Anonym (ledsen)

Tue 23 Jan 09:11

30 svar

Ångest! Avslutat relation

Jag måste göra slut med min partner sedan över 7 år pga att vi inte vill samma sak i livet, har olika värderingar på barnuppfostran, framtid, hur länge barn ska bo kvar hemma när de är vuxna, att vi ska flytta ihop där jag vill men inte han, vilken typ av resor vi ska göra, där han alltid vinner med sina all inclusive resor medan jag vill ha mer äventyr. Det känns som att han är den som styr mest över vårt förhållande. Samtidigt så är han den mest hänsysfulle, omtänksamme, generöse och lojala, trygge man jag träffat. Känner 100 tillit till honom och vet att han alltid ställer upp för mig i alla lägen. Men mycket på hans premisser.

Nu känner jag att iom allt detta så måste jag avsluta vår relation då han inte vill möta mig halvvägs. Han tycker att jag ska ändra mig och att han inte gör några fel. Han är extremt envis person, och ska vinna till varje pris. Sedan när det gått ett tag och han märker att man är på väg bort så ångrar han sig och vill ändra på sig.

Jag har sån fruktansvärd ångest nu för jag vill inte förlora honom. Samtidigt så kan jag inte ge vika på mig själv och vad jag vill. Hur ska jag tänka? Kärleken finns där från båda håll och vi har alltid så roligt och mår bra av varandra.

Hur ska jag tänka för att gå vidare?

Anonym (ledsen) Trådstartaren

Tue 23 Jan 10:01

#6

Vi bodde ihop i flera år, men jag flyttade ut just pga det jag skrev innan. Olika värderingar i barnuppfostran och att jag vill ha något gemensamt och inte vill resa till hans destinationer alltid.

Vi har provat särbolivet nu i några år och det fungerar bättre, men jag vill se en framtid, dela ekonomi och livet med den jag älskar. Han prioriterar att barnen ska känna sig hemma och välkomna i alla lägen och behöva känna att han alltid är rädd för att ett barn dyker upp eller hör av sig hela tiden. Jag vill att barnen som är vuxna ska respektera att vi behöver vår egentid, men det tycker inte han.

Det är dessa saker som är så stora och återkommande som förstör vår relation. Jag känner inget VI, utan att det är han och hans barn mot mig. Och han känner detsamma, att det inte är VI (med barnen inkluderade), utan jag vill bara ha honom men helst inte hans barn. Jag vill helst att de aldrig kommer om jag får välja och jag skäms över det. Vet inte hur jag ska kunna lära mig att tänka annorlunda. Han säger att i tvåsamhet så måste man ta det negativa med det positiva för allt är inte positivt. Om han är lycklig när barnen är där även om de är vuxna, så borde även jag vara lycklig över att se honom lycklig, tycker han. Jag håller med, men har svårt för att ge det i verkliga livet.

Han är inte heller jätteglad när mitt barn kommer på besök ca4 ggr/år, utan vi båda fördrar ju våra egna. Därför blir jag ännu mer irriterad. Hans barn bor ju där halva tiden, så då anser jag att det är skillnad jämfört med mitt barn som kommer så sällan.

Anonym (ledsen) Trådstartaren

Tue 23 Jan 10:47

#9

Anonym skrev 2024-01-23 10:13:02 följande:

Till att börja med, det enklaste att få ordning på. Res var för sig, är man inte äventyrare så vill man inte åka på äventyrsresor. Som din partner, och även jag. Där kan jag ju sätta mig in i hur han känner. Dock, är man inte "all inclusive/sol och bad-resenär så fattar jag såklart hur du känner.
Res var för sig, ensam eller med en vän. Det är inte hela världen.

Sen kommer det som är mer besvärligt, barnen.
Är alla era barn vuxna så SKA de inte få komma och gå som de vill! Varför är han rädd att ett barn dyker upp eller hör av sig? Har hans vuxna barn egna nycklar till ert hem eller? Så de kan ta er på bar gärning, så att säga? Isåfall är det dags för den vuxna ungen att 1. lämna tillbaka nyckeln eller 2. höra av sig och stämma av innan man kommer. Och inte springa där i tid och otid.
Att de någon gång kommer får du stå ut med, och det gör du nog också om det blir ordning på det ovanstående.
Jag gillar inte heller att ha andras (vuxna eller ej) ungar i mitt hem. Men jag har som tur är en barnfri man och mina vuxna barn vet att bete sig och inte bara kliva in i mitt hem oanmälda.

Tycker han varkligen att det är ok att andra vuxna människor har fri access till ert gemensamma hem? Verkligen? Då fattar jag att du flyttade ut.

Så ditt barn besöker er ca en gång i kvartalet och hans bor halva tiden??? MEn, jag uppfattade det som att hans barn är vuxna... nej, du får hjälpa mig att reda ut den bietn.

Håller med i allt du skriver.
Hans vuxna unge är 21 år och bor vv hemma fortfarande. Den andre bor mer hos mamman. Båda har nycklar hem eftersom de bor där vv, så där kan jag inte göra något. Det jobbigaste är när den som är 21 ska komma även på den andra veckan och ha öppet hus.

Sen är det ju HANS hus och då får barnen komma och gå hur mycket de vill. Därav flyttade jag ut. Trodde att det skulle bli förändring när barnen blev vuxna, men icke. De flyttar ju aldrig.

Anonym (ledsen) Trådstartaren

Tue 23 Jan 11:14

#11

Anonym (F) skrev 2024-01-23 10:05:49 följande:

Du gick in i en relation med en person som har barn men du verkar inte vilja att de ska vara en naturlig del av ert liv. Du verkar sakna förståelse för hur han ser på föräldrarollen och relationen med sina barn. Han å sin sida verkar inte tycka om ditt barn heller.

Varför gjorde du inte slut när du flyttade ut? Du VET att ni inte är kompatibla, så hur kan du öht tro att de här sakerna magiskt ska förändras?

Jag gjorde slut och gick vidare, men han hörde av sig och sa att han tänkt till, att jag har rätt i allt och att han prioriterat sina barn alldeles för mycket istället för tänka på sig själv och sin käresta. Han lade även ut sitt hus till försäljning så att vi kunde skaffa något gemensamt. Nu är tiderna som de är och det är inte lätt att sälja hus, så det blev inte sålt, men han ska lägga ut det igen då han verkligen vill flytta. Men jag orkar inte vänta längre. Vill ha en förändring NU efter ett helt år. Ingenting händer. Däremot så höll han vad han lovade angående barnen, att de inte skulle prioriteras i alla lägen, utan de måste stämma av med oss innan de dyker upp. allt har fungerat bra på de flesta sätt, men plötsligt när mitt barn kom på besök så märker man att han inte tycker att det är lika roligt som när hans är där. Jag känner då att jag saknar 2-samheten och att mitt barn inte känner sig välkommet. Han säger att det är mitt ansvar när mitt barn kommer, men tänk om jag hade sagt detsamma när hans kommer?

Det är så lätt att klaga på den andra att man inte är trevlig mot den andres barn, men hur är han själv när det gäller. Trots att det är så få gånger på ett år.

Anonym (ledsen) Trådstartaren

Tue 23 Jan 12:18

#13

Less is more skrev 2024-01-23 11:33:11 följande:

Så tänker jag också i det här fallet.

Att TS också vill mojsa ihop varandras ekonomier till en gemensam - då hon vill flytta ihop igen är big no no. Då kommer konflikterna öka om ni fortsätter tillsamma s och även ska komma överens om pengar, budget.

Ja det är sant. Vi borde inte flytta ihop, förutom kanske till något gemensamt som han också vill och när 21 åringen flyttar ut. Det kan dock ta 1 år eller 3 år till. Ska man vänta så länge eller ge upp?

Anonym (ledsen) Trådstartaren

Tue 23 Jan 15:47

#19

Anonym skrev 2024-01-23 13:35:43 följande:

Nåja, alla är inte hönsföräldrar. Speciellt inte när slanten trillat ner när den vuxna ungen lämnat boet.

Jag har barnbarn och passar dem inte mer än jag absolut måste, de har aldrig sovit över här heller. Har varit övernattande barnvakt en gång och det var när lillebror skulle födas.

Och kom inte och säg att jag inte älskar och uppskattar mina vuxna barn, de är just det... vuxna. OCh deras barn är deras ansvar.
Nu gör jag vad jag vill, med vem jag vill, när jag vill.
Det är så man borde kunna få ha det när ungarna växt ur barnskorna.

Tack vad skönt att höra att vi är fler. Mitt barn och barnbarn betyder allt för mig, men det betyder inte att de ska springa i mitt hem med egen nyckel när de vill, lika lite som jag springer i deras. Man avtalar tid och träffas antingen ofta eller mindre ofta. Men när man är 21 tycker inte jag att man ska tro att man för alltid är barnet som bor i pappas hus med sitt rum. Livet går vidare och man växer upp förhoppningsvis och vill skapa sig ett eget liv med egen partner.

Detta barn har så mycket pengar på banken, plus tjänar mer än pappan sedan 1,5 år och betalar ingenting hemma, så hen kan köpa en egen lägenhet för längesen. Behöver inte ens hyra, utan kan köpa för minst 50% av insatsen i en Sveriges största städer. MEN 21 åringen vill inte bli vuxen. Vill inte heller tillbringa nätter hos sin partner eller ensam i huset, utan pappan måste alltid sova där för att barnet är rädd att vara ensam.

Det är så mycket konstigheter här som jag tror att ingen hade klarat av.

Men det värsta är att min partner stöttar i alla lägen och tycker att jag ska älska hans barn och stötta och finnas där och tycka om situationen.

Anonym (ledsen) Trådstartaren

Tue 23 Jan 16:03

#21

Anonym (Mamma) skrev 2024-01-23 16:02:30 följande:

Kan man inte med varandras barn, vuxna eller ej, så har man ingen framtid ihop.

Hur gör man om barnen inte kan med en själv då? Ska man ändå kämpa och fjäska med 21 åringar och be dem att hälsa och vara trevliga? Borde inte det vara naturligt när man är så gammal?

Anonym (ledsen) Trådstartaren

Wed 24 Jan 15:29

#24

Anonym (XXX) skrev 2024-01-24 12:36:41 följande:

Men vad är det som hindrar att ni bara träffas ibland och har kul - gör sådant som ni är överens om - utan att bo ihop? Många medelålders människor med var sina barnkullar väljer att göra så (vara särbo). Det finns ingen anledning att flytta ihop, och ta alla problemen med varandras barnkullar som det ALLTID blir (du är inte unik på något sätt och inte han heller), om man ändå inte tänker skaffa ett gemensamt barn.

...och sedan måste du inte göra allt tillsammans med honom. Åk på äventyrsresa med en vän i stället! Om du inte har en passande vän, så finns det gruppresor man kan anmäla sig till. Du får försöka bli lite självständig! Och vem vet: ni kanske kan flytta ihop någon gång i framtiden, när alla barn är självständiga och ekonomiskt självständiga?

Exakt detta har jag också funderat på. Vill inte bryta rakt av, utan ha godbitarna med att man ändå har någon att hitta på saker med. När jag tänker efter så har vi väl egentligen inte hittat på så mycket roligt ihop. 2 resor om året har det blivit men på helgerna går vi sällan ut och äter eller har roligt med vänner eller så, så frågan är då vad jag kommer att sakna. Jag gillade tryggheten och att komma till honom på helgerna där vi hade våra rutiner, gemensamma frukostar och promenader och chill i soffan.

Iom alla våra problem och meningsskiljaktigheter så får vi väl bara dejta istället, även om det inte är min önskan. Vill dela hela mitt liv med den jag älskar, inta bara vissa stunder och jag vet att han vill samma sak, men att man då ska älska hans barn i vått och torrt. Då det inte fungerar så, så måste vi göra exakt så som du skriver. Bästa tipset. Vi ska luncha på fredag och känna efter och därefter kan vi se hur det känns för oss.

Anonym (ledsen) Trådstartaren

Mon 12 Feb 17:25

#25

Det höll knappt en vecka efter att vi började träffas igen. Det känns kört. Ingen vill ge med sig. Han tycker att han har rätt i allt och att jag ska anpassa mig och bättra mig, medan jag tycker tvärtom. Jag vill mötas halvvägs, men han anser att allting hänger på mig.

Hur gör man då? Jag skriver, jag berättar och försöker på alla sätt få honom att förstå hur jag tänker och vad jag vill och behöver ha i en relation, men han bara säger att jag är en egoist som inte förstår honom och det han går igenom

Kanske ändå bäst med ett avslut när det blir såhär. Vi hade bokat hotell och restaurang till min födelsedag på lördag, men nu blir det väl inte så IGEN. Så trött på detta. Vi har haft det bra i ca 10 månader och sedan händer detta efter prick ett år och återgår till exakt de problemen vi hade förra året.

Anonym (ledsen) Trådstartaren

Mon 12 Feb 18:44

#28

Plupp73 skrev 2024-02-12 17:50:54 följande:

Har en kompis som vevat runt tio år i en sådan relation. De tycker olika om alla livsval, och de anpassar sig inte till varandra för fem öre. Exakt som det du beskriver. Sedan många år går det knappt en dag utan någon kontrovers, eller att de bara inte kan prata.

Medan vi andra under dessa tio år levt ett liv, rest, njutit och älskat med våra partners, så har hon ständigt befunnit sig i ett gungfly i en relation som inte någonsin kommer att lösa sig. Hon var strax före 50 när den startade, fyller 60 snart.
Hur meningsfullt är det att slänga bort så mycket tid av sitt liv på skitrelationer?

Oj det kunde ha varit mig du beskrev. Så ledsamt och deprimerande. Tack för att du skrev det så att jag kan trösta mig lite med att det är rätt beslut. Det är bara en massa väntan på ingenting. Han bor kvar i exets och hans hus som de bodde i för typ 10 år sedan, så han lever kvar i det förflutna och är nog rädd för förändringar. jag var dum som litade på honom, men än är det inte försent. Jag får inte gå tillbaka igen i fällan denna gång. Måste först se att antingen han sålt huset, har en plan för hur livet ska vara efter att huset är sålt, samt att ungen är borta från boet. Annars har vi ingen chans.

Varför kan inte din kompis lämna? Bor inte de heller ihop?

Ångest! Avslutat relation

INNEHÅLL