Livrädd för cancer. Ångest,

Men då jobbigt du har det. Det du ska ta tag i är din hälsoångest. Jobbar du inte med den kommer du inte att kunna sluta att oroa dig. In onödig högkonsument av vård. Spelar ingen roll hur många prover, röntgen och undersökningar du kommer att göra flr du hittar bara något nytt att oroa dig för. Vet själv hur det är att hantera cancerspöket. För min del handlar det om oron fle ett tredje återfall. Har dessutom förlorat två av mina närmsta anhöriga i skitsjukdomen. Så erfarenhetsmässigt så är det rätt svårt och besvärligt att dö i cancer. Symtomen för att upptäcka cancer vatierar också. Från ingenting till palperbar knöl. Oftast så gör cancer inte ont  När den gör det är det oftast inte längre botbart och man går in i palliativ vård. 

Men för dig så har du tagit en massa prover. Inget som indikerar något avvikande. Inget avvikande på röntgen heller. Leverprovet ska tas. Har det varit knas med levern har du upptäkt det redan. Glr att göra det enkelt för vården och som ett led i din behandling kanske man kan ta några cancernarkörer. Med dem i handen och en bra terapeut så kommer du att må mycket bättre. Du får säkert psykosomatiska besvär och eldar upp dig över det. Minsta fjärt på tvären och du har cancer. Det funkar inte riktigt så. Du behöver ta tag i detta från rätt håll. Då har du alla chanser till välmående. Samt att du får verktyg att hantera ångesten nör den knackar på. Det hela handlar om ett feltänk. Du reagerar på känslan och oron. Struntar faktan. 

Det är just kuratorn som vara din bästa medicin. Du kan inte ha det som du har det nu. Totalt ohållbart att ständigt känna efter och oroa sig. Om det hade varit cancer och spridd sådan hade du varit död på ett par tre månader. Oftast gör inte cancer ont förrän det är för sent. Skelettcancer är smärtsamt. Ok vissa andra cancrar också. Jag har aldrig haft ont eller andra problem av själva cancern. Men ett smärre helvete med operation och behandlingarna. Men har slitit mig igenom det också och är på banan igen. Lite ärrad och lite slitnare men helt ok. 

Så man ska inte underskatta det psykosomatiska måendet. Det spelar dig stora spratt. Du behöver lära dig att ta tag i feltänket. Ändra ditt förhållningssätt. Göra om och göra rätt. Fundera på vad du har för vinst i att alltid gå och oroa dig för allvarlig sjukdom. Finns det något bra med det. Förändrar oron något till det böttre. Du reagerar känslomässig på fiktiva scenarion. Alltså du jagar upp dig för något som inte finns. Inte en kanske finns. Hur klokt är det att leda den energin. Då du kunnat fokusera på barnen och dig själv. Bra positiva och uppbyggliga saker. Din oro fyller ingen som helst funktion mer än att få dig att må dåligt och bli energilös. 

Steg 1 är att ge fan i att googla. Google kan vara din värsta fiende. Ju mer du läser desto mer sjuk kommer du att bli. Sök på hypokondri och hälsoångest istället. Minns när jag pluggade medicin så hade man alla upptänkliga sjukdomar somatiska som psykiska. Roligast är när man har prostatit. 

Du måste ta tag i det här med kurator eller psykolog. 

För att lägga lite lök på laxen. Tycker du ska planera hur du vill ha din vård i livets slutskede. Din palliativa vård när man kommer till den punkt att man inte längre kan bota utan bara lindra. Hämta hem vita arkivet eller livsarkiv där du kan planera hur du vill ha det efter ditt frånfälle. Det rent juridiska kring kvarlåtenskaper. Hur du vill ha din begravning. Eller direkt till kremering. Minneslund eller grav. Ja du har massor att gå igenom och planera så allt står klart när du dör i spridd cancer. Det kommer din barn och övriga anhörig är skönt att de vet hur de ska göra isf att fundera på alla praktiska ting.

Japp! Jag provocerar medvetet. Lyft blicken och se the big picture istället. Tänker du att du är döende så tänk hela linan ut. Inget mesande om småont här och där. Tufft? Ja det är det men du måste få lite perspektiv på din tillvaro. 

Om du inte ringt din hälsocentral i morse så ring på måndag morgon. Du kan ju inte hålla på så där. Du ska faktiskt passa på att leva medan du kan. Livet är så skört. Finns ingen tid att slösa på funderingar om det som k a n hända. Här och nu. Ta hand om dig och barnen. Gör kvällens tacomiddag till en hel fiesta med rolig dukning, tillbehör och mexikansk musik. LEV! 

Hånar dig inte ett dugg. Har aldrig sagt att du är en dålig mamma. Som canceröverlevare så dyker spöket upp titt som tätt. Rädsla för återfall. Men det får inte ta över hela min tillvaro. Ja jag sätter det på din spets. Tänk hela linan ut. Du måste söka hjälp för din rädsla. 

Men så bra att du har ordnat tid till kurator. Det kommer bli jättebra. Klart du inte köper mina teorier. Det rubbar ju dina cirklar. Du vill bara ha kontakt med andra med hypokondri så nu kan boosta varandra. Du sprattlar rätt bra nu och vevar åt alla som inte stryker dig medhårs. Helt förväntat med din sjukdomsbild. Snart kommer personangreppen också. 

Att du har gått med panikångest i flera år har du dig själv att skylla. Faktiskt. Hårt men sant. Du har inte velat ta emot och anammat den hjälp du kunnat få. Det är säkert någon annans fel. Du har valt det själv. 

Ja visst är det läskigt att planera sin död. Det ingår när man har cancer. Vad är du rädd för? Du vill ju bara ha de som resonerar som dig. Det för dig inte framåt. Mot ett liv med mindre rädsla och ångest. Hoppas du denna gång finner förtroende för din kurator och kan börja jobba på ett tillfrisknande.