Far med mycket kvar längtar efter barn men min älskade kan inte. Hur gå vidare?

Hörru Rivjärnet är detta ett känsligt ämne för dig eller vill du bara trycka till mig? 

Har du något att bidra med i ämnet? Personlig erfarenhet eller tyckande är välkommet.

Nedsättande skitsnack not so much

Tack för svar
Anledningen att jag vill ha barn
(eller i varje fall är känslomässigt så övertygad att jag utforskar frågan här)
är att längtan tänts så starkt i mig av den stora kärleken. Jag längtar så förtvivlat efter barn med henne därför att jag älskar henne. Jag vill ha ett kärleksbarn i ordets rätta betydelse. Men det blir inte så. Som att jag jublande av glädje som en lärka lyfte mot skyn på kärlekens vingar och sen blev nedskjuten i flykten.

Det är två delar i detta: att jag vill ha min älskade och att jag vill ha barn. Och en till del, mitt sammanhang som Monica beskriver så bra. Sammanhanget är vackert och viktigt men det är inte allt.

Jag ser mig själv om några år. Enligt önskan i mitt hjärta har jag då barn (igen). Det är en ny önskan. Jag hade förmodligen aldrig kommit på tanken om jag inte mött Kärleken. Såna inställda förhoppningar är inte lätta att hantera Jag vet av egen och andras erfarenhet.

Nu behöver jag reda ut för mig själv exakt hur viktig min barnlängtan är i förhållande till mitt sammanhang och min kärlek.

Är jag unik i världshistorien?

Varför, i forum om familj, delforum barnlängtan, möts min barnlängtan av noll förståelse? 

Nyhet för somliga: du är själv resultatet av någons barnlängtan (förhoppningsvis). Det är så livet går vidare.

Till Liza13: tack för dina råd men för dina nedvärderande ord, inte tack. Jag beklagar om du varit med om något, någon som sårat dig,. Eller så är det dina rädslor kring skräckvisioner som du dessbättre inte upplevt. Men det är inte mig du beskriver, inte min kärlek, inte min barnlängtan, inte mitt sammanhang, inte min familj. Det du skriver handlar om dig själv. Jag avundas folk som hittat rätt kombination direkt, där sammanhang, kärlek och barn är en självklar enhet. Det kunde blivit så för mig, jag vet precis hur det, kontrafaktiskt, skulle kunna skett. Det kanske är så för dig Liza, att alla tre sammanfaller? Grattis i så fall, jag menar det verkligen. Men alla har inte den medvinden i livet.

Alla har heller inte upplevt den sortens kärlek, den genomgripande samhörigheten med en enda människa, unik i universum. Har du inte upplevt det kan du inte förstå, jag beklagar. Eller kanske har allt blivit som du i ditt hjärta känt är rätt och du inte behövt fundera över skillnaden mellan att älska och att längta efter barn med den du älskar. Grattis.

Har ingen som tvingats välja mellan kärlek och barn något att tillägga?

Tack Liza. Då vet du vad jag menar med sammanhang och kärlek men vad det verkar inte i kombination med barnlängtan: den fullständiga övertygelsen att med just denna människa vill jag ha barn.

Nej, hundar ersätter inte egna barn. Du kan leta efter hundar i ditt eget släktträd. Hundar är heller ingenting som du och din älskade skapat tillsammans. 
Det är eventuellt så att du valt att lägga dina omsorger på hundar och att din älskade låtit dig hållas, för att han älskar dig och trivs i det sammanhang som ni har tillsammans.
Så är det någon av er som haft samma dilemma som jag, att behöva välja, så är det kanske din man? Eller så har han aldrig känt och kommer aldrig känna en barnlängtan, allt är frid och fröjd och ert gemensamma släktträd slutar med er två, enkel gravsten, smidig bouppteckning, slutet gott, allting gott.
50-50 är din tolkning, så det får stå för dig.

(He he Rivjärnet/Knegarn, det verkar exotiskt för er med människor som kan uttrycka sig om motstridiga känslor och relationer. Att jag är obehaglig: you bet. Akta dig för mig. Jag kan se rakt igenom dig. Jag antar att ni själva hanterar känslor med hjälp av alkohol och droger? Tillsammans? Lycka till:)

Tack. Ja så är det

Ja definitivt

Hur menar du här? Det kan betyda helt motsatta ståndpunkter:
att du aldrig hade kompromissat bort barn för att din älskade inte vill/kan
eller att du aldrig hade kompromissat att skaffa barn med den du älskar och hör samman med, fast det är mot din egen övertygelse?

Hade varit fint men tyvärr inte aktuellt, av olika skäl.

Ok, nog med slutshaming nu från er som tolkar och fantiserar ihop egna skräckversioner utifrån era egna rädslor att inte duga till, utan att veta ett skit om bakgrund och faktiska omständigheter.

Även jag har svårt att tro att en kvinna som söker råd för att ärligt få ihop barnlängtan, kärlek och sammanhang skulle bli påklistrad sådana här monsterfantasier. Men berätta gärna ett exempel, helst förstaperson då. Jag förnekar inte att det kan finnas relationsmonster av båda könen men jag är nog inte ett av dem.

Fakta 1) att man eller kvinna lika, för en partner som vill ha barn med dig, rent krasst och oundvikligen blir ditt värde lägre om du själv inte VILL ha barn med din partner. Då menar ni helt olika saker även om ni båda säger och menar att ni älskar varandra. Du blir därmed mer ifrågasatt och sitter mer löst som partner. Frågor på det?
 
Fakta 2) att valet att prioritera husdjur eller jobb eller nöjen eller vad som helst före barn och familj och att gå din partners barnlängtan till mötes visserligen är ditt eget men har konsekvenser för relationer och framtid och därmed för dig själv. Frihet att välja innebär inte frihet från konsekvens. För en partner som vill investera tid och engagemang och känsloliv för att ha barn med dig innebär sådana prioriteringar att du sitter mer löst som partner. Frågor på det?

Det finns ännu obehagligare fakta för den som törs tänka ett steg längre, med risk för att bli förklarad som monster. 

Grattis till dig om du aldrig behövt prioritera mellan barn, kärlek och sammanhang och aldrig förnedrats av folk som vill trycka ner dig för att du längtar efter barn. Det kunde varit jag som sluppit det där också. Hoppas jag inte hade yttrat mig som du gör i saker jag inte begriper.

Har du aldrig haft motstridiga känslor i ditt liv eller är du för feg att berätta ens på chattforum där ämnet är familjeliv och barnlängtan?

Bidra med något vettigt här eller håll din käft.

Berätta t ex om varför din impuls är att förnedra mig. Är du rädd för något? Att bli lämnad för en bättre partner? Är du rädd för dina egna tankar att lämna din partner för något behov som du känner? Har du aldrigt känt att just denna underbara människa, min älskade, vill jag ha barn tillsammans med? Har du aldrig känt en frustration över något i kombinationen barn, sammanhang, kärlek?