Han vågar inte

Jag känner helt med dig och du har min fulla förståelse!
Jag har också haft en typ av relation som var med en dubbelt så gammal gift man och det pendlade mellan himmel och helvete. I början fick jag veta att hans fru var hemsk att leva med och att de länge hade haft det dåligt. Så flera gånger försökte jag uppmana honom att avsluta deras relation då jag såg hur dåligt han mådde. Jag ville rädda honom. 

I ena stunden höjde han mig till skyarna och jag kände mig älskad och oslagbar. I andra stunden skulle vi bara vara kompisar för att det blivit bättre mellan han och hans fru. När jag precis hade börjat acceptera att vi bara skulle vara det så pendlade han tillbaka till mig och allt röjdes upp. Han kunde hålla på och pendla flera gånger per dag, för att han kände för det. Han visste hur mycket jag höll av honom. Egentligen struntade han i mig, han ville bara ha ytterligare bekräftelse.
Jag gick sönder gång på gång, men jag var så skör och svårt beroende så jag klarade inte att lämna.

Så jag känner verkligen igen känslostormarna du beskriver och den totala meningslöshet när distanseringen uppstår och den totala färg tillvaron får igen vid återkontakt. Man fungerar helt enkelt inte som människa utan personen. Man har blivit så existens lös och man gör allt för att få känna liv igen. Jag blev otroligt uthållig och gick över flera av mina gränser. 

Så jag väntade ut de sista åren de var gifta i hopp om att kunna rädda honom och ge honom den bästa kärleken. Under skilsmässofasen var pendlandet värre än någonsin och jag fick ännu mer än innan gå omkring på äggskal för att hålla mig väl mot hans projiceringar som kom ut när han var missnöjd. Egentligen var fly förbannad över hur illa han behandlade mig och jag ville bara skrika det åt honom, men jag vågade inte i rädsla för att han skulle distansera sig ännu mer. Det var ju döden för mig. Sen var inte jag heller den enda han höll på med så det var ytterligare en stress där jag försökte vara mitt bästa jag för att vi skulle få tillbaka vår kontakt igen. 

Under en kort tid lyckades jag dock hitta en annan person att lägga fokus på och det kändes oerhört stort för mig att jag bara lyckades göra det, även om det inte heller var en bra person. Men bara känslan att jag kunde visa att jag inte ägnade all min tid åt honom. 

Så tyvärr har jag inga bra råd att ge på hur man släpper då jag inte klarade av att göra det, men jag förstår allt du beskriver och jag dömer inte. 

Tillslut blev det vi, men då började nästa helvete och jag fick då erfara vem han egentligen var. 

Nej men jag fattar, vi är vår egen lyckas smed och det är klart att vi blir påverkade av andra och att vi väljer att lita på vissa personer eller ta avstånd från andra.
Nu valde jag att tro på den här mannen och jag tillät mig att följa mina känslor för att jag trodde på det han sa och visade. 

Men det är precis som du skriver, jag ville bara vara med honom hela tiden och varje dag som vi inte kunde ses var en längtan. Tänkte på honom varje dag när jag vaknade och varje kväll jag gick och la mig. Gör det fortfarande - för den delen. Hade önskat att det gick över. 

När han drog sig undan första gången försökte jag ge mig ut och dejta. Men den enda jag kunde tänka på och jämföra med var honom. Träffade en annan man, förmodligen helt fantastisk och mycket mer pålitlig, han föll för mig och det hade jag nog också gjort för honom om inte mitt hjärta hela tiden var fäst vid den andra mannen. Att vara kär i honom stänger ju liksom alla andra dörrar även hur bra de personerna man möter är. 
Och jag var väldigt ärlig med den nya mannen - jag hade precis brytit med någon, hade inte sörjt färdigt ännu och var egentligen bara vilsen i mig själv. Så han visste vad han gav sig in i. Och det funkade ju så klart inte eftersom jag inte kunde släppa in honom.