Livrädd för cancer. Ångest,

Vill bara skriva att det är ovanligt att cancertumörer växer så långsamt att man går runt med en tumör i så många som sju år från det att man känt tumören första gången innan den verkligen börjar orsaka besvär. Sen finns det ju fall med benigna tumörer som efter många år utvecklas till maligna (cancer) tumörer.

Men förstår förstås din oro, så svår oro är svår att hantera.

Ring till röntgen och be om en så snar tid som möjligt, att de skriver upp dig på lista för avbokade tider eller ring dagligen och fråga om de fått någon avbokning. 

Allt för att förkorta väntan i utredningsprocessen.

Ett råd är att inte prata med läkaren främst om hur rädd du är, hur dåligt du mår, att du har ångest osv över dina symptom. Prata främst om de fysiska symtom du upplever, SEN om den psykiska biten. Be om lugnande medicin om oron hindrar dig från att kunna äta/sova. Det är viktigt att kroppen får sina grundläggande behov tillgodosedda.

Läkare tolkar gärna de fysiska symptomen som psykiskt betingade (föreställningar snarare än verkliga fysiska symptom) vilket kan göra att du inte tas på allvar och utredningsprocessen drar ut på tiden pga ovilja att t.ex. skicka remisser/ta prover. Det är tragiskt, men tyvärr är inte alla läkare så förstående när det kommer till den extrema oro människor kan uppleva när de tror sig vara allvarligt sjuka baserat på verkligt upplevda symptom. Jag har helt i onödan förlorat en halv lunga och en stor ryggmuskel pga att läkare inte tagit mig på allvar.

En annan viktig sak: ALLA knölar ska stickas/provtas. Säger någon läkare emot detta så har denne läkare fel. Detta har min läkare, en av Sveriges främsta inom onkologi, sagt till mig.

Hoppas att du får enbart positiva besked nu framöver. Skickar en varm kram!

Nej cancer syns nog ganska sällan på blodprover egentligen, man måste veta exakt vilken typ av prov man behöver ta också - inte bara standardprover. Min blodcancer stadie fyra syntes inte på blodproverna, så läkarna uteslöt t.o.m. blodcancer trots alla symptom på det.

Oavsett tror jag absolut att det är bättre att du röntgar dig. Om det inte är cancer så kan du sluta oroa dig för det. Om det är något annat så kanske sjukvården faktiskt kan hjälpa dig att bli av med det, vilket ju även kan vara fallet om det är cancer. Du förlorar nog mer på att inte veta och kunna agera. Dina barn  behöver ha en mamma som blir hjälpt och får möjlighet att komma ur en spiral av dåligt mående.

Tänk också på att om det är en tumör, en benign, så kan den behöva opereras bort innan den skadar kringliggande vävnad.

TS har en svullnad som smärtar under skulderbladet, det ska ABSOLUT röntgas oavsett oro hos TS eller ej. 

En magnetröntgen kommer garanterat visa om det finns anledning till att gå vidare med biopsi/operation eller annat. 

Det finns inget att diskutera, TS behöver utredas baserat på de fysiska symptom som hon upplever. När även läkare ser svullnad så är det uppenbart något som avviker. Även om det bara skulle röra sig om en muskelinflammation så behöver detta diagnosticeras. 

Cancer/tumörer måste även det uteslutas. 

Att på egen hand söka information behöver inte vara fel, framförallt om man upplever att man inte blir trodd av vården. I vissa fall kan man själv presentera och troliga diagnoser för läkare (allmänläkare på vårdcentral har begränsad kunskap om svåra diagnoser då de ska kunna lite om mycket). Diagnoser som läkaren själv inte känner till eller tänker på.

Att googla hjälpte mig att förstå vilket hjärtfel jag led av, vilket hjälpte mig att övertyga läkaren på VC att jag behövde få rätt undersökningar och vård för detta.
Läkaren ville gärna vifta bort det som oro, stress och panikångest eftersom just mitt hjärtfel endast kunde detekteras vid 1-2 tillfällen per vecka på EKG.
Utan rätt hjälp hade jag kanske inte levt idag.