Livrädd för cancer. Ångest,

Vill bara skriva att det är ovanligt att cancertumörer växer så långsamt att man går runt med en tumör i så många som sju år från det att man känt tumören första gången innan den verkligen börjar orsaka besvär. Sen finns det ju fall med benigna tumörer som efter många år utvecklas till maligna (cancer) tumörer.

Men förstår förstås din oro, så svår oro är svår att hantera.

Ring till röntgen och be om en så snar tid som möjligt, att de skriver upp dig på lista för avbokade tider eller ring dagligen och fråga om de fått någon avbokning. 

Allt för att förkorta väntan i utredningsprocessen.

Ett råd är att inte prata med läkaren främst om hur rädd du är, hur dåligt du mår, att du har ångest osv över dina symptom. Prata främst om de fysiska symtom du upplever, SEN om den psykiska biten. Be om lugnande medicin om oron hindrar dig från att kunna äta/sova. Det är viktigt att kroppen får sina grundläggande behov tillgodosedda.

Läkare tolkar gärna de fysiska symptomen som psykiskt betingade (föreställningar snarare än verkliga fysiska symptom) vilket kan göra att du inte tas på allvar och utredningsprocessen drar ut på tiden pga ovilja att t.ex. skicka remisser/ta prover. Det är tragiskt, men tyvärr är inte alla läkare så förstående när det kommer till den extrema oro människor kan uppleva när de tror sig vara allvarligt sjuka baserat på verkligt upplevda symptom. Jag har helt i onödan förlorat en halv lunga och en stor ryggmuskel pga att läkare inte tagit mig på allvar.

En annan viktig sak: ALLA knölar ska stickas/provtas. Säger någon läkare emot detta så har denne läkare fel. Detta har min läkare, en av Sveriges främsta inom onkologi, sagt till mig.

Hoppas att du får enbart positiva besked nu framöver. Skickar en varm kram!

Nej cancer syns nog ganska sällan på blodprover egentligen, man måste veta exakt vilken typ av prov man behöver ta också - inte bara standardprover. Min blodcancer stadie fyra syntes inte på blodproverna, så läkarna uteslöt t.o.m. blodcancer trots alla symptom på det.

Oavsett tror jag absolut att det är bättre att du röntgar dig. Om det inte är cancer så kan du sluta oroa dig för det. Om det är något annat så kanske sjukvården faktiskt kan hjälpa dig att bli av med det, vilket ju även kan vara fallet om det är cancer. Du förlorar nog mer på att inte veta och kunna agera. Dina barn  behöver ha en mamma som blir hjälpt och får möjlighet att komma ur en spiral av dåligt mående.

Tänk också på att om det är en tumör, en benign, så kan den behöva opereras bort innan den skadar kringliggande vävnad.

Steg 1 är att ge fan i att googla. Google kan vara din värsta fiende. Ju mer du läser desto mer sjuk kommer du att bli. Sök på hypokondri och hälsoångest istället. Minns när jag pluggade medicin så hade man alla upptänkliga sjukdomar somatiska som psykiska. Roligast är när man har prostatit. 

Du måste ta tag i det här med kurator eller psykolog. 

För att lägga lite lök på laxen. Tycker du ska planera hur du vill ha din vård i livets slutskede. Din palliativa vård när man kommer till den punkt att man inte längre kan bota utan bara lindra. Hämta hem vita arkivet eller livsarkiv där du kan planera hur du vill ha det efter ditt frånfälle. Det rent juridiska kring kvarlåtenskaper. Hur du vill ha din begravning. Eller direkt till kremering. Minneslund eller grav. Ja du har massor att gå igenom och planera så allt står klart när du dör i spridd cancer. Det kommer din barn och övriga anhörig är skönt att de vet hur de ska göra isf att fundera på alla praktiska ting.

Japp! Jag provocerar medvetet. Lyft blicken och se the big picture istället. Tänker du att du är döende så tänk hela linan ut. Inget mesande om småont här och där. Tufft? Ja det är det men du måste få lite perspektiv på din tillvaro. 

Om du inte ringt din hälsocentral i morse så ring på måndag morgon. Du kan ju inte hålla på så där. Du ska faktiskt passa på att leva medan du kan. Livet är så skört. Finns ingen tid att slösa på funderingar om det som k a n hända. Här och nu. Ta hand om dig och barnen. Gör kvällens tacomiddag till en hel fiesta med rolig dukning, tillbehör och mexikansk musik. LEV! 

Hånar dig inte ett dugg. Har aldrig sagt att du är en dålig mamma. Som canceröverlevare så dyker spöket upp titt som tätt. Rädsla för återfall. Men det får inte ta över hela min tillvaro. Ja jag sätter det på din spets. Tänk hela linan ut. Du måste söka hjälp för din rädsla. 

Men så bra att du har ordnat tid till kurator. Det kommer bli jättebra. Klart du inte köper mina teorier. Det rubbar ju dina cirklar. Du vill bara ha kontakt med andra med hypokondri så nu kan boosta varandra. Du sprattlar rätt bra nu och vevar åt alla som inte stryker dig medhårs. Helt förväntat med din sjukdomsbild. Snart kommer personangreppen också. 

Att du har gått med panikångest i flera år har du dig själv att skylla. Faktiskt. Hårt men sant. Du har inte velat ta emot och anammat den hjälp du kunnat få. Det är säkert någon annans fel. Du har valt det själv. 

Tycker inte alls detta låter som symptom på cancer. Låter som stark hälsoångest som växt till stora proportioner. Efter att du gjort MR och fått svar, så hoppas jag att läkaren kan ta sig tid att prata med dig och prata igenom allt det du år orolig för, för att du förhoppningsvis sen ska kunna känna dig lugnare

Vilka idiotsvar du får. Ägna dig inte åt dem. Din rädsla är inget att skoja om alls. Jag tror inte heller att du har cancer men grejen är att även om du SKULLE ha det kan man bota enormt mycket idag. Däremot tror jag absolut att du behöver stöd för jag kan tänka mig att din ångest bottnar i saker som att vara ensam mamma, kanske finns trauman och dåliga förhållanden sedan tidigare etc. Det är inget att skämmas för alls. 

Ja visst är det läskigt att planera sin död. Det ingår när man har cancer. Vad är du rädd för? Du vill ju bara ha de som resonerar som dig. Det för dig inte framåt. Mot ett liv med mindre rädsla och ångest. Hoppas du denna gång finner förtroende för din kurator och kan börja jobba på ett tillfrisknande.  

TS har en svullnad som smärtar under skulderbladet, det ska ABSOLUT röntgas oavsett oro hos TS eller ej. 

En magnetröntgen kommer garanterat visa om det finns anledning till att gå vidare med biopsi/operation eller annat. 

Det finns inget att diskutera, TS behöver utredas baserat på de fysiska symptom som hon upplever. När även läkare ser svullnad så är det uppenbart något som avviker. Även om det bara skulle röra sig om en muskelinflammation så behöver detta diagnosticeras. 

Cancer/tumörer måste även det uteslutas. 

Att på egen hand söka information behöver inte vara fel, framförallt om man upplever att man inte blir trodd av vården. I vissa fall kan man själv presentera och troliga diagnoser för läkare (allmänläkare på vårdcentral har begränsad kunskap om svåra diagnoser då de ska kunna lite om mycket). Diagnoser som läkaren själv inte känner till eller tänker på.

Att googla hjälpte mig att förstå vilket hjärtfel jag led av, vilket hjälpte mig att övertyga läkaren på VC att jag behövde få rätt undersökningar och vård för detta.
Läkaren ville gärna vifta bort det som oro, stress och panikångest eftersom just mitt hjärtfel endast kunde detekteras vid 1-2 tillfällen per vecka på EKG.
Utan rätt hjälp hade jag kanske inte levt idag.

Snälla, sluta svara på det här trollets dumma kommentarer - de lever på att få reaktioner på sina tönterier. Bara ignorera!