Han vågar inte

Har varit med om exakt det du beskriver men tillslut hade vi ett sista möte för att avsluta på ett snyggt sätt.  Detta till trots kom vi att ha brev och telefonkontakt  under många år därefter.

Det är så lätt för andra att ha åsikter om honom, och er relation,  men det är era känslor det handlar om. 

Det är din känsla av vilja få ett avslut som mannen ifråga inte klarar av. Kanske är han rädd för göra dig lessen, eller att han ska bli lessen.  

I mitt fall blev vi lessna båda två men det kändes ändå skönt att göra det.

Vi bestämde att vi skulle höra av varandra då och då. Detta vi också gjort så på något vis är ändå i varandras liv på något sätt. 

Han kommer alltid att vara min stora kärlek  och jag hans, men det kunde inte bli vi och det är jag nöjd med. 

Du kanske har rätt på ett sätt men livet består av så många utmaningar och det gäller att anta dessa.  I mitt fall var det jag som avslutade relationen, och vi var överens om att det var bäst för alla.  Det betyder inte att  kärleken mellan oss var mindre.   Kanske är den större när man låter varandra gå vidare. 

Vi har som sagt fortfarande kontakt med varandra och jag ser honom som min bästa vän. Vi håller koll på varandra fortfarande efter många år.

Du kanske inte kan se det nu men även fast relationen avslutas kan man senare se tillbaka på vad man en gång hade med värme och kärlek. När jag var i din situation så bestämde jag mig för att bryta då jag märkte hur han våndades. 
Det var helt enkelt mitt ansvar att avsluta. Vet att han mådde jätte dåligt över hela situationen. 

Vi har fortsatt kontakt ringer varandra kanske 1 gång/mån, vi mailar varandra då och då. Han är väldigt viktig för mig fortfarande men som vän och någon att bolla funderingar med. 

Är idag gift och har familj och han är fortfarande gift med samma fru och har både barn och barnbarn. Jag ställde en gång frågan om han hade någon annan. Han svarade  " skojar du ? " 

Jag är glad över våra minnen och skulle för inget i världen ha varit utan den tid vi hade tillsammans. Han säger att han ångrar ingenting och att han är tacksam över att jag tog initiativet att avsluta. 

Jag tycker att vi fick ett lyckligt slut.

Vad är det du vill egentligen?  Du är ingen domare över oss andra.  Ditt eviga mässande över svinerier, skithögar mm. är bara tråkigt ordbajs. Du har ingen som helst insikt i ts situation. 

Har du inget konstruktivt att tillföra tycker jag att du ska sluta ondgöra dig över andras situationer.

Att vi alla åldras är en självklarhet men det skiljer lite mellan män och kvinnor.  En 50-årig man skiljer sig inte mycket från när han var 40, medan en kvinna som kommer in i klimakteriet någon gång mellan 40 och 50 upplever sig själv som mycket äldre vid 50 än hon var vid 40.  

Det viktiga är hur man uppfattar sin egen ålder. inte hur man uppfattas av omgivningen.  Min man är nästan 20 år äldre, själv är jag i dag 48 och känner att jag börjar bli gammal, är inte längre fruktsam, måste ta hormon tillskott så att jag inte torkar ihop totalt. Medan min man går på som vanligt

När jag tänker på det så om jag ser mig omkring i vänkretsen, familjen mm. så brukar skilsmässorna komma just när kvinnan är i min ålder. 
 Det kanske till och med är en liten fördel för kvinnan om mannen är ganska mycket äldre då risken att bli utbytt vid 50 är lägre

Ja , det är individuellt hur man påverkas av klimakteriet. Det här med min mans ålder är inget jag tänker så mycket på.  För några år sedan var det mer aktuellt, när han plötsligt bestämde sig för att vi skulle skriva testamente. Då han har barn i sitt tidigare äktenskap och vi också har barn tillsammans så blev det lite komplicerat. 

Min man jobbar fortfarande och tänker nog inte lägga av i brådrasket men vi vet ju inte vad livet kommer att ge oss. Han kan råka ut för olycka eller sjukdom, men detsamma gäller också mig. Min syster som är 5 år äldre kämpar idag med spridd bröstcancer, Det kan mycket väl bli jag som går bort före min man som är kärnfrisk.  

Det är nog väldigt individuellt det här med ålder. När jag träffade min man så var vi ganska jämspelta och delade i princip på allt. Efter en tid fick jag veta att hans tidigare hustru, som var jämnårig med honom, inte alls hade  den erfarenheten utan ansåg att han inte tog ansvar och inte var mogen. Något jag aldrig har känt.

 

 

TS Du må vara kär men bli inte galen. Ta ditt förnuft tillfånga och ta initiativet och bryt med honom. Det är det bästa du kan göra för honom. 

Det kan till och med hända att  ni kan upprätthålla någon form av kontakt och vem vet han kanske blir fri en vacker dag, Och är du då fri så har ni ju chansen att återknyta 

Jag förstår att du känner dig kluven. Å ena sidan vill du hans bästa men å den andra så vill du ha honom här och nu och i framtiden. Problemet är att han inte kan ge dig det du vill, 

Troligtvis vill han med förmår sig inte att bryta upp från sin fru och familj,  

När jag var i din situation fick jag höra att -Om vi ändå hade träffats tidigare, innan jag gift mig. Eller - Livet är så dj**la orättvist, varför skulle jag behöva möta dig, när det är försent. mm

Jag kände att hur mycket jag än älskade honom skulle det aldrig kunna bli vi, hur mycket han än sa sig vilja det. 

Sedan vi bröt förhållandet har vi ändå kunnat vara vänner och håller kontakten med varandra. Han är fortfarande en mycket viktig person i mitt liv fast på ett annat sätt. Älskar honom fortfarande och ångrar inte en sekund.

Håller helt med Anonym(...) Det hjälper inte att ta råd från andra om hur man ska känna eller inte känna. 

Vi har våra känslor och vi har rätt att känna som vi gör. Tror att det bästa man kan göra är att acceptera sina känslor som de är men ändå gå vidare i livet. Ibland kan man behöva någon att prata med (samtalsstöd), något jag verkligen hoppas att du kan få.