Jag känner så med dig TS. Jag har också varit med en gift man nu precis över ett år. Jag äts upp av dåligt samvete, kärlek och löftet att det ska bli vi sen. Jag har försökt avsluta. T.o.m. börjat träffa en annan ledig man. Men faller tillbaka. Vill finnas där dagen han är redo att lämna sin fru. Om två - tre år säger mannen jag träffar. Vi får aldrig till övernattning eller vardag. Men kan ses o åka o handla ex eller umgås med min son. Som tror vi är kompisar då.
Ja att ta tag i sitt liv borde jag såklart göra. Jag äts upp av ångest och dåligt samvete just nu. Men ändå är det som en drog. Den lilla bekräftelsen. De små orden att han verkligen vill. I vårt fall är det det klassiska för barnen. Hans yngsta kommer flytta hemifrån om 2-3år. Barnet har haft det tufft. Jag vet att jag borde lämna. Jag har försökt. Tar jag upp med honom att han kör alla klassiska bortförklaringar så förklarar han bort det. Det gäller inte oss. Som så mycket annat i livet är det enkelt att ?veta? vad man bör göra men desto svårare att faktiskt göra det.