis vad jag behöver. 

Jo jag förstår ju det. Problemet är ju att jag inte tycker att jag förtjänar att vara glad, eller träffa någon annan (varför skulle nån vilja det). Men jag jobbar på det. 
Jag gör verkligen det även om det inte verkar så här. Och jag tror att även han har märkt att jag har distanserat mig. Det är därför han försöker hålla mer kontakt.