Han vågar inte

Det här är rent självförakt det du håller på med, men vill du bli lekt med så här i fortsättningen tills du kraschar så får det väl bli så, tyvärr. Du är inte ute efter ett avslut, det är bara BS, bara en ursäkt att ännu fördröja det här vad det nu är. Du gör dig själv en björntjänst. Så fort han tycker det blir jobbigt med för mycket krav på er relation så skyller han det på sitt psykiska mående. Han ska föreställa vara en gift man, en familjeman, och han tänker inte lämna sin familj. Vad är det du håller på med? Vakna upp! Tror din hjärna är fylld med beroende-ämnen att du själv inte inser skadan du gör mot dig själv och den skada han gör i ditt liv.

Hade jag varit dig hade jag bokat tid hos en kurator och rett ut det innan det är för sent, jag är rädd att du kommer krascha till slut.

Sen hade det ju också varit trevligt om du kunnat skänka nån tanke, som en syster till en annan, på den kvinna han faktiskt är gift med och som är mamman till hans barn, men även där tror jag inte du tänker riktigt klart nu, ta ansvar för vad du gör, bara för att han inte vill ta det behöver inte du gå på hans linje också. Du kan stå där en dag, öga mot öga med hans hustru, kanske först då är hon verklig för dig? Sök hjälp för er allas skull. 

TS nu säger jag detta i all välmening så snälla ta det inte på fel sätt. Jag fattar att du är i 7e himlen med han, jag fattar att du har så mycket känslor nu att du bara som i trans följer efter honom, det är just det som är problemet. Jag tror också att du inte mår bra. Tillåter du dig själv känna ens det dåliga? Tillåter du dig själv känna var gränsen är nådd för den har du passerat för länge sedan? Hur mycket mer tror du att då tål innan du är ännu mer styrd av hans vilja? Du kommer krascha är jag rädd, det är inte för sent ännu (även om du är som i trans) att få hjälp (av tex kurator). Det verkar också som du skriver att han inte mår bra och han kan inte heller hantera situationen. Den här situationen är som en tickande bomb. 

TS, det finns många destruktiva relationer där hjärnan lurar en, man blir beroende, därför är det här så svårt för dig, därför behöver du hjälp med det. Vet att jag skrivit det innan, men skriver det igen, för för mig är det så tydligt vad det är du behöver hjälp med, och det är inte vad du tror. 

Tids nog kommer du vara läkt och då kommer du vara redo för en ny kärlek. Den tiden är inte förbi. Låter som du är så deppig. 

Jag vet inte om det finns några lyckliga slut på sådana här historier. 

Vad jag misstänker är en del av den här beroendeskapen/besattheten (eller hur man nu ska ge sig på att beskriva det) är att du har en vision som du förälskat dig i hur det skulle kunna bli för er, om bara...

Det jag har att jämföra med var när jag en dag med mitt ex (vi var förlovade då) fick äntligen en Aha-upplevelse. Jag var så olycklig med honom. Men han hade hela tiden sålt idén till mig om vårt drömbröllop, om vårt liv ihop, det perfekta livet. Jag försökte så att stå ut tills dess. Jag försökte så gömma hur olycklig jag var. Jag försökte mig på att vara en aktris, låtsas. Jag skämdes för jag trodde det var mitt fel, att jag var otacksam. Jag ville inte börda honom utan intalade mig själv att det här var mitt fel. Den enkla tanken jag hade var när Aha-upplevelsen inte kom en minut för tidigt var: Men om vi kommer vara lyckliga då, varför är vi inte lyckliga nu (och då talade jag för hans del också. Vi var inte lyckliga ihop). Om den här mannen du nu är med inte gör dig lycklig nu (inte bara stundtals utan lycklig), inte gör slag i saken, varför tror du att du kommer bli lycklig sedan i er framtid? Och om du inte tror på det, vad gör du mot dig själv? Håller du vid för allt du är värd för du har en vision om när ni blir lyckliga? Kan du skilja på den här visionen och verkligheten? Vad är oddsen att visionen blir verklighet? För mig, med exet var den lika med noll. 

Har du fattat något beslut kring om du vill ha stöd/hjälp med detta (innan det blir än värre), kurator, psykiatriker? 

Du "skriker" på hjälp i hur du reagerar, mår i detta, och hur du kastas mellan olika känslostormar. Ena minuten försvarar du det som att det gottgör dig när det är bra, nästa är du i avgrunden. Din hjärna kommer inte orka med detta. 

Pappa var otrogen mot min mamma. Han började dricka. Pappa älskade  mamma men de hade problem när detta hände (otroheten). Mamma kom på det och lämnade honom. Gick tillbaka till han efter han dumpat den andre.

Pappas och min relation blev inte vad den var innan jag fick veta. Han kämpade hårt med att visa mig att han fanns där för mig, men min tillit, vad jag trodde var min omdömesförmåga var skakad, för om min pappa kunde göra det här, och han var då inte den här underbara pappan/mannen som jag kunde lita på i alla väder, utan en lögnare, ett svin, vad och vem skulle jag då kunna lita på? Det är att han kunde ha ett ansikte med mig, med oss, och ett annat med henne. Han har p.g.a vad han gjort försvårat det för mig när jag blev vuxen med mitt kärleksliv. Det tar inte slut där och då. En otrohet/en affär märker lång tid efteråt. Min mamma lämnade honom sedan ändå. Jag vet vilka familjebilder som är tagna före otroheten, före mamma kom på otroheten, och efter då de återförenats (när jag inget visste). 

Jag hade föredragit om vi skulle ha haft samma relation jag och pappa att han bara lämnat. Det hade varit långt mer okej. Otrohet? Nej. 

Jag har aldrig tänkt på den andra kvinnan som ond. Hon kunde ha varit vem som. Jag var ointresserad av henne, av hennes existens. Alltid varit det. Inte blivit nyfiken senare.

Om han fortsatt med henne hade jag brutit kontakten med honom, inte gått med på att träffa henne i samband med att jag då sagt upp kontakten. Handlar om lojalitet för min mamma. För att jag inte då ville bli påmind. Jag hade offrat hellre min relation med pappa, det vet jag. Jag hade inte accepterat henne, inte gått in i någon relation med henne. Det jag skriver nu hade varit rätt för mig. Om det är rätt eller fel för någon annan får de tycka, stå för. Jag bara säger hur jag skulle ha gjort för att jag skulle må bra i det här som barn, kvinna, då jag har mina gränser. 

Hade han lämnat och de skilt sig och han sen träffat henne hade jag kunnat. Då hade jag varit glad om han hittat en ny kärlek. Jag sa aldrig nåt om hur jag tänkte till pappa. Mamma sa att hon sa aldrig att han skulle välja eller dumpa henne om de skulle fortsätta. Han dumpade henne när mamma kom på det. Mamma lämnade ändå. 

Mitt ex hade ett KK innan vi började vår relation, jag fick veta det nånstans i relationen. Han var väldigt brydd om att då kasta skit på henne, försäkra mig om att det bara varit KK, inte gjort något med henne, inte haft kontakt med henne. När jag lämnade honom (över flera anledningar) fick jag sen veta att hon var mycket nervös över att stöta på mig, och att hon var skrämd av han (som han gissar jag då behandlat henne på) och försäkrade att han inte tagit kontakt med henne igen fast jag hade inget intresse av att veta vilket som, jag struntade i båda och vad de gjorde. Mitt ex upplevde jag som taskig, riktigt, riktigt taskig mot henne när vi pratade om vad som hänt. Hans instinkt att vara arg och vara beskyddande om mig tog över. Tror han var rädd med att jag skulle nu se på honom på helt annat sätt, inte lita på om han varit med henne. Du kan bli behandlad väldigt dåligt under tiden han försöker rädda sig själv och sitt skinn. Det var så jag blev rädd åt hennes vägnar och ville han skulle lugna ner sig. 

Den jag har skyllt allt på är pappa. Jag var alltid pappas flicka innan. Som sagt han har alltid försökt men inget blev detsamma för mig efter det. Inte känts som att jag kunnat ändra på det. Det sitter så djupt. 

Kan det vara så att han är som pappa att han är paralyserad och bara stannar i det här? Min pappa hade behövt få hjälp, inte börja dricka. Drickandet löste inget, bara band hans ångest. Gjorde nog att han bara stannade och gjorde inget, tog inget beslut, sa inte sanningen. Rädd för att bli påkommen. 

Jag är rädd om att han gör så att han bara drar dig med sig i sitt fall. Jag är rädd att när han sen är där så kommer kärleken till hans barn och rädslan att inte få vara med dem göra att han kommer vända dig ryggen. Du skrev att han har döttrar också. Speciella band där. Han kommer inte våga sätta några krav på dem att de ska träffa dig, om han är som min pappa var. Är han med sina barn är det som han är där på nåder, och han tar det för det är bättre än inget. Jag var mer sån att jag klarade mig bra själv, ville inte ta emot min pappas hjälp, om han ville köra mig, vad det än var. Behövde inte honom. Vände mig inte till honom. Jag hade alltid bara sett min pappas ena ansikte, aldrig det andra. Jag visste inte vem han var. Det var då tryggast för mig att inte ha honom nära. 

Din beskrivning av deras relation, hans och hans fru, är att de borde gjort slag i saken och skilts åt för länge sedan. Beslutet var redan fattat där och då, och fortsätter stå samma. Han har inte fattat något annat beslut. Du godtar hans beslut. Du vågar inte be om mer. Du hoppas på en förändring, men du får ingen. 

Du kan inte fortsätta låta ditt eget liv bli begränsat till det här, du får se till att rädda dig själv. Jag ser mycket i ditt skriveri som starka varningssignaler att du måste ta tag i dig själv nu, nu, nu, och få hjälp. Du måste få hjälp med det här. Du klarar inte det här själv, det märks. Ta hur du mår på allvar. 

Han får ta ansvar för sig själv och sitt. Ta inte över hans ansvar på dig. Hans mående på dig. Du måste agera för egen räkning, för att rädda dig själv. Du kommer inte hålla om du fortsätter så här. Du håller inte redan som det är.

Vad det blev långt det jag skrev, jag såg det inte själv hur långt det blev tills nu då .
Saken är den, Deppig, att han kan inte ens ta hand om sig själv, än mindre dig. Han kan inte se om/rå om sin familj. Han bara öppnar dörren. Han släpper in ett hot, han är aktiv i det, han är otrogen. Han sitter där han sitter. Han är som en stor bäbis. Du beter dig också som om du är hans mamma. Sluta bäba honom! Tycker jag. 

Hans psykiska mående är något som han är kan hända född med eller som den här situationen innan med hans äktenskap har gjort. Du får tänka han har en fru också? Och de har varit med i varandras liv länge? Hon kan veta mer om detta än du gör. Du har bara accepterat hans bild av henne, men om du känt henne hade du kanske haft annan bild? Detta är kanske någon som i andra sammanhang blivit din bästa vän? Kanske är detta en kvinna du skulle se upp till. Jag önskar jag varit med när min mamma träffade min pappas andra kvinna  (min mamma tog kontakt med henne) bara för att kunna se om hon hade något uns av mänsklighet i sig. Den stora boven i allt var min pappa, men hon var medbrottsling. Du är medbrottsling. Jag sa också till min mamma, speciellt när jag blev vuxen, att hade jag varit dig så hade jag dragit detta också till rätten när du ändå höll på att skilja dig, åtala honom för hans otrohetsbrott, för psykisk sveda och värk. Skadar man psykiskt sin kvinna, mamman till sitt barn, borde där också utgå en summa till barnet. Min mamma var bakom en vägg efter hon fick veta. Vad det gjorde med mig, med oss, jag såg hur olycklig hon var, hur hon kämpade för att komma upp till vattenytan. Hon var inte där. Jag fattar att i vår verklighet blir detta svårt att få igenom i en rättssal, men jag tycker ändå att det skulle ha varit rätt. Jag sa att hade det varit jag (som varit min pappas) så hade jag tagit upp det i rätten som en av punkterna. Jag älskar min pappa, det är inte det. 

Jag kan bara spekulera i om du från början (omedvetet eller medvetet) hade dålig självkänsla som gick in i den här otrohetsaffären, eller om det är något du fått eller fått förstärkt längs relationens gång när han behandlat dig som han gjort. Du står inte upp för dig själv. Det är bara ett varningstecken. Du skriver du skulle aldrig våga fråga/pressa att han ska lämna sin familj. Varför? Är det inte det du vill? Tyder också på dålig självkänsla. Det är han och bara han som bestämmer reglerna i er relation. I en fullt fungerande hälsorelation är det två och där är ömsesidig respekt. Var är hans respekt för dig? Nej just det jag glömde det är bara synd om han nu, hans mående är det viktigaste (ironi, ta inte illa upp). 

Du är i en relation där du från början gått in, accepterat, ha en låg-status roll att spela och där och då skulle du aldrig få för dig att fråga om han kunde tänka sig lämna sin familj.  Under tiden har känslor växt och nu vill du det, vågar inte säga det (för rädd att han ska överge dig .... igen... han har alltså redan övergett dig en gång, du tog tillbaka...också varningstecken). Se över din rädsla för övergivenhet. Vem är det som överger dig? Är det inte ett arsle? Visst han kan ha fina sidor också det är därför du fallit men är han inte ett arsle ändå bara för det? Jo han är ett arsle. Väger inte arsle-egenskaperna tyngre än hans fina egenskaper? Du mår just nu hur pga han? Du mår dåligt, eller hur? Mår man så här dåligt så ska man inte fortsätta relationen. du ska inte banka ner på dig själv, förringa dig själv när/om du mår dåligt, du ska bekräfta för dig själv att du gör det. 

Jag har uppfattat lite här i tråden att åldersskillnaden finns där, så han är alltså 50 typ och du i 30 års åldern. Snälla du. Ser du inte vad du sitter på här? Du sitter på guld. DU är nu i en tid där du ska hitta rätt partner och få ett lyckligt liv med kanske barn om ni vill. Du är istället ihop/i en otrohetsaffär med en åldrande gift man som har depressioner kors och tvärs och som dumpar dig via SMS som du sen tar tillbaka. DU Måste FÅ Hjälp Med Din Självkänsla. Kurator, psykolog, Whatever! Du är också som en wrecking ball i detta ,du är medbrottsling till vad han än tror han håller på med och ursäktar det med (olyckligt äktenskap bu hu, då tar man sig ut, inga patetiska ursäkter. En riktig man tar sig ut och hade gjort det för länge sen i så fall innan han träffade dig). Eller så kan ni sitta där båda två i ert sjunkande skepp, oförmögna att göra ett enda rätt val, ni kanske förtjänar varandra då? Då kan jag bara hoppas frun och barnen skjuter bort ert sjunkande skepp än längre från dem, från fastlandet, så får ni lösa ert bäst ni vill. 

Sök hjälp. 

Kan hända förbjudet att prata om men det är de som mår psykiskt dåligt som ser sig och är offer men som samtidigt utsätter sin omgivning för psykisk misshandel, menat med att göra så, eller inte. Han mår psykiskt dåligt och han gör så att du mår psykiskt dåligt. Du har dig själv att skylla då du gått in i detta väl informerad om att han är gift och kommer inte ta sig ur. Du har gjort ett dåligt val, ett misstag, men det är ännu värre att förstå det och ändå stanna kvar. 
 Du kan inte längre skylla precis allting på att du är så jäkla kär, det håller inte. Inte för dig, inte för någon annan berörd. 

Jag tror inte på att alla män gör så här precis som jag inte tror alla kvinnor gör så här. Det har med en defekt i deras personlighet att göra, inte deras kön. Är man bara intresserad av att spela spel ska man inte vara i en relation. 

Det jag tyvärr sett (från mitt ex,man, då) är att han behandlade bl a sitt KK (innan mig, jag var inte KK) dåligt. Det finns människor (inte haka upp sig om de är män eller kvinnor) som testar dig, som testar alla, ser hur billigt de kan få dig, på vad du nappar på, de får ett tränat öga att göra detta. Då män brukar vara de som tar första steget brukar kvinnorna tränas i vad de kan göra med det, acceptera eller inte. TS:s "man" fick henne billigt utan nåt krångel, och hennes medkänsla för honom gör mig nästan ledsen, för var är hans mot henne? Man kan tjattra på om egenansvar, men samtidigt - utnyttja någon som tycker de är mindre värda som tackar ja till något sånt här, en affär med en gift man - tycker jag är vidrigare. 

Jg tyckte mitt ex var vidrig mot sitt f.d. KK, det gjorde at jag fick en annan bild av honom. Kunde han göra så mot henne sa det mer avskyvärt om honom än det sa om henne, hon hade åtminstone känslor som hon byggt upp för honom, han hade det inte vad jag kunde märka. Han behandlade henne dåligt. då han trodde hon kunde utgöra ett hot mot oss, vad jag skulle tro om honom (det var inte han som sa det till mig). 

TS:s "man" har fortsatt se på henne på ett lågt sätt genom att bara skicka SMS till henne när göra slut. Det säger mer om honom det också än det gör om henne. 
Säger inte att det gör henne oskyldig, eller att hon inte ska ha dåligt samvete, men det är han som köpt henne billigt, utnyttjar henne. Sådana personer försvarar det alltid med att säga att de sagt från början hur det är och det varit reglerna och hon godtagit dem. Men ärligt, om någon redan ligger ner och tycker de är bara värda att ligga ner, istället för att sparka på dem och säga ja, där ska du ligga, är man inte större människa än så att man hellre vill sträcka fram en hand och hjälpa den andra upp? Är inte det kärlek? Kärlek och respekt för vad för slags person man själv vill vara, och det man vill vara för någon annan? Bara för någon tycker jag förtjänar bli dåligt behandlad behöver man inte hålla med om det, och ffa ska det då inte komma från mig att behandla den andre dåligt. 

Du är knappast nåt psyko för att du får behandling av en psykolog alt kurator. 
Det du beskriver från din bakgrund och bara hur du gjort ditt val (inleda med gift man) och allt som följt pekar på att något inte varit okej med dig inombords. Hade det varit det hade du inte inlett något med honom. Du hade vetat ditt värde. Du hade tagit dina egna signaler på allvar, långt innan. Du hade kunnat uttrycka det för dig själv, och för honom. Han hade inte kunnat lekt med dig.