Traumatiserad av inskolningen på förskolan

Jag är så ledsen och går runt och känner mig som den värsta mamman i världen. Jag har en son på 1 år och 3 veckor, han skulle börja på förskolan när han precis fyllt ett år och jag hade tagit ledigt 2 veckor för att jag ville ta det långsamt för min lilla bebis är inte alls vann med barnvakt eller stora folksamlingar osv.

Vi bor utomlands så han har mest varit med mig och pappan. Jag tyckte först dagen gick bra, han lekte med leksaker och verkade trivas. Dag 2 gick och bra men sen dag tre tyckte personalen att jag skulle testa gå därifrån, så jag gick i 45 minuter och dom lovade att ringa om han va ledsen.

Han grinade inte när jag gick utan såg mest chockad ut, så trodde liksom att det gått bra. Tyvärr visade det sig att han grät hysteriskt när jag kom tillbaka och den ena i personalen sa "han har gråtit hela tiden" men när jag sedan pratade med en av pedagogerna dagen efter så sa hon "nej då, han grät 50/50 % av tiden, därför dom inte ringt"

Min son blev sjuk sen så vi var inte där så mycket vecka 2, men en dag provade jag att bara lämna rummet men min son skrek tills han kräktes och jag blev hämtad in igen.

Dom hade försökt ge han en napp (han använder inte napp) så måste varit en låne napp av något slag

Sista veckan ville dom igen att jag skulle lämna han 1 timme.

Jag litade inte på som så la min ipad på inspelningen i vagnen.

Dom lovade att ringa om han inte slutade gråta (denna gång skrev han hysteriskt när jag gick)

Jag väntade i 20 min sedan ringde jag förskolan och hörde hur mitt barn grinade. Så fick komma tillbaka.. dom sa att han bara gråtit halva tiden.. igen

När jag kom hem lyssnade jag på inspelningen och han grät i 30 minuter som en stucken gris.

Efter den sista gången vi var där har han vaknat med natt skräck flera gånger, det har han inte gjort mer än 2 gg när han var 6-7 månader typ. Nu är han otröstlig och går inte att få kontakt med om han blir ledsen, varken jag eller pappan kan trösta han.

Han total vägrar vagnen.. jag hörde hur dom försökt lägga han i vagnen den sista gången jag lämnade han, fast jag sagt till dom att han började vägra att vara i vagnen efter första veckan på inskolningen..

Nu kan han heller inte åka bil. Han älskade att åka bil innan då vi bor utomlands så har vi kört långt med han hem till Sverige under hela hans första år, aldrig varit ett problem. Nu skriker han sig blå om vi provar att sätta han i barnstolen.

Jag kan inte lämna rummet när vi är hemma, han kan inte bli tröstad av pappan och ibland inte mig heller.

Jag är så förbannad på personalen på förskolan som ljög för mig att han inte gråter när han var helt panikslagen. Jag tror att dom ljög angående första gången jag lämnade också, fattar inte varför man gör så mot ett litet barn.

Jag vet inte vad jag vill med detta men har någon varit i samma situation, och där barnet blivit traumatiserad av inskolningen men sedan blivit sig själv igen :(

Jag är så rädd att han tagit skada på riktigt

Vi har alltid burit våran bebis i sele och nu vill han inte vara i den heller, han vill bara bli buren hela tiden. Men blir han jätte ledsen så är han otröstlig och söker närhet sedan puttar bort och försöker ta sig loss sen söker närhet igen, jag har läst massor om otrygg anknytning och han beter sig exakt som det står beskrivet. Vi har haft det såå bra tills den där jävla förskolan sabbade allt, han har varit ett glatt och tryggt barn som älskade att vara med pappan när jag jobbar osv, vi kunde gå på vagn promenad och han somnade på 5 min eller åka på lång tur med bilen och han somnade eller satt och tittade ur fönstret.
Nu är allting förbytt, vet inte hur jag ska få han att lita på mig igen

CQQkieë

Wed 31 Jan 2024 17:57

#3

blomman 2 skrev 2024-01-31 15:20:22 följande:

Jättetråkigt att inskolningen blev så dramatiskt och svårt,kan bara beklaga.

Er lille son har varit med om många förändringar i sitt lilla liv och varit ovan vid andra relationer så det har varit ett enormt stor omställning för honom så inskolningen borde ha gått i långsammare takt utifrån vad jag kan känna in.
Eftersom ni hade god tid på er med inskolningen borde du inte ha behövt lämna sonen på redan dag 3 och absolut inte under så lång tid.
Jag hade rekommenderat dig som vårdnadshavare att sätta dig på en fast plats och låta barnet undersöka den nya miljön på egen hand och ha dig under uppsikt för att få din bekräftelse på att allt är ok.
Jag hade inte som pedagog låtit dig lämna förskolan överhuvudtaget den 1:a veckan då jag tycker att det är viktigt att vårdnadshavaren är den som leder barnet in i den nya miljön och visar att det är en bra plats att vara på,att det är vårdnadshavaren som är tryggheten som tex är den som först presenterar tex skötrummet i lugn och ro, en plats som kan vara väldigt känsligt för små barn. Samma när de ska äta och sova.
Sedan kan man ta allt pö om pö i takt med att barnet blir säkrare.
Sedan finns det ändå ingen garanti att det går helt smärtfritt ändå. Barn är så olika.
Felet här känns som värst att de inte kontaktade dig när barnet var så ledsen och nu mist ditt förtroende.
Svårt att veta hur du ska göra nu,allt beror på om du kan ta en paus och börja om från början när det lugnat sig?
Jag har varit med om att två inskolningar under mina många år på förskolan verkligen inte fungerade, barnen var helt enkelt inte mogna eller redo pga av olika saker.
Den första svåra inskolningen grät barnet hysterisk dagligen,jag fick ta barnet på långa promenader för att lugna ner hen,men mamman var mycket förstående och nöjd över hur vi handskades med situationen. Idag hade det varit helt omöjligt på förskolan att kunna ge 1 barn så mycket närhet på egen hand.
Barn 2 som också hade det enormt svårt med separationsångest fick vi pausa inskolningen på och efter ett halvår tog vi nya tag och det var en enormt stor skillnad! Än idag kommer barnet och hälsar på sin gamla fröken och det värmer så.

detta är vad jag kan dela med mig av,hoppas att det kan hjälpa dig lite i hur du kan tänka och agera efter.
Stort lycka till

Tack för ditt svar, jag håller helt med dig och hade hela tiden sagt att jag minsann inte skulle lämna mitt barn gråtande, och när dom den tredje dagen sa att jag skulle gå iväg 45 minuter så blev jag bara så paff, och i mitt huvud så fanns det inte en chans att min son inte skulle gråta då jag gick, så tänkte att det här händer ju bara inte.. men sen när han inte grät direkt när jag lämnade över han till kontaktpersonen så va jag liksom överraskad och tänkte att jag skulle lita på pedagogerna.

Jag önskar att jag gjorde så mycket annorlunda och att jag stod på mig i hur jag planerat att vi skulle göra.

Jag har bett om få ta ut föräldraledighet fram till sommaren, det blir tufft ekonomiskt men jag måste prioritera min son. Hoppas att han ska få tillbaka tillit till mig och att nästa förskola är bättre på att vara flexibla om vi kommer behöva längre inskolning.

Vilken tur att du hade möjlighet att hjälpa dom barnen som behövde extra omsorg i dom erfarenheter du haft. Jag förstår ju att det är svårare idag, men jag hade gjort vad som helst för att min son skulle få den bästa starten om det tagits emot av förskolan vi var på.

När jag sa att jag kunde ta 2 veckor till ledighet och kanske bara jobba 50% så va dom ändå snabba på att säga att jag redan veckan efter på tisdagen skulle lämna min son en halv dag "bara låta han skrika" "tillslut kommer han sluta gråta" och värsta av allt va att dom försökte skylla på att jag ammar.. så det skulle jag trappa ner på och helst sluta..

Då gav jag upp hoppet om att dom ville mitt barns bästa

CQQkieë

Wed 31 Jan 2024 18:01

#4

Moder1

Vi hade egentligen bara 3 dagar, men jag ville ha 2 veckor. Det blev 3 pga att sonen blev sjuk vecka 2 och var hemma 3 dagar. Så då blev det 3 veckor.

Jag var där 1-2 h första 3 dagar sedan 4h dom andra dagarna

Traumatiserad av inskolningen på förskolan

INNEHÅLL