Min son 25+ skriker och gapar på mig och har allmänt konstig beteende - Han påstår att jag gjorde så när han var ett barn

Lite svårt för mig att förstå allt du beskriver men min uppfattning är att du vill att han ska ge dig respekt för att du är hans mamma.
och du vill att han ska glömma det som har hänt i barndomen?.
Då har du fått det om bakfoten?för att FÅ respekt och en kärleksfull relation måste man själv som förälder vara en förebild och visa sitt barn. 
Ovillkorlig kärlek.

Bara för att du är MAMMA så betyder det inte per automatik att barnet ska ge dig respekt, det kommer iINTE gratis, det är något som vi vuxna visar och ger våra barn från när de är små. 

Om du har visat din son dålig respekt, kallat honom för dumma saker,skämts för honom inför andra, inte hjälpt honom att hantera hur man hanterar vissa situationer så kan du inte förvänta dig att han ska ändra sig bara för att han är VUXEN. 

Man blir faktiskt många gånger sin miljö som man har vuxit upp i, visst kan du med tur hitta tillbaka till din son men DU har mycket att bevisa innan han kan lita på dig att du menar allvar och har insett dina brister under hans uppväxt. 

Det kan ta flera år. Det är dina handlingar som är avgörande,inte dina ord.
Och VARFÖR sade du att ? Det är din bror som är dum???!! 

Så säger man ju verkligen INTE om sina barn till sina andra barn,eller inte överhuvudtaget !!!! 

Inte konstigt alls att er relation är så dålig.

Det här sammanfattar så tydligt att din son ( säkert båda sönerna men att de agerar ut det på olika sätt) hela sitt liv har känt sig oönskad och oälskad. 
Barn är väldigt bra på att känna av andras känslor och sinnesstämningar.
Din son har också under sin uppväxt upptäckt att eran ideologi går emot hans( klok killle) och när han upptäckte att ni höll fast honom i erat grepp och att han skulle leva efter era normer fast han inte ville så gjorde han uppror på det enda sättet han kunde.
Att han ville ta upp känsliga saker inför andra var säkert ett rop på hjälp och att han ville få någon slags bekräftelse från utomstående att han inte hade det bra hemma och faktiskt kanske förnedra dig inför andra så du skulle få smaka på din egen medicin.

Jag håller med alla om att du är så självisk ,självupptagen och har noll empati.
 
Det känns också som att du har varit väldigt lat och bekväm under barnens uppväxt och gjort helt andra  prioriteringar än att ge barnen din fulla kärlek, förståelse och visat dem ömsesidig respekt. 
Har du någonsin frågat dem vad de vill,hur de vill ha saker gjorda? 

Att ge barn en sängplats och mat på bordet är inte kärlek,att lämna bort dem när de försöker uttrycka missnöje gentemot hur de behandlas av dig har för dem längre bort från dig?

Du har uppfostrat dem till att ta avstånd från dig för du har aldrig stått på deras sida och älskat dem med sina olika personligheter och intressen,du verkar  aldrig ha varit nöjd med dem. 

Nu har du kvittot på hur ditt beteende har skadat dem.
Att ta avstånd från sina föräldrar är VÄLDIGT svårt att göra,inte ens barn som levt i total missar med föräldrar med missbruk klarar allltid av det,men det har din son nu gjort. Han har blivit psykiskt misshandlad hela sin uppväxt och du förstår ännu inte att varför han nu flyr från dig??!!!

Enda sättet att du kan kunna förstå detta är att gå till en bra psykolog och börja mena ut varför du tycker att du har gjort rätt och din son fel.
Förmodligen handlar det om din egen uppväxt som ligger bakom om det inte är så att det ligger någon neurotisk sjukdom bakom?.

TS,efter att ha läst dina tidigare trådar så förstår jag galoppen,du har tappat ansiktet inför alla i din omgivning, det är ditt STÖRSTA problem.
Inte dina söner.
Får du fina söners kärlek och respekt tillbaka så visar du omgivningen att du hade rätt och barnen fel.

Tänk att det ska vara viktigare hur andra ser på en?.så ytligt.

Din sons handlingar är inget annat än KLOKT, SUNT och FÖRNUFTIGT.

Den dag han får egna barn hoppas jag att du inte har förstört honom totals så han upprepar dina misstag.

Ja du TS?.

Jag är väldigt nyfiken på hur din egen barndom såg ut.

Kan inte du berätta?

Du har mycket att bearbeta TS.

Om du helhjärtat vill att du ska få någon som helst framtida relation med dina barn så måste du ta steget att ta hjälp utifrån.

Det är INTE skamligt att be om hjälp utan tvärtom.

Jag förstår att olika kulturer ser olika på psykisk ohälsa då jag ser detta dagligen i mitt yrke.
Vissa anser t.om att det inte finns psykisk eller neurotiska sjukdomar i deras kultur-land.

Jag kan till viss del förstå normen i kulturen och hur den påverkar människor MEN barnens BÄSTA ska alltid gå före.

Du tänker kortsiktig, tänk i längre perspektiv.

Vill du få till en förändring så sträcker du ut handen till dina barn.
Gör det som krävs.
Annars kommer det inte lyckas.

Kanske behöver du även bryta med föreningen eftersom du känner orimliga krav på att det ska se bra ut utåt.
Vad vet du om vad de har för skelett i garderoben?
I erat sammanhang verkar ni inte ge varandra äkta stöd och förståelse, något som riktiga vänner skulle ge.
I din vänkrets verkar det mer som att BITA ihop till vilket pris som helst för att inte framstå som en dålig mamma.
Ytliga relationer där endast det bra ska lyftas upp,som om inga problem i världen fanns. Så förödande.
Men vad har det gett dig att lura omgivningen om hur du egentligen har det? 

I normala vänskapsrelationer stöttar man upp för varandra och ger varandra goda råd,man stärker och lyfter varandra och det hör även till att man kan lätta sitt hjärta och prata om vardagsproblem 
Och självklart glädjeämne förstås.

Så,jag har faktiskt en viss förståelse för dig då jag har lite insyn kring olika kulturer, nu är det upp till dig att stå för vad du har gjort och ta hjälp utifrån och hur du kan bryta alla kontakter och tidigare invanda beteenden och mönster.
Du kanske kommer att bli ensam i den bemärkelsen att du förlorar alla dina vänner och samt kommer att behöva flytta så du inte hamnar tillbaka i samma gamla mönster igen.

Om du gör detta ovan så är det ett sätt som visar att du verkligen menar allvar och vill bryta gamla invanda mönster och vill ha till en livslång förändring.

Att lämna sitt gamla liv är inte enkelt men att förlora sina barn borde vara värre 100% värre.

Vad väljer du?
det som ser bra ut utåt?
det som känns bra inåt? 

Den svåra vägen?
Den lätta vägen?