Det sårar mig som mamma till pojkar…

Det kan jag inte tänka mig, att de skulle tänka så? Varför skulle de det?

Förstår verkligen att det är irriterande att höra, men att de skulle se ner på dig eller tycka synd om dig som pojkmamma kan jag inte tänka mig.

Säkert kan många tänka att man kommer att ha så mycket gemensamt med sitt barn av samma kön som en själv, men det tror jag är mer utav en sorts önsketänkande. Också en lite orättvis press på barnet, kan jag tycka. 

Det här med att mormor och morfar skulle ha en närmare relation med barnbarnen än farmor och farmor tror jag är en rest från förr. Att det var så förr i tiden är fullt naturligt, för då var de flesta kvinnor hemmafruar och de vände sig förstås i första hand till sin egen mamma istället för svärmor när det gällde hjälp med barnen och umgänge. Dessutom brukar mamman i familjen vara bättre på att engagera sig i och hålla kontakt med släkten än vad pappan är, vilket också får den naturliga följden att mormor blir en närmare kontakt. Många är uppväxta med detta och har därför bilden av att mormor står närmare än en farmor, MEN det är givetvis ingen naturlag eller hugget i sten. Det blir vad varje familj gör det till.

Din text lyser verkligen av kärlek till dina söner och det finns ingen anledning att tro att ni skulle få en sämre eller annorlunda relation än om de hade varit döttrar.

Det är väl ingen som tycker att det är "sämre"..? Tvärtom verkar normen fortfarande vara, att det är LITE finare om det första barnet blir en pojke. Och i andra kulturer - som vi har även här i Sverige nu - så bestäms en kvinnas värde av hur många söner hon har fött sin make. (Döttrarna är en tråkig biprodukt - man måste spara ihop till deras hemgift och vakta på deras jungfrulighet till bröllopsnatten.)

Det du beskriver i TS är dock en verklighet i många familjer, men det har inget med "finhet" att göra. Det handlar bara om det ganska självklara faktum, att mormor får ett försprång framför farmor, då en ung mamma av naturliga skäl hellre går till sin egen mor än till sin svärmor med tankar kring graviditet, amning, spädbarnsvård, barnuppfostran... och att hon litar mer på henne, när hon önskar barnvakt för att komma iväg lite på egen hand. Men detta betyder inte att farmor inte kan ta igen försprånget, genom att vara en vettig vuxengestalt för barnen när de blir större.

Jag kan ha skrivit det. Jag håller på mycket med släktforskning, så det skulle falla sig rätt naturligt att topsa barnbarnen ändå (även genom min dotter), för att kunna skriva in i släktträdet att släktskapet är bekräftat med DNA-test. Min son är också engagerad i detta, så jag tror inte att han skulle banga om jag skulle be att få topsa. Så jag skulle inte behöva fuska med detta.  (Har inga barnbarn än, men en dag i framtiden.)

...och det är klart, att skulle då mamman protestera så skulle man bli fundersam... och DÅ skulle det vara på sin plats att gå bakom ryggen på henne, och skicka provet någon annanstans, där man kan vara helt anonym. Jag tycker synd om alla pappor, farmödrar, farfäder, fastrar och farbröder som blir lurade att älska ett barn - som de sedan plötsligt inte har rätt att träffa mer. Efter en ny faderskapsutredning.

Det blir ju så av rent biologiska skäl, och så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Men om du blir en vettig svärmor, som inte kritiserar din svärdotter och läxar upp henne angående hur hon ska sköta sina barn och sitt hem, så tror jag att hon kommer att bli väldigt glad för barnvakt! I alla fall när barnen blir lite större, och hon har lärt känna dig ordentligt och vet att du är pålitlig. 

Jag hade en väninna vars svärmor brukade ringa varje dag i början när de hade flyttat ihop, och fråga: "vad ska du laga för mat till Henrik idag? Korv Stroganoff? Bara så att du vet det, så tycker Henrik inte om lök i maten, och han kan även få problem med magen..." SÅ ska du inte bli!   //

Det spelar ju ingen roll om svärdottern inte vet om det. Är allt som det ska vara, så får hon aldrig veta att testet gjorts.