Han vågar inte

Jag sa inte att det var synd om mig. Jag utsätter mig för det här för att en del av mig vill bli glad igen (det jag kände då), en del tycker inte att jag är värd att vara glad och aktivt söker sig till det som gör ont. 
En del tycker inte att jag förtjänar att vara så ledsen som jag varit, en del tycker att det är precis det jag ska för jag är inte bättre än så. 

Det handlar väl om att inte leda någon i villfarelser.  Jag förstår det, och det är så klart svårt att få någon annan att uppleva det jag har hört sett och känt. Ni har ju bara mina ord, i text dessutom och kan mycket väl tro att jag är helt blåst och förd bakom ljuset. Kanske, men jag är faktiskt en hyfsat god människokännare. Dock förlåter jag lätt och är godtrogen, men jag släpper inte lös mina känslor förrän jag är rätt säker. Ja, jag trodde på honom. Jag tror verkligen att det var hans intention men att han ändrade sig. Det är helt okej, man får det. Men att fortsätta leka med mig som han har gjort - det är inte okej. Han har visat noll respekt för hur jag har mått och försökt hantera det hela. DET är vad som sårar mig, inte att det inte blev vi. 

Jag är inte så ledsen idag, som jag sa har jag kommit ganska långt och är färdig med många av känslorna för honom. Men att upptäcka att han blockat mig rörde upp en väldigt massa i mig, det var sårande för jag tycker fortfarande inte att jag förtjänar det. Men nu är det så och förhoppningsvis låter han mig vara ifred framöver. Jag behöver ro.