Hjälp till skolarbete - Vad tycker ni egentligen om ensamstående kvinnor som gör insemination?

Jag tycker att det är fel och att det aldrig borde ha blivit tillåtet (och det tycker jag även om samkönade pars barnskaffning för den delen). 

Av många skäl:

- alla barn behöver både en mamma och en pappa. Även om det kan gå bra ändå, så ska man inte SKAPA en sådan situation med flit, utan alla som vill ha barn bör sträva efter att skaffa dem inom ett äktenskap mellan man och kvinna. Detta vet man ju, att barn i olika utvecklingsfaser behöver relatera till en förälder av det egna könet respektive en förälder av det andra könet - om de ska bli hela människor. Det handlar även om att en kvinna inte kan lära en pojke att bli en man bland män. För en flicka som uppfostas utan far är detta ett mindre problem, men även en flicka behöver sin far. Det är han som ska "sätta prinsesskronan på hennes huvud". 

- det är väldigt viktigt att veta hela sitt ursprung, och även under uppväxten. Att barnet kan få tillgång till donatorns identitet vid 18 års ålder, är långt ifrån tillräckligt. Det är oftast under puberteten som man grubblar mest över sådant ("var har jag mina gröna ögon ifrån? "är jag så här blyg för att jag har ärvt det efter min pappa?" "Varifrån kommer min längtan att spela teater/komponera musik/vara ute på sjön? Mamma förstår inte det!")

- det är väldigt otryggt med bara en förälder. Naturen har ju täckt upp så att det måste vara två för att det ska bli barn, för då ökar chansen att minst en ska vara kvar tills barnet kan klara sig självt. Men med bara en förälder... var ska barnet vara, om mamman blir överkörd av en bil eller krockar, om hon dör i bröstcancer eller någon annan cancerform som drabbar medelålders kvinnor, om hon får en svår depression och tar livet av sig, eller läggs in för psykiatrisk vård? Fosterhem kan vara hemska, och uppbrottet är alltid ett stort trauma. 

- om den enda föräldern spårar ur, kan den andra vara där och mildra verkningarna. (Ja jag vet att det finns fall där båda föräldrarna spårar ur, tänk fallet med den lilla flickan i Eslöv t.ex.. Men det hör trots allt till ovanligheterna). 

- dessa barn blir dessutom nästan alltid utan syskon, och det är också en otrygghet och en stor förlust livet igenom

- slutligen har man det faktum, att dessa barn alltid kommer att få känna sig annorlunda. Mamman kanske sätter barnet i en förskola där många barn är inseminationsbarn, barn till homosexuella o.s.v.. Men även om hon gör det, så kommer det inte att dröja många år innan barnet inser, att i världen där ute har nästan alla barn mamma och pappa, bror och syster... Det blir ett livslångt utanförskap.