Han vågar inte

Jag känner att jag för min skull "måste" svara. Allt annat strider mot min natur och jag skulle må dåligt av att jag är oartig. 

Tänkte bara svara artighetsfraser själv, typ bara hej hur är det och ha det bra. Då bjuder jag väl inte in till något?

Ja jag VET att det inte blir något. 
Jag är helt lugn, kommer inte ta upp kontakten med honom. 

Jadu.. rätt hade du. Han har hört av sig idag igen. Jag vet inte om han förstår hur mycket han har gjort mig illa. Har försökt tala om det för honom men han är helt oförstående. Spelar han dum eller fattar han verkligen inte?!

Dum som jag är så här jag igen träffat honom. Det känns bara bra, han är på bra humör och lätt att vara med. Men jag vet ju att de dåliga dagarna är bakom hörnet. Skulle vilja ha hjälp med vad jag ska säga innan vi skiljs åt. Det här kan mycket väl vara sista gången (och borde också vara).

Vad ska jag säga? Vi kan inte ses igen förrän du är singel?
Och frågan är, borde jag ens se honom då? Det kommer ju inte funka, det vet jag ju. Och hur lägger jag fram det?

Kan jag få stöd och pepp, det är fruktansvärt jobbigt just nu .

Ja, han har ju hört av sig igen. Bara artighetsfraser även den här gången, om jag jobbar eller är ledig i helgen. Inte mer än så. 

Jag vet inte, för mig känns det helt okej att ha en liten sån kontakt. Bara som att vi är lite vänner. Att jag kan skicka någon rolig Instagram reel till honom, sånt som påminner mig om oss eller han eller nåt vi har pratat om, att han kan fråga mig om min dag.
Det känns inte som att jag är desperat att träffa honom, snarare så är jag mer lugn och tänker på hur olika vi är istället för att bara tänka på hur bra han är. Känns inte lika tomt om vi kan ha lite kontakt helt enkelt, för det kändes för mig som att jag tappade en vän (jag vet, jag vet - det var inte så) och så småningom kanske allt tillslut bara rinner ut i sanden?

Är det jättedumt? Det känns nästan som att jag har lättare att stå emot en eventuell invit än om han skulle varit helt tyst (jag känner mig bortkastad) och plötsligt hör av sig igen. 

Känner mig bara äcklig. Och dum som trodde att han tyckte om mig som person.
Vi har haft fantastiskt sex,  som båda var med på. Men nu inser jag att han bara ville för att jag gör sånt hans fru inte går med på. Jag har bara varit ett hål. Eller flera. 

Jag tände på honom för att jag trodde han gillade mig helt enkelt. 

Har jag gått ut med något nick? 😱 hoppas inte. Då måste tråden ryka. 
Ja vi träffades genom hans vän, för att ha sex. Men jag har inte varit uppslukad av någon annan. Lämnade ett långt förhållande utan känslor, eller för den delen sex,  innan  jag träffade den här mannen. Vi träffades för sex och sen blandade han in känslor. Och jag föll för det.

Jag har ingen diagnos. Är bara ledsen att aldrig räcka till. 
Det har legat och grott, men igår kväll började jag bara känna mig äcklig. Har aldrig gjort något jag inte vill, det vill jag understryka. Men att han utnyttjat att jag vill, helt enkelt. 

Har jag absolut inte. Men jag trodde det jag kände var på riktigt ändå. 
Bara för att vi träffades för en speciell sak, på mitt initiativ, betyder ju inte det att man inte kan känna saker. 

Jag antar att jag är äcklig och pervers då också? 

Jag har inte fantiserat, jag trodde på vad han sa. Jag har inte hittat på det, men jag förstod inte att det är en del av spelet. Har aldrig varit med någon gift man förut, och min förra sambo klarade inte av att uttrycka andra känslor än ilska. Så jag var oerfaren på den biten. 

Jag blir bara elakare och elakare mot mig själv i huvudet. Intalar mig själv att jag var så dum som trodde på honom. 
Vi har pratat lite nu, och jag har fått säga hur jag känner.  Och grejen är verkligen att jag respekterar att det inte går, jag förstår det. Men jag är också innerst inne helt säker på att han sveptes med av stunden och faktiskt menade vad han sa då. 
Men det är så mycket lättare att hata på mig själv, intala mig att han ljög och jag var för dum för att förstå det. 

Jag vet att den här tråden har svängt fram och tillbaka, jag har pendlat mellan att försvara honom, att försvara mig. Till att hata på mig själv.

Jag tror att jag alltid kommer komma ihåg honom som en fin människa, någon som jag faktiskt älskade utan att jag sa det. Men visst förstod han, det är jag ändå säker på.
Jag skulle vilja säga att jag ångrar att jag någonsin träffade honom men det skulle inte vara sant. Jag är jätteglad att jag fick känna så som jag gjorde. Det är bara så fruktansvärt tungt och gör så otroligt ont att inte kunna göra det längre. 

Jag hoppas det går över snart.