Far med mycket kvar längtar efter barn men min älskade kan inte. Hur gå vidare?

Jag tror det är du som behöver nyktra till, dock kan du avhålla dig från fler inlägg då detta är lika osmakligt som korkat och onödigt. Vad vill du tillföra liksom, förutom att skylta med din egen avsaknad av hyfs och oförmåga att begripa skriven text? Mitt tips till dig är att du, när du nyktrat till, börjar läsa lite skönlitterära böcker och öva dig i svenska språket. Jag reagerade på att inlägget var osedvanligt välformulerat med nästan en dragning mot det poetiska. Gissar att TS är både bildad och beläst, vilket du uppenbarligen inte är. Dessutom intressant frågeställning.

Ja, det är verkligen inget lätt val. Jag befinner mig i en liknande situation, är i en relation med en man sedan 30 år och vi har gemensamma vuxna barn. Relationen är numera kylig och vi har helt vuxit ifrån varandra, men vi har ändå delat allt i vått och torrt hela våra vuxenliv och vi har en gemensam historia. Jag längtar starkt efter kärlek och hyser inga tvivel om att jag skulle kunna hitta någon att bli lycklig med. Men jag funderar också över att det skulle kännas lite "halvt" att starta om på nytt med någon som jag inte kommer ha barn med (den åldern, och viljan också för den delen, är förbi) och därmed inte kunna dela en så viktig del av livet med denna någon. Mina barn är viktigast av allt för mig och en ny kärlek kan aldrig bli en del i det. Han har kanske egna barn och vi kommer ha den delen på varsitt håll. Det "sammanhang" då nämner är väl svårt att få till med en ny partner, det har man ju med den man levt stor del av livet med. Så sammanhang eller kärlek...vad är bästa vägen till lycka? Jag har valt sammanhang tills nu och är allt annat än lycklig. Det handlar kanske om att ta sig ur sin safe-zoon och jag har varit för feg fram till nu. Hur kommer det sig att barnfrågan är så viktig för dig om du redan har (vuxna) barn?